Christiane Ernek-van der Goes, konsthistoriker och forskningsassistent vid Dresden State Art Collections, har sedan 2011 ägnat ett forskningsprojekt åt Latz-möblerna i Dresden
När paradrummen i Dresdens Residenzschloss återinvigs år 2020 kommer det även att finnas flera stora farfarsklockor, så kallade pendlar, i salarna. De kommer att kännas igen som en del av inredningen – precis som de var innan slottet förstördes under andra världskriget. De var alltid avsedda som prydnadsföremål och skapades som sådana i verkstaden hos Jean-Pierre Latz, vars riktiga namn var Johann Peter Latz, som föddes omkring 1691 i kurfurstendömet Köln, reste till Paris, där han drev en stor ebenistverkstad och dog 1754. Ur dagens perspektiv är Latz möbler dock inte bara bevis på högsta hantverkskunnande för att uppfylla överdådiga representationsbehov, utan också föga använda forskningsobjekt. Christiane Ernek-van der Goes, konsthistoriker och forskningsassistent vid Dresdens statliga konstsamlingar, har insett detta och har sedan 2011 ägnat ett forskningsprojekt åt Latz-möblerna från Dresden. (se RESTAURO 8/2014). Under 2017 presenterades de senaste forskningsrönen för nationella och internationella experter på Boulle-marmorering vid en workshop. I Dresden arbetar Christiane Ernek-van der Goes bland annat tillsammans med chefskonservatorn för Kunstgewerbemuseum Clara von Engelhardt, fysikern Michael Mäder och frilansande konservatorer för att „med ett analytiskt öga hitta bevis för att Dresdenmöblerna härrör från Latz“, som hon säger. Även om Dresden-teamet upptäckte en lapp med Latz signatur inuti ett farfarsklocka, är de flesta verken osignerade och anses därför vara hans verk enbart av stilistiska skäl.
De statliga konstsamlingarna i Dresden erbjuder de bästa förutsättningarna för ett sådant forskningsprojekt, eftersom museerna äger 30 enskilda föremål från Latz verkstad. Christiane Ernek-van Goes kunde bevisa att enbart tretton pendlar från greve von Brühls egendom förvärvades av de sachsiska elektorerna år 1768. Hur Brühl skaffade sina franska möbler, om han beställde dem direkt från Latz eller valde ut dem ur ett befintligt sortiment, är nu föremål för aktuell forskning. „Den konst- och kulturhistoriska betydelsen av denna klocksamling ligger inte bara i det stora antalet franska pendlar av mycket hög kvalitet, utan också i den unika samlingen av klockpar“, konstaterade Christiane Ernek-van der Goes redan 2011. Att para ihop visuellt likartade klockor verkar vara en specialitet som odlades vid och runt det saxiska hovet.
Till och med den samtida beskrivningen, som skrevs i samband med att den kurfurstliga vakthusadministrationen köpte Brühls gods, uttrycker beundran för prakt och hantverk – trots den affärsmässiga och byråkratiska kortheten samt den tidstypiska stavningen och interpunktionen.
Klockan med klockspelet beskrivs till exempel på följande sätt: „En fransk pendel med klockspel, boetten inlagd med sköldpadda och mässing, densamma inlagd med brons och förgyllda figurer, på en bas av svart prickigt trä med mässingslister.“ Värdet av de pendlar och möbler som Brühl ägde för den sachsiska kungafamiljen framgår också av det faktum att några av dem installerades i slottets representationsrum omedelbart efter inköpet och kompletterade de bibmöbler som kungafamiljen själv hade köpt. De förblev tillsammans fram till det aristokratiska husets abdikation 1925. Under uppdelningen mellan konstsamlingarna och Wettins gick vissa delar till Wettins. De finns nu i privata samlingar. De återstående Dresden-föremålen lämnade aldrig staden eller samlingen. Detta är också en del av deras unika karaktär. Inte ens de sovjetiska trofébrigaderna tog med sig Latz-möblerna efter 1945. „Jämförbara föremål på många stora museer, som Louvren, Getty Museum eller Cleveland Museum of Art, har ofta funnits på konstmarknaden tidigare, och många av dem var kraftigt omarbetade, och i vissa fall var fanéren helt nytillverkade“, säger Clara von Engelhardt. Dresdenmöblerna har däremot till stor del bevarats i sitt ursprungliga skick, och vissa har till och med förblivit helt orestaurerade. Så ska det förbli för att originalen ska kunna gå vidare till eftervärlden i oförändrat skick. „Vi kommer bara att bevara vissa delar och behålla dem som samtida dokument“, förklarar Clara von Engelhardt, som är ansvarig för restaureringen och i vars verkstad Latz-möblerna just nu plockas isär i många enskilda delar.
Christiane Ernek-van der Goes har successivt lyckats övertyga olika samarbetspartners om förtjänsterna med sitt forskningsprojekt. I början inspirerades konsthistorikern av konstindustrimuseets vänner, som drev på hennes forskningsprojekt. Volkswagen Foundation, Ernst von Siemens Art Foundation och Rudolf-August Oetker Foundation blev också övertygade som sponsorer
Läs mer i aktuellt nummer 5/2019, www.restauro.de/shop