Sedan början av 2015 gäller en ny begravningslag i Bremen – det finns ytterligare ett undantag från kyrkogårdstvånget. Förutom begravning till havs och godkända familjekryptor är det nu tillåtet att sprida kvarlevorna i form av aska på privat mark efter skriftlig begäran från den avlidne. STEIN har talat med Gabriele Friderich, statsråd vid senatorn för miljö, byggnation och transport i den fria hansestaden Bremen, om de möjligheter som den nya lagen innebär, bland annat för stenhuggare.
Har det redan kommit många förfrågningar om att få sprida den avlidnes aska på en privat plats utanför kyrkogården?
Det har redan kommit in cirka 25 förfrågningar. Cirka 20 av dessa har också godkänts av den ansvariga rättsmedicinska byrån.
Hur går man tillväga för att få tillstånd?
Den sökande måste senast ha varit bosatt i Bremen. Bevis kan till exempel vara ett identitetskort, en dödsattest eller ett taxeringsbesked. Dessutom krävs ett skriftligt förordnande om platsen för askspridningen, dvs. den privata fastighet där askan ska spridas. Här kan en fastighetsregisteranteckning eller intyg från ägarna åberopas. Den avlidne utser den person som ska ta över vården av den avlidne. Denna person måste sedan under ed förklara att han eller hon har placerat askan på den privata mark som är avsedd för detta ändamål.
Nu hör vi hela tiden talas om problem med ägarbyte eller brist på kontrollmöjligheter.
Vi känner inte till några sådana problem. Lagen har bara varit i kraft sedan början av året. Men i grund och botten måste det sägas: om askan efter en avliden person sprids på privat mark finns det ingen belastning i fastighetsregistret. Det är mänskliga kvarlevor och de bör spridas med respekt. Men aska är aska. Det finns inga problem med begravningar till havs, som också är tillåtna i Bremen. Askan sprids ut och återgår till jordens naturliga kretslopp. Ägaren till en tomt måste själv bestämma vilken kvalitet han vill ge en privat begravning eller spridning på den. Detta ligger inte i lagstiftarens händer. Inte heller hanteringen av sorgeplatsen. Vid en eventuell försäljning bör de anhöriga komma överens med den nya ägaren om och hur ett besök på minnesplatsen fortfarande är möjligt.
Beträffande besiktning: Besiktning är inte nödvändig eftersom det är ganska osannolikt att urnan kommer att förvaras på spiselkransen. För det första måste den person som tar hand om den avlidne underteckna en försäkran. Om han eller hon inte gör sig av med askan begår han eller hon mened. Vem tar denna risk – trots den låga sannolikheten att åka fast? Samtidigt uppstår ett moraliskt dilemma. Det beror på att den döende planerar begravningen efter döden med den person som är utsedd att ta hand om honom eller henne. Antingen går man emot den döendes vilja genom att behålla kvarlevorna, eller så konspirerar man med den döende. I så fall kräver han dock ett högt pris av sin vårdare.
Kommer inte den nya begravningslagen att lägga hinder i vägen för de yrkesgrupper som arbetar på kyrkogården och för kyrkogårdsförvaltningen själv – ekonomiska förluster är ju trots allt förutsebara?
Kyrkogården håller på att förändras. Men cirka 95 procent av medborgarna vill fortfarande bli begravda där. De återstående (högst) fem procenten kommer att använda sig av privat begravning. En central sorgeplats är viktig för släkt och vänner.
Det är dock absolut nödvändigt att de yrkesgrupper som arbetar på kyrkogården, t.ex. stenhuggare eller kyrkogårdsträdgårdsmästare, tar hänsyn till de förändrade strukturerna i sin verksamhetsplanering. Detta beror på att våra medborgare inte bara vill ha begravningar i privata gravplatser eller begravningar till havs, utan trenden går mot underhållsfria och kostnadseffektiva urnbegravningar eller kyrkogårdsskogar. Kyrkogårdsmarknaden förändras och denna förändring kan och måste hanteras på ett kreativt sätt. Varför inte erbjuda minnesstenar eller något annat för privata begravningsplatser? Det finns fortfarande inga fasta ritualer för privata begravningar. När marknaden förändras måste man reagera flexibelt och kreativt. Detta är också en möjlighet som kan utnyttjas!
I princip måste naturligtvis en delstatsregering följa sina medborgares önskemål och inte ägna sig åt protektionism av vissa yrkesgrupper. Och det finns en stor vilja att liberalisera de obligatoriska kyrkogårdarna. Jämfört med andra länder som USA eller Tjeckien är Tyskland relativt strikt på det här området.
Hur reagerar delstatsregeringar runt om i Tyskland på Bremens begravningslag?
Bremen spelar en pionjärroll för Tyskland som helhet. Vi har redan fått många förfrågningar från olika länder som vill dra nytta av våra erfarenheter. Lagen trädde i kraft den 1 januari 2015. Sedan dess har vi naturligtvis hållit ett vakande öga på vad som händer och var vi kan optimera processerna om det behövs. Till exempel har många medborgare redan skickat in en ansökan trots att de – hur konstigt det än låter – ännu inte hade avlidit. Ansökan kan endast lämnas in när döden redan har inträffat. Annars skulle t.ex. markägande eller vård av den avlidne behöva granskas på nytt efter dödsfallet.
Vilka möjligheter och problem ser du med den nya begravningslagen?
Vi har fått friheten att mer självständigt bestämma vad som ska hända med oss efter döden. Inget står i vägen för en privat minnesstund. Nya möjligheter öppnas också för de yrkeskategorier som arbetar på kyrkogårdarna – det är viktigt att på ett kreativt sätt hantera förändringar så att en positiv personlig och affärsmässig utveckling kan ske.
Problem kan uppstå vid avsaknad av ritualer. Hur skapar man en värdig atmosfär? Vem utför sorgeceremonin och hur ser den ut rent konkret? Att öppna urnan i en flytande rörelse för att sprida ut kvarlevorna är i sig problematiskt. Vilka gester eller procedurer är lämpliga? Här kan pastorer, begravningsentreprenörer, kyrkogårdsträdgårdsmästare eller stenhuggare komma in i bilden.
Hur skulle du personligen vilja bli begravd?
Jag kan mycket väl tänka mig att min aska sprids på privat mark. Men samtidigt skulle en särskild minnesplats också vara viktig för mig – en liten minnessten bör pryda den plats där askan sprids.