Öppnas i en ny flik

Från provisorisk lösning till pärla

Bort från den tillfälliga lösningen

I den lilla staden Würenlingen i Schweiz har Malte Kloes och Estrada Reichen byggt en tredelad förskola som inte bara är en lyckad arkitektur utan också organiserar den stadsplaneringssituation.

Kommunen Würenlingen ligger på den östra stranden av floden Aare, strax innan den rinner ut i Rhen vid Koblenz i Schweiz. Från Zürich tar den 30 kilometer långa resan mot nordväst drygt 40 minuter och från Baden en kvart. Tack vare sitt gynnsamma läge har staden under lång tid haft en kontinuerlig befolkningstillväxt: den tidigare jordbruksbyn i Aargau hade drygt 1.000 invånare år 1900 och har nu cirka 4.500. Stora industriområden sträcker sig söder om Würenlingen och Paul Scherrer-institutet, som grundades som ett kärnforskningscenter och ingår i ETH-gruppen, ligger direkt vid Aaare och är nu verksamt inom olika områden av grundforskning.

Spretiga bostadsområden präglar bilden från vilken sida man än närmar sig Würenlingen, och när befolkningen växer måste skolor och barnomsorg växa med den. För cirka 50 år sedan byggdes en tillfällig förskola intill kommunhuset i kärnområdet. Den tillfälliga byggnaden blev dock en permanent lösning och så småningom uppfördes ytterligare en tillfällig byggnad en bit bort. När även denna nådde gränsen för sin kapacitet beslutade kommunen att bygga en ny förskola med tre avdelningar för att slutligen sätta stopp för den tillfälliga lösningen efter ett halvt sekel.

Det stora runda fönstret med utsikt över förskolans grupprum (Foto: Lukas Murer)

Framgångsrik stadsutveckling

Kommunen valde en fastighet på den centrala Gartenstrasse som tidigare hade använts som parkeringsplats. Men parkeringsplatser är heliga i landsbygdsområden i Schweiz – och inte bara där – och därför fanns det bara ett sätt att förverkliga byggprojektet: En ersättning för parkeringsplatserna måste skapas under jord. Detta resulterade i ett hybridbyggnadsprogram bestående av två delar som i allmänhet inte riktigt vill gå ihop: Ett underjordiskt parkeringsgarage – och ett dagis. I den selektiva projekttävlingen som hölls 2014/15 slog teamet med de unga Zürich-arkitekterna Malte Kloes och Christoph Estrada Reichen (MKCR) ut över 40 konkurrenter. Efter att ha slutfört projektet gick de två arkitekterna skilda vägar och har sedan dess gått sina egna vägar med separata kontor.

Ett av de avgörande kriterierna för valet av den vinnande designen var byggnadens placering på den relativt djupa tomten. Medan vissa deltagare spred ut de tre dagisgrupperna över tomten, kombinerade Kloes och Reichen dem till en ortogonal volym och flyttade långsidan av denna mot Gartenstrasse, som är en återvändsgränd som redan är fri från genomfartstrafik.

Å ena sidan är gaturummet därmed tydligare definierat, å andra sidan har en generös öppen plats skapats på baksidan, varifrån de enskilda förskolorna nås, som sträcker sig till grannbyggnaderna som vetter mot Dorfstrasse. Denna yta fungerar som lekplats för förskolorna och var ursprungligen tänkt att avgränsas av staket, vilket ofta är fallet. Men den lugna situationen på byns innergård – förbindelsestigen mellan Dorfstrasse och Gartenstrasse används endast av fotgängare – ledde till slut till beslutet att avstå från staket och grindar, så att grönområdet är tillgängligt för alla i byn utanför förskolans öppettider.

Ingen rapport

Den verkliga utmaningen för arkitekterna var dock att kombinera de två funktionellt kontrasterande delarna av programmet, var och en med sin egen logik, strukturellt och statiskt, och att organisera dem så effektivt och kostnadseffektivt som möjligt. Kloes och Reichen minskade bredden på det underjordiska parkeringsgaraget med en central passage och totalt 30 parkeringsplatser på båda sidor till det nödvändiga minimum på 18 meter – förlängningen norrut skapades endast i samråd med ägarna till grannfastigheten som en del av genomförandeplaneringen – och använde väggarna för att placera förskolans volym ovanpå i form av en hallstruktur. Belastningen från den ovanjordiska volymen överförs därför endast via ytterväggarna.

