Artemis – Jaktens gudinna

I det antika Grekland var Artemis jaktens, månens och skogens gudinna och ansågs även vara kvinnornas och barnens beskyddare. Tillsammans med sin tvillingbror Apollon är hon en av de tolv olympiska gudarna. Hennes motsvarighet i den romerska mytologin är Diana.

Artemis är dotter till Zeus och Leto och tvillingsyster till Apollo. Hennes födelse anses vara en av de mest imponerande händelserna i mytologin: Leto förföljdes av den svartsjuka Hera och tog sin tillflykt till den flytande ön Delos, där Artemis först föddes – och kort därefter hjälpte till att föda sin bror Apollo. Av den anledningen åberopades hon också av kvinnor för att få en enkel förlossning.
Hon betraktas som en jungfrugudinna som jagar genom skogarna med sitt kvinnliga följe. Hon bär vanligen pil och båge som attribut och åtföljs ofta av hundar eller hjortar. Artemis kan dock vara en hämnande gudinna: Den som förolämpar henne eller inte respekterar hennes gränser får betala ett högt pris. I myterna visar hon en sida som är lika sträng som den är rättvis.

Actaion:
Den mest kända myten är den om Actaion. Jägaren Actaion får av misstag syn på Artemis när hon badar naken i en källa. För denna skändning förvandlar hon honom till en hjort – varpå hans egna hundar sliter honom i stycken.

Niobe:
Drottning Niobe hånar Leto för att hon har fler barn än hon. Titaninnan Leto vände sig då till sina barn, som dödade alla Niobes sju söner och alla hennes sju döttrar som straff. Denna myt finns ofta avbildad i konsten, t.ex. i grekiskt vasmåleri.

Orion:
Jättejägaren Orion var en av Artemis närmaste följeslagare. Apollo, hennes bror, är avundsjuk på det nära förhållandet mellan Artemis och Orion. Han lurar henne med ett trick: han utmanar henne att sikta på en punkt i havet, som visar sig vara Orion. Artemis träffar – och dödar honom. I sin sorg placerar hon honom på himlen som en konstellation.

Callisto:
En av hennes nymfer, Callisto, som ofta beskrivs som Artemis favoritkamrat, bryter sitt kyskhetslöfte efter att Zeus har förfört henne. Artemis förvandlar henne då till en björn. Hon lyfts senare upp till himlen av Zeus – som konstellationen Stora Björnen.

Artemis dyrkades i hela Grekland, men hennes kulter speglade olika sidor av hennes personlighet – som en våldsam jägarinna, som beskyddare av kvinnor och barn eller som månens mäktiga gudinna.

Efesos:
Hennes viktigaste kultplats var Artemision i Efesos, ett av den antika världens sju underverk. Statyn av Artemis i Efesos avbildade henne med många bröst eller ägg – en symbol för universell fertilitet. Här förenades den grekiska gudinnan med anatoliska modergudinnor till en kraftfull, kosmisk figur.

Delos:
På hennes födelseö Delos firades hon som Apollons tvillingsyster. Årliga festivaler, „Delia“, hedrade hennes födelse och kombinerade jakt, dans och sång – en balans mellan vildhet och konst.

Brauron:
I Attika dyrkades Artemis Brauronia som beskyddare av unga flickor. Här bar flickorna djurmasker före puberteten och lekte „björnkvinnor“ för att rituellt fira övergången till vuxenlivet – en symbol för kvinnlig mognad under gudomligt beskydd.

I konsten är gudinnan lätt att känna igen: ung, slank, med kort chiton, pilbåge och pil, ofta i sällskap med hjortar eller jakthundar. Hennes ansikte förblir lugnt, nästan kallt – en symbol för hennes oberoende och inre styrka.

Berömda avbildningar är bl.a:

• „Artemis från Versailles“ (1:a århundradet f.Kr., Louvren, Paris): en romersk kopia av ett grekiskt original som visar henne i rörelse tillsammans med en hjort.
• „Artemis från Efesos“ (200-talet f.Kr.): visar henne som en flerbröstad fruktbarhetsgudinna – en unik kombination av jaktgudinna och modergudinna.
• Niobidgruppen (Rom, Villa Albani): en klassisk skulpturensemble som visar Artemis i raseri mot Niobes barn.
• I måleriet framträder hon senare som Diana, hennes romerska motsvarighet – till exempel i Tizians „Diana och Actaion“ (1556), där sensualitet och stramhet smälter samman på ett dramatiskt sätt.