Ett monolitiskt bostadshus av Peter Barber

Sedan slutet av 1980-talet har den brittiske arkitekten Peter Barber byggt hus och bostadsområden som sätter de boende i centrum. Med sitt bostadsområde på Peckham Road har han än en gång visat just detta.

Hur kan man skapa bostäder av hög kvalitet för alla i en stad med nio miljoner invånare? År 1997 lanserade Tony Blair som premiärminister ett förnyelseprogram på flera miljoner pund i Southwark i södra London, som fortfarande pågår. Det finns knappast något kvar av de stora bostadsområdena från 1960-talet som en gång lovade framtid och framsteg här. De var försummade och drabbades av kriminalitet, men revs och området byggdes om. Olika designmetoder testades, från radhus till höghus.

Peckham ligger också i stadsdelen Southwark. Stadsdelen har en blandad befolkning med en hög andel nigerianer. Idag erbjuder Peckham en typisk London-mix: trendiga kaféer dit unga människor går för att få sitt flat white-kaffe, afrikanska slaktare med kofötter på displayen, förnyelseprojekt, varav vissa fungerar, andra inte så mycket. På Peckham Road ligger också South London Gallery, som byggdes om av 6a Architects och som förra året vann British Art Funds utmärkelse „Museum of the Year“.

På platsen för en tidigare bensinstation på 95 Peckham Road har Peter Barber Architects byggt 32 lägenheter i sex våningar för en byggherre, varav 40 procent är delat ägande. Barber har gjort sig ett namn i London med mycket täta bostadshus i Kasbah-stil, främst för offentliga byggherrar (se Baumeister 12/2019). På gatusidan har fem maisonetter sin ytterdörr bakom en egen liten innergård. De övriga lägenheterna nås via två ingångar på framsidan och på sidan. Det finns också tre „stugor“ på den gemensamma bakgården. Gården har ett ofördelaktigt läge direkt mot norr och skuggas av grannhusen, vilket gör att de nedre lägenheterna är relativt mörka under vinterhalvåret. Å andra sidan skiner solen djupt in genom fönstren i de lägenheter som vetter mot gatan.

I området där den nya byggnaden ligger utgör Peckham Road gränsen mellan gentrifierade viktorianska radhuskvarter på södra sidan och det socialt svagare Peckham North, som kännetecknas av efterkrigstidens utveckling. Arkitekterna ville flytta byggnaden så nära gatan som möjligt för att skapa ett livligt och välbevakat offentligt rum. Tyvärr tillät inte stadsdelsnämnden några träd. Lägenheterna på bottenvåningen har fönster mot sin privata entrégård, vilket gör att de kan dra sig undan från gatan. Byggnaden är utformad som ett slags terrasshus, så att byggnadens djup minskar mot toppen som en trappstegsformad pyramid. Terrasserna är skyddade från nyfikna blickar av höga tegelbröstningar. Små fönster i bröstningarna, som kan stängas med träluckor, ger dock en utsikt över omgivningen även när man sitter ner.

Peter Barber tycker att taken på många nya bostadshus är för tråkiga. Därför har han delat upp den översta våningen med hjälp av terrasser. På så sätt skapas en intressant takkontur, som samtidigt utgör en designmässig brygga till den oplanerade blandning av platta tak, gavlar och överbyggnader som präglar taklandskapet i omgivningen. Byggnadens hörn är rundade, med glasade burspråk och tegelklädda balkonger som sticker ut från fasaden. Den bakre gården är omsorgsfullt stenlagd och grannhusets vägg är dold bakom en redskapsbod med en picknickterrass.

Den enhetliga tegelbeklädnaden gör att byggnaden ser ut som om den har gjutits ur en enda form. Även balkongernas undersidor är klädda med tegel för att inte störa byggnadens monolitiska helhetsintryck. Det mjuka, handgjutna klinkerteglet växlar mellan nyanser av beige, gult och brunt, medan fogarna är gjorda av ljust murbruk. Med detta materialval refererar arkitekten till det typiska teglet i grannskapet. Barber säger själv att han vill bygga hus som ser ut som om de har stått där under lång tid. Han nämner Álvaro Siza och Luis Barragán som sina förebilder.

Och hur är det med de boende? Peter Barber klagar på att han kunde tala med de boende under byggprocessen, men inte med de framtida boende. Detta är desto mer beklagligt eftersom han och hans kontor har planerat så mycket bostadsbyggande genom åren att de nu vet att det inte finns något sådant som en standardboende. Medan vissa vill bo direkt på gatan och se förbipasserande, föredrar andra att sitta ensamma på femte våningen. Det är därför som huset erbjuder ett brett utbud av olika lägenhetstyper. Och även en kall dag kan du träffa någon som planterar om på innergården.

Peter Barber vill att arkitekturen bara ska vara en kuliss för de boendes liv. Balkonger och terrasser ska vara bevuxna med växter – de boendes karaktär ska kunna komma till uttryck och bli viktigare än byggnaden. Det finns redan planteringar på innergården och vårblommor i fönstren. Peter Barber Architects har skapat en mycket urban och samtidigt mänsklig typologi som gör det möjligt att förtäta staden utan att förlora livskvaliteten ur sikte.

Påtal om terrasser, på tal om bostadsbyggande: bfstudio-architekten har kombinerat privat bostadsanvändning och gemensamma projektområden i Metropolenhaus vid det judiska museet i Berlin.