Öppnas i en ny flik

"PIONIRA står för mångfald."

I jakten på arkitektur som gör skillnad presenterar akademivinnaren Catherina Wagenstaller varje månad ett projekt som ger svar på aktuella frågor inom byggbranschen. Förutom byggda projekt – som WAGNISart förra månaden – kan det också handla om en digital plattform. Som till exempel PIONIRA, en digital plattform som grundades av Lena Breitenborn och Charlotte Schoenberger för att visa upp pionjärerna i den arkitektoniska världen.

PIONIRA-plattformen introducerar pionjärer – från konst- och arkitekturvärlden – och visar upp deras projekt. PIONIRA är en verktygslåda för arkitektur, ekologi och hantverk, ett socialt nätverk för hållbarhet och ett verktyg för att utbyta idéer. Jag talade med de två grundarna Lena Breitenborn och Charlotte Schönberger (född i München), två unga arkitekter som studerar för en masterexamen vid UdK Berlin, om deras nya medium.

Catherina Wagenstaller: Vad var ert syfte med att starta PIONIRA och hur länge har ni funnits?
Lena Breitenborn: PIONIRA är fortfarande ungt, men ambitiöst. Klimatkrisen kräver ett nytt sätt att tänka kring hållbarhet – på flera nivåer. Det finns en framtid full av möjligheter och en mängd olika sätt på vilka vi kan forma vår miljö. Vi vill göra information tillgänglig för så många som möjligt och inspirera människor till att bli mer medvetna på lång sikt för att aktivt bevara världens skönhet.
Charlotte Schönberger: Vårt mål är att skapa en plattform för helhetstänkande. PIONIRA står för mångfald. Detta återspeglas i de utvalda projekten och i mångfalden i vårt arbete. Vi utformar webbplatsen, väljer ut projekten, förbereder intervjuerna och använder oss av alla medier. Vi vill komma bort från tanken att ”icke-arkitekter” inte förstår sig på arkitektur. När allt kommer omkring omger arkitektur oss alla. Våra inspelningar har därför ett lågt inträdeshinder och är mestadels på engelska. Det handlar inte bara om ämnet, utan också om sociala frågor. Som en europeisk plattform är PIONIRA tänkt att vara en europeisk reflektion av vår tids arkitektur och inspirera till framtida projekt.

C W: Spännande – hur går PIONIRA tillväga och vad kännetecknar plattformen för dig?
C S: Vi reser genom världen med ett öppet sinne så att vi stöter på projekt som tänker på arkitektur i en bredare bemärkelse. För oss omfattar detta hantverk, byggda utrymmen, organisk tillväxt, men också själva arkitekturen. Vi stöter ofta på människor och projekt som har sina rötter i denna bredare förståelse av arkitektur.
L B: I allmänhet handlar våra ämnen mycket om tidsfaktorn och hur man hanterar den på rätt sätt. Vi letar inte bara efter projekt som är innovativa i den meningen att de skapar något nytt. Vi letar också efter traditioner och det gamla.
C S: Med det menar vi inte föråldrade tekniker, utan användning av saker som vi kan lära oss igen. Vi är inte emot framsteg, men vi är för att bevara gamla hantverk och arbetsmetoder. Det handlar om att uppskatta saker.
L B: Det är därför den personliga kontakten är det viktigaste för oss: när vi besöker platser och träffar människor får vi en annan förståelse för vad som rör och driver dessa människor och kan få andra perspektiv. Detta ger våra bidrag ett särskilt djup.

”Hur kan arkitekturen ta hand om sig själv, ta hand om jorden och ta hand om människorna?”

C W: PIONIRA har ett holistiskt synsätt. Växter, djur, specifika kulturer, produktion av olika varor, hållbar design, kvinnor och arkitekturen i sig spelar alla en roll. Vad var din utgångspunkt?
L B: Ursprungligen var frågan: ”Hur kan arkitekturen ta hand om sig själv, ta hand om jorden och ta hand om människorna?” Ämnena utvecklades utifrån detta. Det fanns olika skalor – människor som skala S, samhället som skala M och vår planet jorden som skala L. Den vägledande principen för det holistiska synsättet var människan i det byggda rummet. Vi insåg att människor påverkas av den byggda miljön, naturen och hela jordens kretslopp.
C S: Holistisk arkitektur är inte en ny princip. Det var en stor rörelse redan på 80-talet. Trädgårdskolonier i Tyskland, hippies i Amerika. Vår utgångspunkt var att medvetet sätta in oss själva i ett historiskt sammanhang för att visa hur dessa projekt kan anpassas och överföras till dagens värld, men också varför de misslyckades. PIONIRA sätter in aktuella och historiska projekt i ett befintligt sammanhang för att förstå var vi står idag.

