ARKITEKTUR SOM GÖR SKILLNAD

Catherina Wagenstaller, vinnare av Baumeister Academy, skriver för Baumeister parallellt med sin praktik på Henning Larsen Architekten i München. I sin serie „Arkitektur i Bayern som gör skillnad“ lyfter hon fram projekt som skapar mervärde för samhället – oavsett om det handlar om en digital plattform, ett arkitektkontor eller en byggnad. Den här gången fokuserar hon på ett ämne som ligger henne särskilt varmt om hjärtat: Kvinnliga arkitekter.

Projekten i serien „Architecture in Bavaria that makes a difference“ väljs ut utifrån deras sociokulturella och sociala mervärde. Alla projekt har ytterligare ett urvalskriterium som ännu inte har lyfts fram: Kvinnor – egenföretagare som leder eller samarbetar i projekten.

Som unga kvinnliga arkitekter hör vi ständigt talas om „könsklyftan“ och diskriminering. Den manliga habitus är fortfarande „state of the art“. Saker och ting håller redan på att förändras. Det finns allt fler kvinnliga arkitekter och deras arbete lyfts fram, även om det oftast sker under rubriken „Women in Architecture“. Detta är viktigt, men leder inte nödvändigtvis till det vi vill ha: Arkitektur – könsneutral. Bortsett från det borde fokus ligga mer på det positiva och stärkande. På det som redan är möjligt för oss och det som många av oss redan har uppnått. Vi behöver förebilder som kan hjälpa oss med de utmaningar vi står inför – och de finns.

Jag gav mig ut för att leta efter dem och talade med två arkitekter. Jag talade med Jacqueline Karpa, en ung kvinnlig arkitekt och grundare av plattformen „The Female Architect“ och träffade Mechtild Friedrich-Schoenberger, en egenföretagande arkitekt sedan 1980-talet och mamma till fyra barn (hennes dotter är medgrundare av Pionira). Eftersom det berör oss alla och ämnet inte är en „kvinnofråga“ intervjuade jag två verkställande direktörer för Guggenbichler + Wagenstaller, en arkitekt- och ingenjörsfirma med cirka 50 procent kvinnor i teamet. Båda har minst en dotter inom byggbranschen – varav en är jag själv.

Jacqueline Karpa – grundare av „Den kvinnliga arkitekten“

Catherina Wagenstaller: Vad gör er plattform „The Female Architect“ och vad var ert syfte med att starta den?
Jacqueline Karpa: The Female Architect skapades för att uppmuntra unga kvinnor inom arkitektur, inspirera dem och ge dem perspektiv. Syftet är att visa att de inte är ensamma om sina erfarenheter och utmaningar i det dagliga kontorslivet. Jag delar med mig av artiklar om kvinnliga arkitekter, deras arbete och citat. Interaktionerna skapar bra tankeställare. Jag skickar också regelbundna „påminnelser“ till kontoret.

CW: Vad är viktigt för dig i ditt val av plattform?
JK: Jag identifierar mig med den och tycker att innehållet är inspirerande. Citaten måste förmedla ett visst budskap som är tankeväckande och motiverande. Jag vill dela med mig av detta mervärde till alla. Jag tycker att det är viktigt att uppmuntra varandra och visa stöd och solidaritet.

CW: Hur går du tillväga när du gör din research?
JK: Jag gör min research via tryckta medier och internet. Sedan skriver jag till arkitekterna.

CW: Med dina „påminnelser“ ger du alltid positiv input – även utanför arkitekturen. Vad är tanken bakom det?
JK: I den stressiga kontorsvardagen går det ibland obemärkt förbi att man känner sig uppskattad. „Påminnelserna“ är tänkta att ge en bra känsla så att man vet: „Mitt arbete är värdefullt.“

CW : Du har själv arbetat heltid i 3,5 år. Vilken yrkeserfarenhet var särskilt trevlig för dig?
JK: En av dem var att vinna första pris i en tävling för en grundskola och nu kunna planera och förverkliga den. Min chef klappade mig på axeln då – bra feedback. Det är alltid trevligt att komma till byggarbetsplatsen för första gången och se det man tidigare planerat bli verklighet. Mötena med människor genom mitt jobb, som jag nu räknar bland mina vänner, var också speciella.

