Bauhaus och Bauhaus-trötthet

Bauhaus jubileumsår går in i sin slutfas. Och det känns som om det inte har varit några festligheter på länge. Åtminstone inte i Tyskland. Sedan flera månader tillbaka har en märklig känsla av dysterhet lagt sig över Bauhaus ursprungsland. Vid ett evenemang på Århus konstmuseum för några dagar sedan berättade jag om detta för den förvånade publiken. Dessförinnan hade den amerikanske arkitekturteoretikern Michael Sheridan gjort en tour de force genom Bauhaus historia och visat hur starka influenserna från design- och arkitekturskolan i Dessau-Weimar är än idag.

Sheridan klargjorde till exempel att den danska design som vi alla uppskattar förmodligen inte hade varit tänkbar utan de 14 åren med Bauhaus. De internationella arkitekter som var närvarande blev desto mer förvånade när jag förklarade att Bauhaus jubileum har tenderat att diskuteras med höjda ögonbryn här sedan mitten av året senast.

Naturligtvis kan detta ha att göra med en viss grundläggande grinighet i den tyska arkitekturdiskursen. „Butens reflex“, så att säga, den hjärtinfarkt som alltid hotar „kritiskt“ sinnade tittare när något blir „stort“ i media. Utöver detta tror jag dock att det finns tre faktorer som är avgörande för „Bauhaus-tröttheten“, som Sheridan kallade det vid det evenemang som anordnades av den danska badrumsleverantören Vola.

För det första är den alltför universella framgången för vissa grundläggande „Bauhaus“-idéer helt enkelt en gåta för praktiserande arkitekter. Gång på gång kommer beställare med krav på „Bauhaus i andra hand“: vitt, platt tak, klart. Det hämmar den arkitektoniska friheten. För det andra verkar Bauhaus skugga också vara för lång när det gäller representativa byggnader i landet. Ta till exempel den lada som Herzog & de Meuron planerar intill Neue Nationalgalerie i Berlin. Det verkar svårt att placera en kulturbyggnad i huvudstaden som, i egenskap av granne till Mies, framstår som oberoende, modern och värdig på samma gång. Och för det tredje tror jag att Bauhaus eget anspråk på universalitet också är dess undergång. Philipp Oswalt påpekade detta i Baumeister i april: Bauhaus formulerade trots allt inget mindre än en „design av att vara-i-världen“. Det historiska Bauhaus hade försökt „förändra samhället med design“, med andra ord „att inte förstå design som en bekräftelse av det nuvarande, som en tjänst åt status quo, utan att förstå design som en kritik av det nuvarande, som en föreställning om ett annat rum av möjligheter“.

Idag är design, inklusive arkitektur, längre bort än någonsin från att förverkliga denna ambition. Utmaningarna är enorma – klimatförändringar, bostadsbrist, högerextrema områden. Men design och arkitektur kan inte ge de riktigt stora svaren. Åtminstone inte på egen hand. Det är inte något som talar emot dagens arkitektur. Men det gör att man blir skeptisk till optimistiska formuleringar som den av den tidigare rektorn för designhögskolan i Ulm, Tomás Maldonado. På 1960-talet konstaterade han att Bauhaus ville lyfta fram „en humanistisk syn på den tekniska civilisationen“. Om vi ska vara ärliga så väntar vi fortfarande på detta idag.