Man skulle kunna tro att stenhuggaryrket är krissäkert, eftersom människor tyvärr alltid kommer att dö, åtminstone tills pillret för evigt liv uppfinns. Men branschen står inför en överhängande existentiell kris.
I kölvattnet av den förändrade begravningskulturen blir traditionella gravstenar alltmer omoderna – de är reliker av en anakronistisk religiös ritual. Professor Reiner Sörries, grundare och fram till nyligen även chef för Museum for Sepulchral Culture i Kassel, är specialist på begravningskultur. „Varje århundrade utvecklar sin egen begravnings- och kyrkogårdskultur som passar livets verklighet. På 1800-talet passade mausoleer, stora gravar och jordbegravningar verkligen in i det sociala medvetandet: Om man är något i livet vill man också vara det i döden. Idag är vi mer intresserade av frågan om vilken begravningsform som passar vilken person ur ett individuellt perspektiv och även med hänsyn till de sörjande och efterlevandes behov – medan frågor som social kontroll eller självuttryck inte längre spelar någon roll alls.“
Den borgerliga monumentala begravningskulturens dagar är alltså helt klart räknade. Ingen kommer på allvar att gråta efter dem – men vad kommer i stället? Och vilka slutsatser kan man dra av den förändrade begravningskulturen när det gäller samhällsförändringar? Senast efter andra världskriget inleddes ett nytänkande, vilket även professor Sörries betonar: „Vi ska själva skapa vår lycka, planera vår karriär, planera vår familj och så vidare – vi ska själva ansvara för allt. Samhället eller staten förväntar sig att vi ska ta initiativet. Men samtidigt ger myndigheterna oss mer handlingsutrymme på många områden. Och därför tar vi nu också hand om döendet på eget initiativ. I dag tvingas vi bokstavligen tänka på hur vi vill bli begravda. Det är en vanlig fråga, och den måste ställas eftersom det finns så många alternativ.“
Blir vi mer ytliga, är döden mindre viktig, finns det inte längre plats för sorg? „Nej, inte alls – men det finns en viktig sak som man måste skilja på: Att reflektera över sorg, det gör man förstås bara när någons död verkligen innebär en förlust. Samtidigt som allt fler människor dör som inte längre sörjs, eftersom vi blir allt äldre och människor lever åtskilda, sker en begravningsform som är mycket rationell: Vad är mest förnuftigt, mest praktiskt, mest nödvändigt när min 98-åriga gammelmormor dör, som jag är skyldig att begrava? Det kan verka ytligt utifrån, men ur mitt perspektiv är det rimligt och rationellt.“
Läs mer om den förändrade begravningskulturen i STEIN i februari 2016.