Fortsatt utveckling från Weimar

Skyddsomslag till silkes- och sammetband nämns sällan i facklitteraturen, trots att deras fördelar är obestridliga. De minskar avsevärt risken för skador på omslagsmaterialet i den dagliga biblioteksanvändningen. I slutet av ett pilotprojekt på Hertiginnan Anna Amalias bibliotek – Klassik Stiftung Weimar skapades en tjänstebeskrivning i form av en procedurinstruktion för bevarande av historiska siden- och sammetband med hjälp av skyddsomslag, som kan användas både internt och i samband med tilldelning av kontrakt

I RESTAURO 2/2017, med titeln „Dust jackets for Weimar“, diskuterades ett modellprojekt för hertiginnan Anna Amalias bibliotek som finansierats av Koordinationscentret för bevarande av det skriftliga kulturarvet (KEK). I denna artikel presenteras utvecklingen och produktionen av ett enkelt men mångsidigt skyddsomslag för siden- och sammetband. De siden- och sammetband från 1600- till 1900-talet som modellprojektet fokuserar på löper nästan alltid risk för skador och materialförluster på grund av miljöpåverkan och hantering på grund av det känsliga omslagsmaterialet och de ibland ömtåliga applikationerna.

Det är förvånande att skyddsomslag hittills har fått så lite uppmärksamhet i den specialiserade litteraturen, trots att deras fördelar är obestridliga. De minskar avsevärt risken för skador på omslagsmaterialet i den dagliga biblioteksanvändningen. Om inbindningen redan är skadad räcker det i många fall med en minimalt invasiv åtgärd i kombination med ett skyddsomslag för att återställa bokens funktionalitet och skydda den mot ytterligare skador, även vid fortsatt användning. Detta säkerställer maximalt bevarande av originalet.
Att bokband skadas med tiden på grund av användning och miljöpåverkan är ingen modern insikt – i nästan alla bibliotekssamlingar finns exempel på historiska skyddsomslag som tillverkats i syfte att skydda själva bokbandet. I de flesta fall användes ett enkelt pappersark som bokomslaget sveptes in i. Men det finns också noggrant tillverkade och omsorgsfullt utformade omslag som inte på något sätt är sämre än originalbandets skönhet. Gemensamt för dem alla är förtjänsten av att ha bevarat inbindningsmaterialet från skadlig påverkan, så att det idag är i exceptionellt gott skick. De förändringar som annars skulle ha skett med materialen kan tydligt ses i områden där mekanisk belastning har orsakat brister i skyddsomslaget och där inbindningsmaterialet har utsatts direkt för ljus, damm och hantering.
Konserveringsavdelningen på Hertiginnan Anna Amalias bibliotek i Weimar har i flera år använt sig av olika typer av skyddsomslag. Dessa kan dock inte användas för alla bindningsgrupper, eftersom vissa av dem inte täcker bindningsmaterialet helt eller på grund av sin konstruktion vilar omslagets kanter direkt på originalmaterialet. Detta kan leda till avtryck i luggen på sammetstyger eller till skador och förlust av applikationer som fastnar på kanterna. Dessutom tenderar de redan kända skyddsomslagskonstruktionerna att arbeta sig loss från sammetsbindningar när bokblocket öppnas flera gånger. Detta beror antagligen på den för sammet typiska pålningen. Målet med modellprojektet var därför att utveckla ett lämpligt skyddsomslag för siden- och sammetband, som garanterar ett fullständigt skydd av bindningsmaterialet mot ljus, kontakt och mekanisk belastning, är okomplicerat att tillverka och kan tillverkas av åldersbeständiga, stabila material med ett neutralt pH-värde.

Olika varianter av skyddsomslag testades och diskuterades i detalj

Ett tvärvetenskapligt utbyte av expertis med konservatorer från olika institutioner som redan har erfarenhet av konservering av historiska siden- och sammetband och användning av skyddsomslag visade sig vara särskilt användbart. Bibliothèque nationale de France, British Library, Herzog August Bibliothek Wolfenbüttel, Österrikes nationalbibliotek och Staatsbibliothek zu Berlin var alla representerade. Som en del av en tvådagars workshop på Hertiginnan Anna Amalias bibliotek – Klassik Stiftung Weimar testades och diskuterades olika varianter av skyddsomslag och de material som kunde användas för dem i detalj. Resultaten låg till grund för utvecklingen av en skyddsomslagsversion som så långt som möjligt uppfyller kraven för siden- och sammetband. Fotoarkivpapper (obuffrat, 90 g/m² eller 120 g/m² för folioformat) visade sig vara ett särskilt lämpligt material, eftersom det ger konstruktionen stabilitet och är tillräckligt flexibelt för att säkerställa tillräcklig användning av boken. Användningen av det ogenomskinliga materialet har nackdelen att eventuella ömtåliga applikationer eller skadade områden inte längre är synliga. Av denna anledning har en extra varningstext fästs på skyddsomslaget till de berörda volymerna. Om användaren skulle vilja se omslaget eller speglarna, som också är dolda, kan omslaget enkelt tas bort av utbildad personal och sättas tillbaka senare. I slutet av pilotprojektet utarbetades en tjänstebeskrivning i form av procedurinstruktioner för konservering av historiska siden- och sammetband med skyddsomslag, som kan användas både internt och vid upphandlingar (se pdf-dokument). Designen kan också användas med en enkel variant för bindningar med bokspännen eller portföljer med omslag av siden eller silkessammet.