„Det finns inget annat liknande projekt i Europa“

Sven Schubert och hans team befinner sig i slutskedet av arbetet med innerportalen II i Berlins stadspalats. Han berättar för STEIN om det stora projektet.

Akt efter akt ligger uppradade på Sven Schuberts kontor i Dresden, och på alla står samma sak: Berlins slott. Slottet dominerar också väggarna på företagsägarens kontor. Inte så konstigt, eftersom han har varit ansvarig för flera omgångar av det gigantiska återuppbyggnadsprojektet sedan 2014. „Det första spadtaget togs 2013, men vi som företag började 2014 med provtagningen av gränserna och inköpet av råblocken.“ Schubert använde sandsten från Posta och Reinhardtsdorf – „Cotta-sandsten är bäst för skulpturarbeten, men har inte den tryckhållfasthet som krävs för rekonstruktionen“.

Sven Schubert vann flera delanbud: Han och hans företag ansvarade för tillverkningen av hörnkartuschen efter modell samt för tillverkning och montering av de yttre portalerna II och IV samt den inre portalen II, där hans medarbetare för närvarande monterar de sista delarna. „Det som är särskilt spännande med den här portalen är att vi monterar in gamla delar i den.“ Omkring 20 stenhuggare arbetade för honom på stadspalatset. Och två robotar. Den första skaffade han 2014 och den andra 2016. „Förutom att ett projekt som detta ger ekonomisk trygghet är det också det största hittills i vårt företags historia.“ Och inte bara på grund av ordervolymen: Företaget har installerat över tusen kubikmeter sandsten. När Schubert tänker på proportionerna blir han lite förvånad: „Det tyngsta råblocket till hörnkartuschen vägde 19,6 ton! Det är det största enskilda konstverket i hela palatset, även om det är monterat. De kolossala pelarna på Portal II, till exempel, är också gigantiska i sina dimensioner – jag har aldrig sett större…“

Ett pussel av historiska fotografier, kunskaper i formspråk – och åsikter

Det är ju inte svårt att tro, bara kolonnaxelns diameter är 1,50 meter. Kolonntrummorna är 1,70 meter höga och kröns av tvådelade korintiska kapitäl som mäter 1,60 meter. En kolonn: drygt 40 kubikmeter material.

Med några månaders mellanrum besökte en expertkommission arbetsplatsen i Dresden för att diskutera de enskilda skulpturala delarna: „Ibland diskuterade vi varje fingertopp. Det låter ansträngande, och det är det också, men det är också fantastiskt och enastående.“ Eftersom endast ett fåtal fotografier av det ursprungliga slottet har bevarats är rekonstruktionen en approximation som bygger på fotografier, kunskap om det formella språk som var vanligt vid den tiden – och åsikter från dem som var involverade i byggarbetsplatsen.

Diskussionerna om rekonstruktionen minskar

Ju längre bygget fortskrider och ju fler byggnadsställningar som tas bort, konstaterar Schubert, „desto mer smälter motståndet bort“. Själv kunde han ändå inte riktigt förstå diskussionen: „För det första är det här en mycket värdefull byggnad, eftersom många modellerare, skulptörer och stenhuggare får möjlighet att arbeta länge inom sitt eget yrke.“ För det andra tycker Schubert att alla tårar som fällts för Republikens palats är lite hycklande – „palatset fick ju också ge vika för det“.

Han delar inte heller kritiken mot betongkuben – den byggdes för att skapa andra rumsliga dimensioner och för att ta hänsyn till den moderna museikulturen. „Fasaden av natursten är utkragad framför den. I det här avseendet är skalet inte relevant.“

Färdigställande av en jätte

Rekonstruktionen följer tidsplanen – ett välkommet positivt exempel i tider av spretiga tyska byggarbetsplatser. Palatset ska enligt planerna invigas i slutet av 2019. Om bara några dagar kommer Sven Schubert och hans team att ha avslutat sin del av återuppbyggnaden. Projektet har hjälpt honom och hans team att utvecklas på olika sätt under de senaste åren: „Med fasader som denna blir man naturligtvis en generalentreprenör, inklusive murning och armerad betong“. Schubert kunde också utbilda en av sina stenhuggarlärlingar till skulptör tack vare uppdraget. Skulptören Ralf Knie arbetade för första gången tillsammans med roboten, medan stenhuggaren Edgar Scheidwig blev proffs på 3D-digitalisering för arbetet med hörnkartuschen. Schubert är ganska säker på att det efter Berlins stadspalats inte kommer att finnas något jämförbart projekt i Europa inom den närmaste framtiden.