Konservatorsförbundets första e-bok samlar konferensbidrag på temat „Materialens förgänglighet“
Nya tider, nya tekniker och teknologier – för konservatorer är förändringar av Nutella och lysrör, blod och fett och Penaten-kräm ett stort ämne. Naturligtvis även för konservatorernas förening. Det var därför man för mer än tre år sedan (i november 2011) anordnade konferensen „The transience of materials“. Nu har föreläsningarna publicerats som en bok – passande nog som en e-bok. Det är den första som ges ut av föreningen.
Men oavsett om det är på en datorskärm eller på papper återspeglar konferenshandlingarna en diskussion som inte kunde vara mer aktuell. Förutom nya, ömtåliga material använder konstnärerna de senaste medierna, vars tekniska grundkrav ständigt förändras. Joanna Phillips behandlar därför förutsättningarna för restaurering av mediekonst. Och det handlar inte bara om det föga förvånande kravet på att skapa fler konservatorstjänster, utan också om den grundläggande utrustningen på en sådan arbetsplats samt de specialkunskaper som krävs för att överhuvudtaget kunna restaurera mediekonst.
Eftersom alla författarna kommer från fältet är volymen full av praktiska exempel och forskningsresultat. Det gör den inte bara intressant utan också till ett viktigt hjälpmedel i diskussioner med alla dem som har att besluta om ekonomi och bemanningsplaner på museer. Denna bok borde vara obligatorisk läsning för dem.
De praktiska lösningarna, de etiska övervägandena och de detaljerade forskningsbeskrivningarna – t.ex. om blod, krita, polyuretaner, fett och lysrör – visar hur stora och olika problemen är med att åldra konst av vardagsmaterial. Men de dokumenterar också hur lite konstnärer bryr sig om lämpliga, hållbara material, men samtidigt förväntar sig att deras verk ska bevaras.
I den dokumenterade konferensdiskussionen klagar konstnären Thomas Rentmeister över att Penatenkräm, som han använt som spackel, efter några dagar bildade bubblor och att ytorna inte längre var perfekta. En konservator var tvungen att jämna till krämytorna varje morgon under utställningen.
Flera författare i boken redovisar jämförbara exempel på materialval som enbart fokuserar på effekten. Exemplen visar att konstnärer som arbetar mer med koncept än med sina egna händer sällan bryr sig om materialforskning. De använder det som ger den önskade – och ofta bara tillfälliga – effekten utan att känna till materialen och deras egenskaper. Beuys margarin får de metallådor som det smörjs i att rosta, så att fettet rinner ut. Dan Flavin hade exakta idéer om ljusets kvalitet i sina installationer med lysrör, men ingen aning om vad som skulle hända efter att produktionen av dem hade upphört. Och Martin Honert blev förvånad över att hans kritteckningar på paneler inte förblev oförändrade.
Joseph Beuys hade en tydlig åsikt om förfall och bevarande, som Maike Behrends citerar i sin artikel om „Two ‚boxes‘ by Joseph Beuys in the Beuys Block at the Hessisches Landesmuseum Darmstadt“: „Om sådana saker hamnar på museet, tillräckligt tidigt, är det naturligtvis nu ett restaureringsproblem för restauratörerna, eftersom de vill bevara det och de måste hitta sätt och medel för att bevara något sådant här.“
Detta kommer förmodligen inte att vara möjligt i framtiden utan radikala ingrepp, men vilken form de kommer att ta – dessa diskussioner och beslut kommer att göra många fler konferenser och e-böcker spännande.
„Die Vergänglichkeit des Materials – Künstlerintention versus Restaurierbarkeit“, nedladdning från juni på: www.restauratoren.de, hela volymen: 32 euro, enskilda bidrag: 3,99 euro