CW: Vilka insikter har du fått från din forskning och dina personliga erfarenheter? Finns det något som hjälper dig i svåra situationer?
JK: En stor insikt är: „Du är inte ensam.“ Forskning och diskussioner med kollegor har visat att det finns många unga kvinnor som går igenom samma saker. Kommunikation och dialog är mycket viktigt. Solidaritet med varandra är lika värdefullt. Jag kan rekommendera att man kommunicerar behov, gränser och ställningstaganden på ett tydligt sätt. Det är bra att fråga ärligt om något är obegripligt. Det finns ingen anledning att skämmas för det.

CW: Vilka nästa steg tar du med „The Female Architect“ och vad önskar du dig för arkitekturens framtid?
JK:„The Female Architect“ bör bli mer interaktiv: Intervjuer, diskussioner, workshops. Jag skulle också vilja vända mig till studenter. Min webbplats kommer att byggas ut ytterligare så att vi kvinnor har en kontaktpunkt på plattformen som vi kan vända oss till. Min önskan för framtiden är att det återigen kommer att handla mer om människorna och de atmosfärer som vi kan skapa med vår arkitektur och mindre om egona bakom den – och att vi kommer att ses som en gemensam yrkesgrupp.

Mechtild Friedrich-Schoenberger – egenföretagare, arkitekt och fyrabarnsmamma

CW: Har du redan gått i pension?
Mechtild Schoenberger: Nej, som arkitekt går man aldrig i pension. Jag har först nyligen börjat utforma en katalog för min lampserie, som jag har skjutit upp i 40 år.

CW: Vilka var de viktigaste milstolparna i din yrkeskarriär och vid vilken tidpunkt i karriären fick du dina barn?
MS: Den första var en paviljong för „Gemeinschaft Holz“ för Bau80 – tre år efter examen. Jag ansvarade för designen, detaljerna och förverkligandet. Under den tiden deltog jag också i några tävlingar tillsammans med en kollega från mitt utbildningsprogram. På grund av paviljongen fick jag en assistenttjänst vid Münchens tekniska universitet hos professor Meitinger. Där var jag i tre år tills jag fick mitt första barn. Om jag vore i den åldern idag skulle jag inte ge upp tjänsten. Det skulle ha varit lätt att uppfostra flera barn i en akademisk miljö. Men jag tyckte också om att bygga.

CW: Hur gamla var dina barn när du började bygga igen?
MS: Jag byggde alltid. Det fanns aldrig en tid utan arkitektur. Jag renoverade i mitt samhälle i Gauting, renoverade mitt eget hus i norr och senare en bondgård och så vidare. Den här byggherren hade ordnat en barnvakt åt mig. För övrigt kom en surrogatmormor från detta förhållande fram till 2015, följt senare av nybyggnationen i Ammerland. Jil Sander sa en gång: „Kompromissa bara inte.“ – Och det skulle jag vilja bekräfta. Du måste följa din linje, fullfölja den och inte låta någon övertala dig. Man måste försöka leva sitt kall.

CW: Vad var arkitektur för dig vid sidan av ditt heltidsjobb som fyrabarnsmamma?
MS: Det var lika viktigt som de fyra barnen och familjen – och är det fortfarande. Jag skulle inte kunna föreställa mig mitt liv utan detta yrke. Det har lyft mig i svåra tider. Det fascinerade mig att ha familj och karriär under samma tak. Jag arbetade på morgnarna och kunde arbeta på kvällarna eller när barnen gjorde läxor – som att arbeta hemifrån nuförtiden. Jag tyckte att det var väldigt trevligt, förutom att arbetet aldrig riktigt tog slut.
Men jag tyckte att den här mixen var mycket positiv. Jag skulle göra det igen!