C W: Och vilka insikter har du kommit fram till?
C S: Alltför många! För det första finns det så vänliga människor som är öppna för alternativa tillvägagångssätt. Vi arbetar medvetet i liten skala och fokuserar ännu inte på staden, utan snarare på landsbygden. Det är där de frågor som är viktiga för oss förenas och avspeglas i arkitekturen. Man måste börja i liten skala och sedan kan man alltid tillämpa det man har lärt sig. Och en andra insikt: Europa är så vackert! Vi har tur som kan lära oss av andra länder, deras kultur och arkitektur. Det är denna mångfald som gör Europa till vad det är och den måste bevaras. PIONIRA vill bygga upp ett nätverk som visar på denna rikedom av kunskap för ett nytt sätt att tänka inom arkitekturen.

”Man kan använda regionala byggmetoder och ändå bygga på ett modernt sätt.”

C W: Vilka insikter har ni kunnat få som kvinnliga arkitekter i förhållande till arkitektur?
L B: Man kan använda regionala byggmetoder och ändå bygga på ett modernt sätt. Men också insikten att vi människor behöver tid, precis som växter behöver tid för att växa. Regionalitet, hantverksskicklighet – allt tar tid att skapa något. Denna medvetenhet gick förlorad i och med industrialiseringen. Det är viktigt att göra kunderna medvetna om detta igen. Om man vill bygga hållbart måste man lära sig att värdesätta tiden igen.
C S: I slutändan har vi alla nödvändiga byggmaterial precis utanför dörren, vilket innebär att extrem import och export endast kommer att vara lönsamt i begränsad utsträckning i framtiden. Möjligheten att kommunicera med Aires Mateus, Anahory Almeida (Lissabon) eller professor Nagler är en berikning – den senare kommer snart att publiceras. Men det handlar också om mer än att bara prata med experter.Vi arkitekter får inte generalisera om arkitektur, för då kan vi inte känna igen och räkna ut de platsspecifika dragen.

C W: Så vad är era nästa steg?
L B: Vi arbetar med att publicera vår forskning om Tyskland och skulle vilja publicera vår podcast snart så att människor kan lyssna på de fullständiga intervjuerna som ett ljudspår.
C S: Vi vill nu fokusera på flera länder samtidigt för att skapa en mångsidig plattform över hela Europa.
L B: Vi skulle också vilja öppna upp PIONIRA och uppmuntra människor att samarbeta för att få vårt europeiska nätverk att växa.
C S: Men vi tänker oss också att PIONIRA kan ha olika format – en vandringsutställning, en serie workshops, en sommarskola eller till och med en festival. Det bör vara möjligt för huvudpersonerna i den digitala plattformen att samlas i analog form och förmedla sina kunskaper.

Baumeister Academy är ett praktikprojekt som drivs av arkitekturtidskriften Baumeister och stöds av GRAPHISOFT och BAU 2019.

Också intressant
Vad innebär märkning för träningsdata? – Vem talar om för AI:n vad som är viktigt?

Vad innebär märkning för träningsdata? – Vem talar om för AI:n vad som är viktigt?

Årets rock 2017

Årets rock 2017

Utopier och visioner: Må kraften vara med dig

Utopier och visioner: Må kraften vara med dig

Federal Chamber of Architects: Andrea Gebhard är ny ordförande

Federal Chamber of Architects: Andrea Gebhard är ny ordförande

Örnen i konsten – mer än bara ett heraldiskt djur

Örnen i konsten – mer än bara ett heraldiskt djur

Hur neurala nätverk designar fasader – och vad det betyder för Gestalt

Hur neurala nätverk designar fasader – och vad det betyder för Gestalt

Mikroplaster från målarfärger förorenar haven

Mikroplaster från målarfärger förorenar haven

13 personer och fyra klubbar

13 personer och fyra klubbar

Byggmästare Topos Cities Initiative

Byggmästare Topos Cities Initiative

Koloniträdgård, koloniträdgård: Tyskland i jämförelse

Koloniträdgård, koloniträdgård: Tyskland i jämförelse

Täta tomrum – Tät tomhet

Designfilosofi

Enrique Sobejano kommer att tala om kontorets extraordinära designfilosofi baserat på projekt som genomförts över hela världen. I sin föreläsning ”Dense Voids” kommer han också att diskutera de aktuella projekten i München.

Projekten från Nieto Sobejano Architectos är resultatet av en mängd olika ramvillkor, rumsliga omständigheter och planeringskoncept: Vid första anblicken är det snarare skillnaderna än likheterna som sticker ut.

Precis som med bitarna i ett imaginärt pussel är det först när de sätts ihop som det blir tydligt vad som omedvetet förbinder dem: fragmentariska processer som kan avslöja fiktiva men inte orealistiska ordningar. Men just därför att arkitektur alltid är resultatet av en tolkning av olika och till synes osammanhängande omständigheter, är projekten speglingar av sig själva, som det oväntade resultatet av en ändlös reflektion.

Nieto Sobejano Arkitekter

Nieto Sobejano Architectos kontor börjar vid slumpmässigt utvalda punkter: dold i spegeln av ens egen tankevärld eller i uppfattningen genom fönstret som bildar ramen för omgivningen.

