Hon retuscherade Correggios fresker och räddade ett svårt skadat verk av Cobra-konstnären Carl-Henning Pedersen. Men oavsett hur prominenta namnen är tillåter inte curatorn Elisabetta Bosetti att något verk blir en fetisch. Kanske har det något att göra med hennes entusiasm för efemär konst. En entusiasm som kom till uttryck 2016 när hon var involverad i Christos installation vid Iseosjön. Inom ramen för det europeiska CAPuS-projektet undersöker Bosetti materialiteten och uttrycksformerna inom gatukonsten – för henne själva sinnebilden för ett nytt gemensamt kulturarv
Elisabetha Bosetti, utbildad freskerestauratör, brinner för spontan muralmåleri på gatorna. Foto: Elisabetta Bosetti
Elisabetta Bosetti tvekade inte en sekund när hon fick inbjudan att delta i Christos två veckor långa installation „Floating Piers“ på Iseosjön i Italien. Omkring tusen arbetare monterade de gula tygklädda bryggorna som korsade sjön och förband stranden med öarna. Eftersom de räckesfria gångvägarna lutade svagt mot kanten fick besökarna intrycket av att gå direkt på vattnet. Eller på en val, som Christo själv påpekade.
„Christo var oerhört vänlig mot oss alla“, säger Bosetti. Han besökte högkvarteret nästan varje sen eftermiddag efter att deras team återvänt från arbetsskiftet med båt. Han ställde tålmodigt upp på selfies med sina fans. Hon lyckades också själv få ett souvenirfoto, säger Bosetti glatt. „För mig är den här tillfälliga installationen en av de mest anmärkningsvärda inom samtidskonsten“, sammanfattar italienaren. „Den visar hur konsten skapar eller förändrar ett utrymme, en situation, en miljö eller till och med ett landskap.“
Även om de flytande pirerna inte lämnade några fysiska spår hade de en bestående intellektuell och känslomässig inverkan på människor. „Den efemära konsten främjar en inre process som är fri från varje koppling till ett specifikt, efemärt medium“. Att bevara konstverk gränsar däremot ofta till fetischism, kritiserar Bosetti. „Vi tenderar att ge objektet en kultliknande status och försöker bevara materialet för evigt, vilket i grunden är en enorm självmotsägelse“.
Hon berör därmed ett omdiskuterat dilemma när det gäller bevarandet av just samtidskonst: „Materialen i konstverken är känsliga för tidens tand. Det vore klokt att ha detta i åtanke när vi konserverar.“ I Italien, som har en månghundraårig tradition av att bevara konst och kulturella artefakter, är hennes yrke högt respekterat.
Strax efter flytten till Köpenhamn insåg Elisabetta Bosetti vilken fundamentalt annorlunda status restauratörer och konservatorer hade ur ett danskt perspektiv. Åtminstone på 1990-talet var det många danskar som inte riktigt kunde kategorisera yrket. „För att göra saken värre är det danska ordet för konservator och konservator identiskt – det ledde ofta till förvirring.“
På det hela taget tyckte hon dock att „kulturkrockarna“ mest var berikande. Framför allt gillar hon det problemlösande arbetssättet, känslan av gemenskap och danskarnas solidaritet. Beslutet att åka till Köpenhamn fattade hon efter att ha lyssnat på en dansk restauratörs presentation av hur man arbetar med samtida konst vid ett symposium i Milano.
„Den italienska metodik som jag kände till var så mycket mer dogmatisk“, insåg Bosetti. Hennes nyfikenhet var väckt: Efter att tidigare främst ha arbetat med gamla väggmålningar – som Correggios fresker i San Giovanni Battista-kyrkan i Parma eller Giotto-skolans fresker i Santo Eustorgio-kyrkan i Milano – kände hon en längtan efter att utforska den samtida terrängen utomlands.
Konservatorn flyttade till Danmark 1991, där hon arbetade för olika privata och statliga konserveringsateljéer och studerade konsthistoria och projektledning i Köpenhamn. Bosetti understryker att varje verk är unikt för henne och inte kan upprepas. Det är därför hon inte är fixerad vid en viss tidsepok, betonar konservatorn: „Jag gillar utmaningen, variationen i arbetsuppgifterna och privilegiet att få komma mycket nära utsökt, problematisk och spännande konst.“
Det gäller bland annat målningen „Tænksom Fugl“ av Carl-Henning Pedersen. Den hade utsatts för svåra skador under en stöld. Den var inte bara allvarligt förvrängd, utan också vanställd av ett över sjuttio centimeter långt snitt, där färglagret på många ställen lossnade från duken. Reparationen visade sig vara en verklig utmaning. Framför allt behandlingen av revorna gav Bosetti mycket huvudbry.
Hon uteslöt en enkel laminering, eftersom det skulle ha inneburit att det ursprungliga uttrycket och målningens tillkomst helt hade försvunnit. I linje med konsthistorikern Cesare Brandis teori är hon övertygad om att ett verk endast kan ges respekt under konserveringen om det förstås som en enhet av material och intellektuell process. „Jag hade riktiga mardrömmar under den långdragna restaureringsprocessen“, minns experten. Men med mycket tålamod och skicklighet lyckades hon förvandla det förmodade omöjliga uppdraget till ett lyckligt slut: „Tænksom Fugl“ framstår i dag som orörd.
Den utbildade freskerestaureraren har dock en särskild passion för gatornas spontana muralismo. Det är därför hon stöder det europeiska CAPuS-projektet vid sidan av sitt arbete för MaleriKonservering-studion. Bosetti har gett sig själv uppgiften att identifiera och dokumentera de konstverk i Köpenhamn som faller under kategorin „urban konst“ eller gatukonst.
Läs mer i RESTAURO 6/2019.