Tiden för tillfälliga arrangemang och restriktioner är över. Från och med i kväll, den 28 februari 2020, är Rafael och Bellotto, Rubens, Rembrandt, Liotard och många andra tillbaka i Galleriet för gamla mästare i Semperbyggnaden på Dresdens Zwinger. Även om inte alla målningar har återvänt till sin tidigare plats, visas de 700 viktigaste nu upp för allmänheten igen efter sju år av teknisk renovering. The Picture Gallery firar öppningshelgen med gratis inträde
Även om moderniseringarna är omfattande kommer den nya brandskydds-, säkerhets- och luftkonditioneringstekniken samt ett nytt belysningssystem att förbli i stort sett osynliga för besökarna. Det beror på att det var viktigt för Stephan Koja, chef för Painting Gallery, att ingenting skulle se „teknoidt“ ut. Koja vill ge galleriet ett „festligt utseende“, han vill ha eleganta rum och smarta kombinationer av måleri och skulptur. Förutom de 700 målningarna visas nu även 450 skulpturer från perioden fram till 1800 i bildgalleriet.
I Östra salen samlas antikviteterna, medan verk från renässans och barock kan ses i skulpturkorridoren. Majoriteten av skulpturerna är dock direkt relaterade till målningarna, eftersom Stephan Koja vill göra relationerna tydliga och jämförelser möjliga. Detta är varken dekorativt eller medvetet associativt, utan ytterst välplanerat ur konsthistorisk synvinkel. Det är därför som till exempel „Huvudet av en gråtande pojke“ av den holländske skulptören och arkitekten Hendrick de Keyser står bredvid Rembrandts „Ganymedes i örnens klor“. Likheten mellan de två barnens ansikten är slående, men inte förvånande för Stephan Koja. Det var ju trots allt vanligt att man runt 1700 målade efter skulpturer. Dessutom var de Keyser och Rembrandt vänner. Dresden-samlingens rikedom avslöjar också direkta kopplingar mellan måleri och skulptur. Peter Paul Rubens ritade t.ex. av den antika skulpturen av en berusad selenium i Chigi-samlingen i Rom. Anthonis van Dyck använde denna teckning som förlaga för sin målning av „Den berusade selen“. Båda verken ingår numera i Dresdens samlingar och visas nu tillsammans.
Medan det blir en återförening med målningarna i de renoverade salarna har de flesta av de 450 skulpturerna inte visats på senare år. Några av dem har visats i den tillfälliga utställningsdepån i Albertinum sedan översvämningen 2002 och var ganska attraktiva som en samling skulpturer. Denna provisoriska utställning gjorde det dock inte möjligt att se enskilda verk.
Detta gäller även de mycket populära Bellottorna från Dresden. De hänger nu i ögonhöjd så att betraktarna kan bli en del av handlingen framför Frauenkirche, på Altmarkt och i Zwingerhof. Det nya utställningskonceptet gör det möjligt att visa 21 veduter av Bellotto – fler än någonsin tidigare i Dresden.
Även om mycket har förändrats hänger Rafaels „Sixtinska madonnan“ fortfarande på den östra väggen i östra flygeln. Den traditionella hängningen av målningar ovanpå varandra, som Stephan Koja föredrar att kalla „Dresden-hängning“ snarare än „S:t Petersburg-hängning“, har också behållits. Och Koja iscensätter en vacker växling mellan täta och lösa arrangemang och hängningar framför väggar som nu är starkt färgade: Rött för de italienska målningarna, blått för de franska och spanska och grönt för de holländska och tyska, som alla återigen har organiserats helt traditionellt efter skola.
Läs mer i nummer 3/2o20 som kommer ut i början av april, www.restauro.de/shop.