DOKUMENT 14

Under tre dagar är Documenta reserverat för fackbesökare och journalister. Den stora femårsutställningen öppnar i morgon, lördag. Restauratörer är oumbärliga på den världsberömda utställningen. Tilmann Daiber och Eckehard Kneer arbetar återigen för årets Documenta. Vår Berlin-korrespondent Uta Baier har talat med dem.

På listan över documentas personal finns många curatorer och tre restauratörer: en grek, som ansvarar för stationen i Aten, och två tyskar: Ekkehard Kneer från Berlin och Tilman Daiber från Stuttgart. Båda arbetar för documenta för femte gången. Uta Baier har talat med dem om deras arbetsuppgifter och deras fascination för världskonstutställningen i Kassel.

Varför arbetar ni som konservatorerför documenta?

Ekkehard Kneer: En documenta är alltid en stor händelse som kräver en hel del personlig insats. Därför är vi mycket glada över att få vara med igen. Och vi kan bidra med den erfarenhet vi har fått från tidigare documenta-utställningar.

Tilman Daiber: Det kan jag bara hålla med om. Du utvecklar en stor samhörighet med det här evenemanget.

Är Kasselen särskild utmaning för er? Eller vadgillar ni som konservatorer med att arbeta med den här typen av evenemangsutställningar?

Tilman Daiber: Konservatorns arbetsområde har i alla fall förändrats under de senaste 20 åren – en hel del utställningsstöd har tillkommit. Detta är också en stor del av vårt arbete med Documenta. Documenta anses också vara den viktigaste utställningen av samtida konst i världen. Att arbeta med den är mycket spännande och en stor utmaning.

Vilken typ av utmaning?

Tilman Daiber: Vi har ett team på sex anställda som vill se till att de cirka 700 konstverken av mer än 100 konstnärer på cirka 30 platser får en bra vistelse. Bara det är en logistisk utmaning.

Ekkehard Kneer: Eftersom det mesta bestäms spontant på plats är dynamiken i att sätta upp utställningen en utmaning – oavsett om det handlar om stora lådor eller en spontan fönsterflytt.

Vilka är dina specifika uppgifter?

Ekkehard Kneer: Det finns alltid många nya produktioner som skapas direkt för Kassel. Så snart koncepten är klara ställs frågor till oss som materialspecialister under genomförandet. Med vår kunskap om materialens historia kan vi ge ett och annat tips. I övrigt tar vi bara hand om verken när de är färdiga och upprättar konditionsrapporter. En specialitet för en utställning som documenta är utställningslokaler som inte motsvarar klassiska museivillkor. Vårt arbete består därför inte så mycket av klassisk restaurering, utan snarare av rådgivning kring planering, installation och själva uppställningen.

Tilman Daiber: När utställningen väl är öppen ligger huvudfokus på att ta hand om konstverken. Vi organiserar dagliga skötselrundor.

I år är Aten också utställningsplats för documenta. Har du också varit i Aten?

Tilman Daiber: Nej, vi har vårt eget team där. Vi var i beredskap om något hade hänt, men det gjorde det inte.

Ekkehard Kneer: Vi sammanfattade kortfattat våra erfarenheter i förväg och gjorde dem tillgängliga för teamet i Aten. De hade aldrig organiserat en så stor utställning tidigare.

Du har redan nämntatt en stor del av ditt arbete består av utställnings- och installationsstöd. I vilken utsträckning skiljer sig detta från det arbete dugör för andra utställningar?

Tilman Daiber: Det är faktiskt storleken på den här utställningen som gör arbetet speciellt. När man väl har upplevt den finns det inte mycket som skrämmer en.

Vilken var denstörstaskadan som ni vartvungna att reparera under utställningen?

Ekkehard Kneer: Varje documenta är större än sin föregångare och har fler besökare. Luftfuktigheten och dammnivåerna ökar. Under våra rundturer måste vi ibland ta bort damm från konstverken varje dag.

Jag har också observerat en annan utveckling: Konstnärerna vill i allt högre grad göra det möjligt för besökarna att interagera med konstverken. Men eftersom de tenderar att ha mer erfarenhet av den mycket mindre och mer skyddade gallerimiljön blir det oftare skador. Trots allt „använder“ hundratusentals människor sådana verk i Kassel. Det är alltid irriterande att ett skadat konstverk sedan måste stängas under tiden som restaureringen pågår. Det är därför vi försöker samarbeta med konstnärer och kuratorer för att hitta ett praktiskt sätt att se till att verken inte är så sårbara när de används.

Tilman Daiber: Och så finns det förstås också vandalism. Särskilt när det gäller utomhusskulpturer.

Det talas mycket om brutaliseringen av moralen i det offentliga rummet. Vilka är dina erfarenheter? Hur behandlar documenta-besökarna konsten? Är det annorlunda än för tjugo år sedan?

Tilman Daiber: Tyvärr är respekten för konsten mindre. En utställning som denna har naturligtvis också karaktären av ett evenemang, som ska tilltala många olika besökare. En viss brist på förståelse för samtidskonsten har följt mig under många år. Enligt min uppfattning har ingenting förändrats.

Ekkehard Kneer: En brutalisering av moralen – nej. Men jag har intrycket att de många pekskärmar och virtuella verkligheter som människor ständigt använder idag har ökat önskan att röra vid något. Om detta har att göra med en brist på taktil upplevelse eller med vanan att kunna röra vid allt på skärmarna vet jag inte. Men jag kan se att många besökare rör och känner på konsten.

Har du egentligen någon favoritdokumenta?

Ekkehard Kneer: Mitt första documenta-samarbete var 1992, då jag var 9 år. Det var så att säga min invigning – inte bara i Kassel utan också i den samtida konstens värld. Dessa första erfarenheter var naturligtvis mycket formativa, eftersom man för första gången ser sin omgivning med mycket större uppmärksamhet.

Tilman Daiber: Min första var documenta 10, som jag upplevde som student och som var formativ. Men jag måste säga att jag tyckte att den senaste, d13, var mycket anmärkningsvärd på grund av urvalet av konst och den samtida anda som rådde där.

I både Kassel och Aten varar Documenta i 100 dagar. I Aten kan Documenta ses fram till den 16 juli. Du kan läsa en artikel om årets Documenta i det aktuella julinumret av RESTAURO 4/2017.