Ett bra presentationsmotto på den nationella konferensen BIV 2014: „Endast de som bränner sig själva kan tända andra“. Werkstatt Orange är också förbehållslöst för detta tillvägagångssätt, ibland bränner vi mer, ibland mindre för de ämnen som är värda att bränna och ibland tänder vi också andra. Ja, inte nödvändigtvis på grund av badrum. Eller ständigt återkommande slabfasader. Lyckligtvis finns det så många andra saker i vår vackra stenvärld som är värda att bränna eller tända på.
Frågan om bränning bedöms dock ibland på ett helt annat sätt. Det ingår t.ex. i den socialpedagogiska utbildningens ledstjärna att inte bli alltför känslomässigt engagerad i frågor och att hålla ett professionellt avstånd. Så inget brinnande och absolut ingen antändning, inte ens för att skydda sig själv. Det kan vara tråkigt ibland, men det har också sina fördelar.
Det sägs att det har hänt att människor har kastat sig in i ett projekt fulla av entusiasm, impregnerade med brandaccelerator, arbetat tillsammans i en flammande frenesi och sedan kollapsat utbrända på slutet, tillsammans med alla andra inflammerade människor. Men då har det gått ganska bra. Mycket värre blir det när man står i lågorna och inser att man är den enda som brinner i hela världen, omgiven av medlidsamma och oförstående projektdeltagare som känner sig mer engagerade i den tidigare nämnda socialpedagogiska metoden och helt enkelt inte vill bli antända. Det bör alltså påpekas att det bara verkar lönsamt att bränna om man, innan man bestämmer sig för att tända en eld, noggrant har försäkrat sig om att man inte är den enda bränsleleverantören. Men detta ifrågasätter återigen principen om bränning, eftersom en riktigt trevlig eld helst förknippas med lågor som sprider sig till allt och en oundviklig förlust av kontroll. Allt som återstår är en kontrollerad förbränning med möjlighet till antändning. Tråkigt.
Sidoblickar från STEIN i juni 2014.