Barn hör hemma på lekplatsen – eller i hela stadsrummet? Vi har talat med Dirk Schelhorn, landskapsarkitekt och expert på barnvänlig design, och Dr Renate Zimmer, expert på forskning om barns rörelser, om hur offentliga platser ska utformas så att även barn känner sig bekväma där.
Vad krävs för att planera riktigt bra platser för barn?
DS: Planerare måste veta hur barns utveckling fungerar och vad barn verkligen behöver för att växa upp friska och trygga. Det är grundläggande kunskap. Och den här grundläggande kunskapen måste kopplas samman i nätverk. Det räcker inte med att landskapsarkitekten vet detta, och det räcker inte med att trädgårdscentret vet detta. De viktigaste besluten om ett gestaltat rum fattas på en annan nivå. På politisk nivå och i stadsplaneringen.
RZ: Det skulle vara viktigt för planeringsprocessen att involvera olika specialister direkt i skapandet av projektet. Det skulle ge ytterligare inspiration och direkt feedback på om planeringsidéerna är vettiga och möjliga att förverkliga.
Zimmer, har du någonsin haft nöjet att arbeta med ett tvärvetenskapligt projekt?
RZ: Inte ännu i större projekt. Men jag är för närvarande involverad i utformningen av ett lekrum för en anläggning för funktionshindrade i Sydkorea. Jag hade tidigare arbetat med centret på utbildningskurser och nu omvandlar vi en fotbollsplan till en ny lekplats.
Det finns många lekplatser – och de ser alla likadana ut. Varför är det så?
RZ: Antingen beror det på de lokala myndigheternas ekonomiska situation, som gör att de bara har råd med fantasilösa lekplatser för barn, eller så beror det på att företagen är så okreativa med sin lekutrustning. Det finns många initiativ som också försöker utforma utrymmet utanför lekplatsen, men jag skulle vilja se lite mer kreativitet när det gäller idéer för rörelse.
DS: Verifierbara kvaliteter, som de vi redan har definierat i lekprogrammet, skulle vara till hjälp. En kommun är inte barnvänlig om den har 13 förskolor. Det är föräldravänligt. Barnvänlighet bör ses ur barnens perspektiv.
Hur ska man organisera städerna så att de också tilltalar barnen?
DS: Barn tillbringar en mycket större del av sin dag på gångvägar än på lekplatser, till exempel på väg till skolan eller till affären. Om vi analyserar de offentliga rummen utifrån deras kvaliteter för barn, börjar vi med gångsystem och platser där man kan dröja sig kvar. Varför utformar vi inte platsen så att även barn kan njuta av den? Jag föreställer mig en stad, en stadsdel, där barnen inte hittar saker att göra på lekplatserna utan överallt. En plats måste utstråla: Använd mig!
RZ: Jag föreställer mig ett offentligt rum med mycket differentierade krav. Det måste uppmuntra till självständighet och erbjuda mycket olika svårighetsgrader. Det måste vara utmanande, för även tioåringar vill tävla ordentligt, men utbudet får inte bli helt överväldigande för ett treårigt barn.
Det är inte alla städer som behöver komma ikapp när det gäller att utforma sina offentliga rum på ett barnvänligt sätt. Vilka städer ser du som positiva pionjärer?
DS: Basel, till exempel. Basel har en stadskärna med massor av fontäner. Så fort det blir riktigt varmt leker barnen i och runt fontänerna. Reutlingen är också ett bra exempel. Där ersätter vi en hel rad bänkar på ett kulturtorg med gungor – där tre personer kan sitta bredvid varandra. Gungor är alltid en mötesplats. Varför måste en gunga alltid vara på en lekplats? Planerarna borde våga göra roliga saker.
RZ: Det finns redan goda exempel, men många platser skulle kunna kryddas lite och göras mer intressanta så att alla åldersgrupper kan vara aktiva tillsammans.
DS: Ett annat flaggskeppsprojekt är „alla hopp!“. SAP-grundaren Dietmar Hopps stiftelse har donerat motionsparker till 19 lokala myndigheter i storstadsregionen Rhein-Neckar som en del av detta program. Vi förverkligar nu dessa steg för steg i nära samarbete med tre andra kontor. Vi har redan färdigställt fyra av dem.
Herr Schelhorn, ni sade att det borde finnas riktlinjer. Exakt vad skulle ni vilja se?
DS: För 15 år sedan definierade vi bindande kvaliteter för rumslig design och stadsutveckling till förmån för barn i vår lekplanering. DIN 18034 återspeglar också detta. Den har samma värde som utrustningsstandarden DIN 1176, men när en säkerhetsinspektion utförs på plats använder alla utrustningsstandarden, men ingen kontrollerar området enligt DIN 18034.
Vad står det i DIN 18034?
DS: Den talar om en kalkylerbar risk. Den säger att när vi planerar för barn är vi skyldiga att erbjuda en beräkningsbar risk – för marknadsföring.
RZ: Faror måste vara igenkännbara och synliga för barn. Men de är nödvändiga för att riskmedvetenhet och riskkompetens ska kunna utvecklas och övas.
DS: Tyvärr tillämpas standarden sällan och är föga känd i samband med stadsdesign. Den finns faktiskt inte på någons skrivbord när det gäller stadsplanering.
Varför är det så?
DS: Ingen aning. Bristande tillämpning, ingen kunskap i utbildningen, ingen publicitet. Delstaten Vorarlberg i Österrike är för närvarande det mest exemplariska landet i det här avseendet. De har en lag om handlingsutrymme som vi var involverade i för flera år sedan. Med rådgivning men också konkreta projekt.
Om städerna skulle investera mer i barnvänliga utrymmen, vilka möjligheter skulle då uppstå?
DS: Möjligheterna är naturligtvis enorma: vi skulle få mycket fler friska barn. Men vi skulle också behöva lägga mycket mindre pengar på andrahandsutbildning eftersom barn utbildas holistiskt genom sin lek – elva till tolv är gränsen här. De mest intressanta, de mest äventyrliga sakerna lärs ut på gatan, i skogen och ofta på platser där vuxna inte antar att de kan läras ut där. Men möjligheten att skapa en barnorienterad design har också en effekt över generationsgränserna.
Så vi måste planera för både barn och vuxna?
RZ: Ja, samspelet mellan föräldrar och barn i det offentliga rummet skapar också något som liknar en aktiv livsstil som överförs till barnen. Barnen ser hur föräldrarna hanterar det offentliga rummet. Om de stressar för att hinna till nästa möte eller om de tar god tid på sig.
DS: Vuxna har också sin plats i en barnorienterad design. Generationsaspekten har inget att göra med att mamma gör något på rullatorn och barnet leker i sandlådan 20 meter bort. Istället har en barnvänlig design alltid plats för observerande vuxna – för deltagande vuxna. Att kunna njuta av barns skratt är mycket viktigt, särskilt för äldre människor. Eller så kan barnen observera de vuxna. När barn stannar till vid en byggarbetsplats för att tre grävare arbetar där, då är det deltagande mellan generationerna.
RZ: Jag skulle vilja gå ännu längre – lekplatser för äldre människor. Det är ett ämne som man inte riktigt har tänkt igenom ännu.
Vi tar också upp ämnet „barnvänlig utformning av offentliga platser“ i Garten + Landschaft 05/2016 – torget, känslan och vi.