DAM-priset 2022 för SUMMACUMFEMMER och Juliane Grebs kontor

Efter att tre fyrtornsprojekt av stora internationella arkitektkontor har belönats under tidigare år går ett av de viktigaste tyska arkitekturpriserna 2022 till ett ungt arkitektkonsortium. Det har byggt „San Riemo“ för ett kooperativ i München – ett bostadshus som kan förändras med sina invånare.

Ingen skulle ha blivit förvånad om OMA hade tagit hem DAM-priset 2022. De senaste åren har juryn konsekvent valt de „stora namnen“: Gerkan, Marg und Partner 2019, David Chipperfield Architects 2020 och MVRDV 2021. Nu har turen kommit till SUMMACUMFEMMER och Juliane Greb. Deras flerbostadshus „San Riemo“ i München gick segrande ur finalomgången mot den vackra John Cranko-skolan av Burger Rudacs Architekten i Stuttgart(Baumeister 9/2020), Florian Naglers omdiskuterade forskningsbyggnader på temat „Einfach Bauen“ i Bad Aibling (Baumeister 12/2020) och OMA:s nya byggnad för Axel Springer-förlaget i Berlin (Baumeister 1/2021). Med bostadshuset i den nya stadsdelen på platsen för den tidigare flygplatsen i Riem hedrade juryn det yngsta arkitektteamet i finalen.

Anne Femmer och Juliane Greb arbetade båda under flera år på De Vylder Vinck Taillieus kontor i Gent. Det flamländska avantgardets inflytande på deras design är omisskännligt. Mellan pelare av vitmålade putsbyggnader sticker „San Riemo“ tydligt ut med sin ovanliga materialitet och färgrikedom. Arkitekterna har klätt sin byggnad med en fasad av korrugerad polykarbonat. Den är vit på tre sidor, medan balkongerna på västra sidan är klädda med ett transparent skal. På så sätt skapas vinterträdgårdsliknande uteserveringar som kan öppnas upp i delar.

Leken med ovanliga fasadfärger är ett arv från De Vylder Vinck Taillieu, även om SUMMACOMFEMMER/Greb-konsortiet valde turkos för „San Riemo“ i stället för den gröna färg som är så typisk för kontoret i Gent. Den nästan irriterande detaljrikedomen på vissa ställen avslöjar också närheten till belgarna. Till exempel när de unga arkitekterna låter entrébelysningen sticka ut i dörröppningen, vilket ger intrycket att man bara kan gå igenom den genom att böja sig framåt. De vita plattorna som SUMMACOMFEMMER och Juliane Greb har klätt byggnadens sockel med är också ett ovanligt val. Det ska bli intressant att se hur materialen åldras.

Juryns bedömning grundar sig dock inte på den yttre utformningen av „San Riemo“. Istället betonade den den väl genomtänkta planlösningen och den flexibilitet och anpassningsförmåga som det sex våningar höga bostadshuset ger upphov till. Arkitekterna har organiserat våningsplanen kring en entrékärna som delar byggnaden längs dess längdaxel. Den rymmer de två trapphusen samt badrum och kök. Rum med öppen planlösning är placerade på båda sidor om kärnan. Konfigurationen möjliggör både öppna planlösningar och ensidiga planlösningar. Lägenheterna nås via de centrala köksområdena. Beroende på användningen kan olika antal användningsneutrala rum tilldelas en lägenhet. Detta bör göra det möjligt att skräddarsy lägenheter exakt efter användarnas krav – till exempel för familjer, delade lägenheter, par och singlar. Samtidigt kan lägenheterna växa eller krympa och på så sätt anpassas till en ny livssituation.

Beställare av projektet är bostadskooperativet„Kooperative Grossstadt„, som grundades 2015 och som med „San Riemo“ kunde förverkliga sitt första byggprojekt. Det unga kooperativet anordnade en tävling specifikt för den nya byggnaden – en grundläggande princip för samhällsbyggnadsprojekt. „Kooperative Grossstadt“ har också i mycket hög grad förbundit sig att följa principen om deltagande. I „San Riemo“ kunde de framtida invånarna till exempel bestämma var dörrarna mellan rummen skulle sitta. Detta innebär att rummen också kan delas av flera lägenheter. De boende kunde också planera mellanväggar i gips för sina lägenheter.

Kooperativet har också satt upp som mål att inte bara bygga för sina medlemmar utan också för stadsdelen. På bottenvåningen i „San Riemo“ finns till exempel ett studierum för skolbarnen i området. Bredvid ligger den så kallade Promenaden, en serie gemensamma utrymmen för de boende. Ytterligare faciliteter för samutnyttjande skapades i samarbete med de två intilliggande grannprojekten, som också genomfördes av kooperativ. Som ett resultat av detta har de boende i alla tre byggnaderna nu tillgång till gästlägenheter och ett mobilitetscenter.

Med beslutet till förmån för „San Riemo“ ville juryn förmodligen också sända en politisk signal i tider av exploderande hyror och fastighetsköpspriser. Det innebär att en trend som redan har visat sig i andra tävlingar – t.ex. „Årets bostadshus“ – nu också blir påtaglig i detta viktiga tyska arkitekturpris. År 2020 och 2021 vann också kooperativa flerbostadshus med ett starkt fokus på det gemensamma bästa. Dessa beslut är förmodligen ett tecken på ett allmänt missnöje med majoriteten av den nuvarande arkitektoniska produktionen.

Detta förklarar kanske också varför juryn för DAM-priset valde bort mer innovativa nybyggen – för OMA:s nya Springer-byggnad eller Naglers forskningshus går inte att komma runt – till förmån för ett idealistiskt och väl genomtänkt men egentligen inte särskilt framstående projekt. Liknande koncept finns redan i till exempel Zürich, Berlin och Wien, och har till och med fått museala utmärkelser. Kanske borde arrangörerna på Deutsches Architekturmuseum och på andra håll i framtiden fråga sig om priser som så förbehållslöst hyllar nya byggnader fortfarande är tidsenliga. Ombyggd befintlig arkitektur är fortfarande undantag snarare än regel – och inte bara i DAM-priset. Det vore på tiden att ändra på detta.

Pristagaren, de tre finalisterna och de övriga nominerade projekten kommer att presenteras i detalj i German Architecture Yearbook 2022.

DAM Prize for Architecture 2021 gick till MVRDV tillsammans med N-V-O Nuyken von Oefele Architekten för deras WERK12 i östra München. Vi talade med Jacob van Rijs, medgrundare av MVRDV och ansvarig arkitekt för WERK12.