CW: Vilka särskilt trevliga upplevelser har du haft inom arkitektur?
MS: Jag hade särskilt goda erfarenheter av snickeri- och timmermansyrkena. Ni delar förmodligen en passion för trä som material. Jag har ofta haft mycket positiva situationer med hantverkare. Jag tyckte att det var svårare med byggare, men det var alltid särskilt bra med kvinnliga byggare. Speciellt med dem som arbetade själva. Det är trevligt när kvinnor skapar något tillsammans.

CW: Jag skulle säga att kvinnor som du kan vara en riktig förebild. Finns det något du skulle vilja förmedla till oss unga kvinnor inom arkitekturen?
MS: Ja, det är viktigt att ha ett bra nätverk, att i allmänhet tänka noga igenom vilka steg man tar i sitt yrkesliv och att stödja sitt självförtroende genom universitetskarriären. Det ger dig styrka. Kanske siktar man på en professur, för då får man en annan tyngd. Det här yrket är det vackraste yrket i världen eftersom det är ett positivt yrke.

CW: Vad önskar du dig för arkitekturens framtid?
MS: Det gladde mig att läsa i de nya byggreglerna att det ska bli lättare att bygga i trä och att bygga på våningar. Det skulle vara trevligt att främja byggande av flervåningshus i trä och lokala material i allmänhet. Man måste också tänka mer på alternativa boendeformer.

CW: Och vad gäller oss kvinnor?
MS: Jag är inte orolig. Unga kvinnor idag har brutit sig loss. I det avseendet är jag ganska lugnad. Ni kommer alla att klara er bra. Ni kan också göra det bra med barn. Jag är särskilt hoppfull för dig.

Guggenbichler + Wagenstaller – arkitekt- och ingenjörsbyrå med cirka 50 procent kvinnor i teamet

CW: Av 32 anställda är 17 kvinnor. Vardet ett medvetet beslut?
Johann Wagenstaller: Vi har alltid haft många kvinnor på kontoret – minst 50 procent. Balans mellan könen är bra. Så snart det finns kvinnor i teamet är det mer avslappnat. Arbetsuppgifterna är inte uppdelade efter kön. Vi känner till varje individs styrkor och placerar ut människor därefter. Detta gör att de kan berika varandra.

CW : Det handlar ofta om var vi kvinnliga arkitekter fortfarande har en nackdel. Vilka särskilt goda erfarenheter har du av kvinnor inom arkitektur och byggnadsdesign?
JW: Vi har inte den inställningen på vårt kontor. Till en början kan det finnas en viss reservation på byggarbetsplatsen, men så småningom förändras detta och hantverkarna blir mycket mer tillgängliga. Det kan också vara harmoniskt och i ögonhöjd med kunderna – självsäkerhet hjälper.

Martin Guggenbichler: Gamla förmän på byggarbetsplatsen har i allmänhet problem med unga människor och sedan med en kvinna. Unga kvinnor är inte mindre kompetenta än unga män. Kvinnorna måste vara mer ihärdiga och kompetenta när det gäller att göra sig gällande och klargöra sin position. De får under inga omständigheter låta sig påverkas.
När en ung kvinna är med på mötena blir det en annan ton. Det är mycket positivt. Många företag tar inte unga kvinnor och män i handen tillräckligt mycket, så att de förtvivlat kommer ut på byggarbetsplatsen utan erfarenhet. De behöver helt enkelt mer stöd. Inom ingenjörsbranschen är en kvinna fortfarande mer exotisk – även om jag märker en stark ökning här. Bland kvinnliga arkitekter är förhållandet mer balanserat.