Fönstret och spegeln är metaforer för uppfattningen av den yttre (objektiva) världen och tankarna i den inre (subjektiva) världen. Båda symboliserar det unika och mångfalden som är kärnan i varje projekt. Varje projekt rör sig mellan minne och uppfinning.

Enrique Sobejano är professor vid University of the Arts (UdK) i Berlin, där han innehar professuren Fundamentals of Design. Han är gästkritiker och gästföreläsare vid olika internationella universitet världen över. Han är permanent medlem av Akademie der Künste Berlin (AdK).

Kontoret grundades 1985 av Fuensanta Nieto och Enrique Sobejano och har kontor i Madrid och Berlin. Bland kontorets viktigaste projekt kan nämnas Madinat al-Zahra Museum, Moritzburg Art Museum, San Telmo Museum, Zaragoza Congress Centre, tillbyggnaden av Joanneum i Graz och Centre for Contemporary Art i Córdoba. Nieto Sobejano Arquitectos arbetar för närvarande med projekt i Tyskland, Spanien, Österrike, Estland, Marocko, Kina, Storbritannien och Frankrike.

Föreläsning ”Täta tomrum – Dichte Leere”

24 januari 2019
kl. 18.30
Oskar von Miller Forum
Oskar-von-Miller-Ring 25
80333 München

Föreläsningen kommer att hållas på engelska. Mer information finns på www.oskarvonmillerforum.de

Framtidens skolgårdar

Utformningen av en skolgård eller ett dagis har alltid varit en del av den klassiska projektportföljen för en landskapsarkitektbyrå. Men precis som våra stadsrum har dessa ”lärande- och utbildningsområden” blivit mer komplexa när det gäller funktion och planering. I marsnumret diskuterar vi det 21:a århundradets lärande- och utbildningsområden och presenterar de senaste skolgårdsprojekten inom vår bransch.

Staden München vill i framtiden öppna minst två skolgårdar (tre i stadskärnan) per stadsdel för andra användare på eftermiddagar, helger och lov. Detta rapporterades av Süddeutsche Zeitung i slutet av januari. Kölner Stadtanzeiger rapporterade om en liknande idé för staden Köln i november 2021 och Sächsische.de i september 2020 för Dresden-distriktet Striesen. Idén har dock ännu inte riktigt slagit igenom. Lokala myndigheter och skolor är rädda för vandalism och skyddar sina skolgårdar som trädgårdstomtar: med staket och videoövervakning.

Om detta faktiskt skulle hända i München – om skolgårdarna verkligen snart skulle kunna användas av hela stadsbilden som fritidsområden utanför skoltid – så skulle den bayerska huvudstaden definitivt ha en mycket gladare landskapsarkitekt. Vi talar om Peter Wich, grundare av TERRA.NOVA.

”Vi har i åratal diskuterat frågor som rör gränser, staket och att öppna upp offentliga utrymmen på skolgårdar med Münchens byggnadskontor. Men vi kommer inte en millimeter längre”, berättade Peter Wich i en intervju i början av januari. Enligt landskapsarkitekten är staket och gränser allt annat än framtidsinriktade. Hans kollega Carlo Baumschlager från arkitektbyrån Baumschlager Hutter Partners håller med om att en skola måste vävas in i sin omgivning när det gäller stadsplanering och användning.

Skolan Schule am See i Hard i Österrike, ritad av Baumschlager Hutter Partners och TERRA.NOVA, belönades med 2021 års tyska landskapsarkitekturpris. Skolgårdens design definieras av tre innergårdar.
Skolan Schule am See i Hard i Österrike, ritad av Baumschlager Hutter Partners och TERRA.NOVA, belönades med 2021 års tyska landskapsarkitekturpris. Skolgårdens design definieras av tre innergårdar. (Foto: Boris Storz)

Och de här två borde väl veta, eller hur? Tillsammans förverkligade TERRA.NOVA och Baumschlager Hutter Partners det exceptionella projektet ”Schule am See” i Hard i Österrike. Projektet är känt som ”Framtidens skola” och belönades med det tyska landskapsarkitekturpriset 2021.

Ämnet för det här numret är dock inget mindre än just det: framtidens skola och vad som krävs för att utforma den. Tillsammans med Peter Wich och Carlo Baumschlager, men också med exempel från Atelier LOIDL, hochC, Keller Damm Kollegen, Nomaji Landscape Architects och TOPOTEK 1, presenterar vi aktuella projekt för modern skolgårdsdesign för diskussion.

Vad har vi lärt oss? Att vår teori om att skolgårdar, precis som stadsrum, har blivit mycket mer komplexa under de senaste åren inte riktigt håller – och att ingen planerare kommer att kunna undvika klusterskolan i framtiden. Varför det är så kan du läsa om på de följande sidorna. Vi hoppas att du får nöje av den!

G+L 03/22 finns att köpa i vår butik.