Taket vilar på förspända platsgjutna betongbalkar och är utformat som ett knäckt, relativt platt valmat tak täckt med shingel av titanzink – med en omgivande platt del som skjuter ut och får byggnaden att se ut som en envåningspaviljong på nära håll. Det är först på avstånd som den högre takdelen i byggnadens mitt blir tydlig och förvandlar volymen med sina många ingångar till ett enda hus. Detta förädlas på ett subtilt sätt av fasadens räfflade struktur, som inte är tillverkad av prefabricerade delar utan gjöts på plats med hjälp av elastomerformar tillsammans med sockeln. Först vid en närmare titt upptäcker man att räfflorna varierar något i bredd, men att de är fördelade på ett sådant sätt att de inte upprepas.

Ett gemensamt hus

Idén om ett gemensamt hus förstärks invändigt genom att vestibulen med kapprummen framför de egentliga grupprummen bildar ett gemensamt, avlångt utrymme som vid behov kan delas av med skjutdörrar. Stora fönsterpartier ger möjlighet att se in i de cirka 100 kvadratmeter stora förskolorna. Till varje huvudrum hör ett sidoutrymme med ett sidoutrymme på gatusidan, pentry, toaletter och förråd.

Dessa stag är placerade under de platsgjutna betongbalkarna och är därför lägre än huvudrummen med sin extra höjd. De oinklädda sluttande takytorna av exponerad betong, som belyses av en bred ljusspalt i nockområdet, skapar ett skyddande intryck av tält i de stora rummen, en idé som redan uttrycktes i tävlingstiteln ”Tent House”. För att förstärka idén om ett gemensamt hus är väggarna i den nedre delen mot gatan också utformade som skjutdörrar, vilket innebär att alla tre förskolorna också kan sammanfogas på denna sida om det behövs.

Ytterligare lekytor

En särskild attraktion för barnen är de lekytor som finns ovanför stagningen mellan betongbalkarna på övervåningen. Stora runda öppningar ger en vy ner i de stora rummen, men också till den angränsande gruppen. Det är bara det östligaste dagiset som inte har något rum på övervåningen på grund av att taket sluttar ner mot byggnadens framsida; arkitekterna skapade ett lekrum som ersättning, som är placerat i den tillhörande staget med de angränsande rummen. Förskollärarnas gemensamma rum ligger i byggnadens västra ände.

Tydlig materialitet

Arkitekterna valde paneler av maritim furu som väggmaterial för inredningen, som är oberoende av betongkonstruktionen på grund av den strukturella logiken. Dessa är försedda med mikroperforeringar, vilket gör det möjligt att avstå från ljudabsorberande åtgärder i takbjälklaget. Materialiteten är ren och tydlig: limegrön linoleum, exponerad betong, träväggar. Sfäriska pendellampor lyser upp utrymmet under betongtälten, så att det inte var nödvändigt att integrera spotlights eller ljusband i de sluttande takytorna. Och eftersom papper på väggarna skulle ha minskat ljudabsorptionen sträcker sig ledningar tvärs genom rummen, på vilka teckningarna av de unga invånarna i tälthuset hänger.

Den här artikeln publicerades i B4/20: Spielräume. E-papperet av detta nummer är tillgängligt gratis.

Också intressant
Weimar: Mellan klassicism och modernitet – en stad, två världsarv

Weimar: Mellan klassicism och modernitet – en stad, två världsarv

Färg på väggen

Färg på väggen

Fasad i form – Stenen i juli 2025

Fasad i form – Stenen i juli 2025

Etruskisk krigarstatyett återvänder till antikvitetssamling

Etruskisk krigarstatyett återvänder till antikvitetssamling

Looted Art – Konferens

Looted Art – Konferens

Business Intelligence: Datastrategier för arkitekter och planerare

Business Intelligence: Datastrategier för arkitekter och planerare

Translated: BD House von Space Encounters und Studio Vincent Architecture

Translated: BD House von Space Encounters und Studio Vincent Architecture

Autogenerativa masterplaner: stadsplanering med en AI-slinga

Autogenerativa masterplaner: stadsplanering med en AI-slinga

Translated: Great Barrier Reef in Gefahr

Translated: Great Barrier Reef in Gefahr

Peter Joseph Lenné-priset 2020

Peter Joseph Lenné-priset 2020

Arkitektonisk entusiasm till staden

För femte gången arrangerar BAU Arkitekturens långa natt i München fredagen den 18 januari 2019. Vid detta tillfälle kommer många sevärda byggnader att öppna sina dörrar från kl. 19.00 till midnatt.