CW: På universitetet, ja, men i yrket försvinner vi kvinnor. Speciellt under de år då det är viktigt professionellt kommer barnen. Många återvänder då inte till yrket.
MG: Man måste också acceptera när kvinnor väljer att ta det här steget. När en kvinna tar på sig barnomsorgen kan man inte ta åt sig tillräckligt mycket av äran för det. Man behöver ett väl fungerande nätverk och stöd – även från företaget.
JW: Deltidsarbete innebär en balansgång, men man tappar inte kontakten med sitt arbete. Du kan arbeta mer igen senare. Man kan inte förlora kontakten med sitt jobb. Allt fortsätter att utvecklas.
MG: Jag måste säga: hatten av – att klara av denna balansgång. Kvinnorna måste helt enkelt tillsammans med sina män bestämma sig för vilken väg de vill gå. Det finns inga automatiska saker som t.ex: Där mamman var hemma kommer barnen att vara toppen och där de inte är det kommer de att bli en flopp.

CW: Om det uppstår en situation som är orättvis för oss kvinnor, hur ska vi då gå till väga?
MG: Vi hade nyligen en sådan situation med min dotter. Jag frågade öppet hantverkarna om de hade problem med kvinnor. Man kan också ta upp det som kvinna. Om man hittar rätt person går det bra. Men det finns också en del som skulle förneka det. Det är svårt att göra en rekommendation där. Konflikten blir lättare i den yngre generationen eftersom de helt enkelt konfronteras på ett annat sätt.

CW : Var det lätt för er som män? Vad hjälpte er i svåra situationer?
JW: Nej, varje byggprojekt har sina egna svårigheter, men med erfarenhet kommer man in i en rutin. Det är alltid upp till en själv, ens kunskap och hur man hanterar det. Man kan inte veta allt och det är ingen skam att säga det. Det är också modigt att ta in andras erfarenheter i ett projekt. Det är du som är dirigenten och du behöver inte vara den bästa violinisten.

CW : Hur hanterar kontoret frågan om önskan att skaffa barn och i vilken utsträckning får medarbetarna stöd i detta avseende?
JW: Var och en av oss kontorsägare har minst tre barn. Vi är medvetna om svårigheterna. När man anställer en kvinna ligger det i sakens natur att hon kan bli gravid. Det är vi glada för och om hon vill komma tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten är hon välkommen. Det är så det praktiseras. Vi har en medarbetare som arbetar deltid hemifrån för att ta hand om sitt barn. Det finns också en medarbetare som arbetar fyra dagar och delar upp timmarna annorlunda för att vara hemma med barnet en dag. Vi arbetar flexibelt. Om till exempel den ena föräldern inte har tid, så stannar den andra hemma. Det viktiga är att arbetet blir gjort i tid.

CW: Finns det något som du skulle vilja förmedla till unga kvinnor i byggbranschen?
JW: Jag ser inte varför man skulle ge en kvinna andra råd än en man. Inom arkitektur måste man vara helt engagerad i sitt arbete om man vill bli framgångsrik. Grundtanken är att arbetet ska vara roligt.

CW: Vad önskar du dig för framtiden inom arkitektur och byggteknik?
MG: Att våra medarbetare mår bra och att arbetet är roligt.
JW: Att vi fortsätter att ta oss an utmanande projekt så att vi kan försörja våra medarbetares familjer. Vi har också det ansvaret. Kanske också att nästa generation fortsätter. Det är också viktigt att kontoret förblir modernt – unga människor som kommer med olika sätt att tänka och erfarenheter. Det är så man lär av varandra – oavsett om man är man eller kvinna.

Baumeister Academy är ett praktikprojekt som drivs av arkitekturtidskriften Baumeister och stöds av GRAPHISOFT och BAU 2019.

Förresten: Brutto-netto-kalkylatorn för arkitekter från New Monday visar nettolönen för planerare – utan någon löneskillnad mellan könen.