I julinumret 1990 av Baumeister publicerade redaktionen ett utdrag ur en gemensam deklaration från de väst- och östtyska arkitektkårerna:
„Den 28 maj 1990 ägde den 57:e federala kammarmötet rum i Berlin i närvaro av DDR-arkitekter. I den antagna deklarationen krävdes bland annat: – Om stadsomvandling på DDR:s territorium: Målet är att bevara det tyska arkitektoniska arvet, en väsentlig förutsättning för att medborgarna skall kunna identifiera sig med sitt hemland. (…)
Stadsplanering, stadsutveckling och landskapsplanering måste därför vara det primära målet för regionalpolitiken. DDR:s arkitektkår kommer … att ta ansvar för detta. Endast på detta sätt kan en oorganiserad investeringspolitik med ekonomiska, sociala och ekologiska konsekvenser förhindras, vilket inte kunde förhindras i Förbundsrepubliken Tyskland. (…)
Arkitektur får inte bestämmas utifrån produktionskriterier. Produktionen måste vara underordnad planeringen. Den är ett instrument för att förverkliga idéer. Detta kräver en åtskillnad mellan planering och byggande. (…)
Dessutom krävdes inrättandet av arkitektkamrar på statlig nivå, främjande av åtgärder för att starta företag och garantier för att arkitekterna skulle få ensamrätt att lägga fram byggnadsplaner.“
Det är anmärkningsvärt hur klarsynt arkitekterna från båda delarna av det fortfarande åtskilda landet pekade på de faror som hotade de bevarade stadsbilderna och landskapen i Östtyskland till följd av systemskiftet. Men denna deklaration skimrar också av en optimistisk anda, en vilja att ta ansvar som förenade yrkeskåren över den fortfarande existerande gränsen.
Efter att ha gått i pension från stadsplaneringskontoret i Münster flyttade min svärfar till staden Brandenburg för att hjälpa sina kollegor där med återuppbyggnadsarbetet. Han fick uppleva hur svårt det var för de nyvalda tjänstemännen och de lokala myndigheterna att stå emot trycket från västtyska investerare. Som en följd av detta upprepades många misstag som redan var kända från det förflutna. Framför allt skulle han ha velat förhindra de otaliga köpcentrum som byggdes på grön mark och som i stor skala förde med sig stadsutglesning och bilfixering till öst. Förgäves – befolkningens begär efter västerländska konsumtionsvaror var för stort, tiden att vänta på att de förfallna stadskärnorna skulle återställas var för lång och investerarnas och byggherrarnas löften var för lockande.
Trots dessa nackdelar får man aldrig glömma bort vilken herkulisk bedrift arkitektkåren tillsammans har utfört på det forna DDR:s territorium sedan murens fall. Ett stort antal historiska byggnader har räddats och renoverats. En omsorgsfull stadsplanering har lett till att många städer och byar i de „nya“ fem delstaterna nu hör till de vackraste i landet – tänk bara på Görlitz eller Quedlinburg. Och även Brandenburg har, trots alla de misstag som kanske kunde ha undvikits under stadsomvandlingen efter 1989, idag förvandlats från en grå, halvt förfallen provinsstad till ett populärt och attraktivt centrum i Berlinområdet. (fap)