Arkitekturens långa natt har ägt rum som en del av Bau-mässan i München sedan 2011. Vartannat år samlas byggbranschen på utställningscentret i Riem. Men den fascination för arkitektur som finns där når inte ända in till stadskärnan. Därför har den världsledande mässan lanserat Arkitekturens långa natt. Syftet är att föra Bau-arkitekturens entusiasm till stadskärnan. I år kan besökarna se över 70 byggnader.

Med buss eller till fots

Totalt sju bussturer, som startar vid Odeonsplatz, går till byggnaderna. Det finns också en promenadväg som besökare kan använda gratis. Bussturerna är också kostnadsfria. Även i år finns det nya byggnader på den långa listan. Bland annat kommer Showpalast München, Oskar och Steelcase Learning Centre att öppna sina dörrar för första gången.

Öppningsceremonin äger rum på Siemens huvudkontor på Wittelsbacherplatz från kl. 18.00. Besökare kan sätta ihop sin egen rundtur på lnda.de.

För att uppmärksamma 450-årsjubileet av Berlinisches Gymnasium zum Grauen Kloster presenterar Gemäldegalerie en specialutställning som arrangeras i samarbete med Streit Foundation. Under titeln ”Från Canal Grande till Spree. The Streit Foundation for the Grey Monastery” presenterar Berlins bildgalleri Sigismund Streits omfattande samling, som han överförde till en stiftelse 1752. Stiftelsen går tillbaka till Berlinhandlaren Sigismund Streit (1687-1775), som var verksam i Venedig. Han var inte bara en samlare utan också en beskyddare av venetianska konstnärer som Giovanni Antonio Canal, känd som Canaletto, Guiseppe Nogari och Jacopo Amigoni. Han testamenterade sin värdefulla konstsamling till sin gymnasieskola i Berlin genom en generös donation.

Målning av Giovanni Antonio Canal, kallad Canaletto, La Vigilia di San Pietro. Gemäldegalerie, Staatliche Museen zu Berlin, lån från Streit Foundation. Staatliche Museen zu Berlin, Gemäldegalerie / Dietmar Gunne
Streit beställde olika stadsvyer från Giovanni Antonio Canal, känd som Canaletto. Här syns målningen: ”La Vigilia di San Pietro” från 1759/60. Gemäldegalerie, Staatliche Museen zu Berlin, utlånad av Streit Foundation. Staatliche Museen zu Berlin, Gemäldegalerie / Dietmar Gunne

