Christos eftermäle på Museum Kunstpalast i Düsseldorf

För första gången kommer de tidiga verk som skapats i Frankrike att presenteras i samband med verk av internationella följeslagare. Dessa inkluderar Arman, Jean Dubuffet, Lucio Fontana, Yves Klein, Niki de Saint Phalle och andra. Förutom ritningar till genomförda projekt visar Museum Kunstpalast också studier och ritningar till det s.k. Mastaba-projektet i Abu Dhabi, som aldrig förverkligades. Detta är det enda storskaliga projekt av Christo och Jeanne-Claude som planerades på lång sikt. Utgångspunkten för utställningen är den extraordinära samling som äkta paret Ingrid och Thomas Jochheim, som bor i Recklinghausen och Berlin, har. Det är en av världens mest omfattande samlingar av konst av Christo och Jeanne-Claude. Utställningen i Düsseldorf, med undertiteln „Paris. New York. Boundless“ är den första postuma retrospektiva utställningen av konstnärsparet.

I den nästan 200-sidiga och mycket läsvärda katalogen (Kettler Verlag, Dortmund) beskriver curatorn Kay Heimer (chef för modern konst på Kunstpalast) hur Christo och Jeanne-Claude först kom i kontakt med arkitektur när de flyttade till New York 1964. De arbetade inte längre bara med att förpacka föremål (som de tidigare hade gjort i Paris och Rhenlandet):

„Butiksfasaderna“ var Christos första grupp av verk som skapades efter Christo och Jeanne-Claudes flytt till New York. De var främst inspirerade av de historiska fasaderna på de små butikerna i Greenwich Village. Eftersom skrymmande skräp regelbundet dumpades på Manhattans gator var det lätt för Christo att få tag på material, så han återskapade de verkliga skyltfönstren av gamla trälister och plexiglasrutor och täckte sedan över fönster och dörrar med vita lakan, vilket hindrade betraktarna från att se in. Skyltfönstren var de första verk som Christo gjorde med hjälp av teckningar och collage – en arbetsmetod som skulle komma att spela en allt viktigare roll i planeringen och finansieringen av senare storskaliga projekt.“

Vid sidan av stadsprojekten började Christo och Jeanne-Claude redan i slutet av 1960-talet att fokusera på landskapet. „Vi är fascinerade av mötet mellan vattnets orörlighet och jordens beständighet“, förklarar Christo. Paret fokuserade också tidigt på hållbarhet. „För varje projekt såg paret till att allt material tillverkades för att kunna återanvändas och att landskapet förblev intakt efter nedmonteringen“, understryker curatorn Kay Heimer.

Samlaren Ingrid Jochheim bekräftar också i en intervju med co-curatorn Sophie-Marie Sümmermann att hållbarhetsaspekten var mycket viktig för Christo och Jeanne-Claude. „Inte ett enda hål behövde borras i marken för ‚Gates‘-projektet. Så har det varit med alla projekt. Allt har utarbetats och beräknats med ingenjörer så att så lite som möjligt har lämnats kvar. Allt har alltid återanvänts. När riksdagstaketet monterades ned bad ett stort tyskt bilmärke att få köpa en del av tyget för att använda till en specialserie. Jeanne-Claude och Christo tackade nej. Trots att det skulle ha sparat pengar, minskat återvinningskostnaderna och genererat pengar till nästa projekt.“