Utställningen presenterar mästerverk inom venetianskt måleri samt kulturhistoriskt relevanta dokument och föremål från Streit Foundation. Den belyser också Streits liv och arbete. Sambandet mellan Streit Foundation och Berlins äldsta gymnasieskola utforskas också i detalj i utställningen. Streit-stiftelsen går tillbaka till Sigismund Streit, en tidigare elev i Gråklostret. Sigismund Streit föddes 1687 som son till en smed. Han gick på Berlin Gymnasium zum Grauen Stein och lämnade skolan 1701 som föräldralös. Han gick sedan i lära som köpman hos släktingar i Altona. Efter sin lärlingstid 1709 emigrerade han till Venedig, där han 1715 framgångsrikt etablerade sig som självständig köpman på Fondaco dei Tedeschi (tyskarnas handelsplats). Trots sin emigration till Venedig förblev Sigismund Streit alltid lojal mot och knuten till sin skola i Berlin. Redan 1751 övervägde han att grunda en stiftelse till förmån för Gymnasium am Grauen Stein. År 1752 var det äntligen dags: han inrättade sin första donation till Berlins gymnasium och skickade böcker till Berlin redan 1757, följt 1758 av sina dyrbara målningar av kända samtida konstnärer från sitt adoptivhem Venedig. Under årtiondenas lopp donerade han också omfattande medel till gymnasiet, som bland annat användes för att betala lärarlöner, stipendier till studenter, utbyggnad av biblioteket och gymnasiets byggnader.
Från 1700-talet och framåt presenterades därför köpmannen Streits samling i skolsalen på Berlin Gymnasium zum Grauen Kloster (grundat 1574), och under efterkrigstiden överlät Streit Foundation sin samling av målningar till Gemäldegalerie Berlin för utlåning. Sigismund Streit framträdde också som mecenat. Efter att ha skickat den första delen av sin samling till Berlin beställde han även målningar av kända venetianska konstnärer specifikt för sin samling. Bland dessa fanns till exempel fyra viktiga Venedig-veduter av den mästerlige Canaletto, en målningscykel föreställande venetianska festivaler av en okänd mästare och en allegorisk målningscykel om utbildning och uppfostran av Guiseppe Nogari. Förutom dessa extraordinära verk innehåller samlingen också ett porträtt av Sigismund Streit av den venetianske konstnären Jacopo Amigoni. Genom att donera dessa mästerverk ville Streit bidra till att berömmet och berömmelsen för republiken Venedig, som han hedrade, skulle spridas till Berlin och kungariket Preussen. På grund av det sjuåriga kriget nådde målningarna inte Spree förrän 1763. Ett av Streits villkor var att han ville ha ett galleri i skolan. Senare skulle de målningar som han donerade pryda aulan på Berlinisches Gymnasium zum Grauen Stein. Eftersom Sigismund Streit dog barnlös testamenterade han sin förmögenhet och sin samling till Berlinisches Gymnasium am Grauen Stein.

Canal Grande målad av Giovanni Antonio Canal, kallad Canaletto. Gemäldegalerie, Staatliche Museen zu Berlin, utlånad av Streit Foundation, Berlin. Staatliche Museen zu Berlin, Gemäldegalerie / Jörg P. Anders
Canal Grande målad 1759/60 av Giovanni Antonio Canal, känd som Canaletto. Gemäldegalerie, Staatliche Museen zu Berlin, utlånad av Streit Foundation, Berlin. Staatliche Museen zu Berlin, Gemäldegalerie / Jörg P. Anders

Presentation av den historiska hängningen

Gymnasiet, som grundades 1574, firar i år ”450 år av det grå klostret”. Bildgalleriet på Kulturforum tar tillfället i akt att återigen presentera målningarna från Sigismund Streits samling i sin historiska hängning. En rekonstruktion av hängningen visar att målningarna, som brukligt var på den tiden, presenterades tätt packade tillsammans i den så kallade Petersburgshängningen. Förutom Streits donation visades även porträtten av skolans direktörer. År 1758 skickade Streit även porträtt av de preussiska kungarna Fredrik Vilhelm I och Fredrik Vilhelm II med fru från Venedig, vilka hade målats av konstnären Antoine Pesne. Specialutställningen kompletteras med föremål från Streit Foundations samlingar, bland annat många dokument som belyser grundarens liv. Föremål från samlingarna vid Berlinisches Gymnasium zum Grauen Stein samt ett stort antal lån från Preussiska kulturarvsstiftelsen och externa långivare kompletterar och utvidgar den fina utställningen. Särskild uppmärksamhet ägnas åt det faktum att verken och dokumenten inte bara belyser Sigismund Streits liv och arbete, utan också hans grundande som en del av skolans historia.

Utställningen ”Från Canal Grande till Spree. The Streit Foundation for the Grey Monastery” är ett samarbete mellan gästkurator Susanne Knackmuß (Streit Foundation) och Sarah Salomon, kurator för europeiskt 1700-talsmåleri och tyskt 1600-talsmåleri på Gemäldegalerie. Utställningen kommer att äga rum 28 juni-29 september 2024 och är en specialpresentation av Gemäldegalerie – Staatliche Museen zu Berlin i samarbete med Streitsche Stiftung.

Information om utställningen

Från Canal Grande till Spree
Streit-stiftelsen för det grå klostret
28 juni till 29 september 2024
Kulturform, Bildgalleri
Matthäikirchplatz, 10785 Berlin
Öppettider: tisdag till söndag Tisdag till söndag, kl. 10.00-18.00