Glänsande ny i gammal prakt

På 1700-talet var väggbonader i guldläder mycket eftertraktade och extremt värdefulla bland prinsessor och prinsar. Endast ett fåtal av dessa lyxiga väggbonader från barocken har överlevt fram till idag. Det är därför desto mer anmärkningsvärt att en av dem har överlevt i världsarvet Augustusburg och Falkenlust i Brühl – i riddarsalen på Augustusburgs slott. RESTAURO besökte de två restauratörerna Kristin Krupa och Inken Süß i deras verkstad.

„Corduan-lädret“ eller „Peau d’Espagne“, som guldlädertapeten också kallades, som uppstod på 1500-talet, går tillbaka till morerna i Cordoba i Andalusien. Det var de som tog med sig tekniken att tillverka guldläder till Spanien, varifrån den spreds över Europa. Den hittade sin väg in i de kungliga palatsen under barocken, eftersom tapeter av guldläder hade fördelen jämfört med de allmänt använda gobelängerna att de var mer motståndskraftiga mot fukt. Och skadedjur angrep också vävda gobelänger mycket oftare än tapeter av guldläder. Tillverkningen av peau d’Espagne var kostsam, tidskrävande och komplicerad, vilket också förklarar varför endast adeln hade råd med en sådan lyxartikel. Auguste Denis Fougeroux de Bondaroy beskrev 1763 processen för att tillverka tapeter av guldläder. Man använde skinn från får, getter och kalvar, som måste vara unga och friska. De grova stegen i produktionsprocessen var följande: Först rengjordes och garvades skinnet, sedan skar arbetarna ut det i rektanglar. I nästa steg applicerades pergamentlim för att fästa lövtunna ark av bladsilver, som sedan polerades. Detta följdes av ytterligare en applicering av pergamentlim eller äggvita – åtminstone enligt olika källor. Detta steg kan dock endast verifieras för ett mycket litet antal föremål. I nästa steg belades lädret med guldlack. Lädret stansades eller präglades sedan med en modell. Det finns lädertapeter som endast präglats eller stansats, men det finns också fall där både prägling och stansning använts. När det gäller guldlädertapeten i slottet Augustusburg kan man tala om prägling. Som en sista detalj applicerades ogenomskinliga eller genomskinliga färger. Efter dessa komplicerade processer var tapetrutorna av guldläder redo att sys eller limmas ihop. Om de limmades ihop överlappade de varandra; om de syddes ihop gjordes detta genom att vika sömmarna bakåt. Guld-läder tapeterna var förmodligen inte permanent fastsatta på väggarna. Det fanns olika sätt att fästa dem, t.ex. hade vissa tapeter öglor fastsydda i överkanten som de hängdes på så att de hängde ner. Ett annat alternativ var att fästa tapeterna på trälister med hjälp av spikar. Den första typen av fastsättning var naturligtvis mer tillfällig än den andra. Med båda typerna var det dock möjligt att byta ut guld- och lädertapeterna efter säsong eller mode.

Kölns kurfurste och ärkebiskop Clemens August (1700-1761) lät planera ett sommarresidens i Brühl från 1725. Efter att han låtit ersätta arkitekten Johann Conrad Schlaun med François de Cuvilliés påbörjades det omfattande arbetet 1728. Clemens August hade utsökt smak och sparade varken på krutet eller ansträngningarna när det gällde utsmyckningen av sina palatsbyggnader. Han anlitade kända konstnärer som Carlo Carlone och arkitekten Balthasar Neumann. Clemens August valde en värdefull tapet i guldläder till den s.k. riddarsalongen på slottet Augustusburg. Rummet användes från 1730 och fungerade som ingång till den s.k. vintervåningen. Det är omtvistat om den guldlädertapet som finns i rummet idag är den ursprungliga väggbeklädnaden. Forskningen visar dock tydligt att Brühls guld-läder tapet består av två tapeter med olika motiv. Medan alla rutor har samma motiv, består den övre, avslutande frisen av paneler med ett annat motiv som är skurna i två delar. Motiven kan dock dateras till ungefär samma tidsperiod. I 1700-talets inventarieförteckningar redovisas en lädertapet, ett biljardbord och tre supraportamålningar med jakt- och vapenstilleståndsscener. På 1800-talet ersattes dessa tre målningar ovanför dörrarna av avbildningar av barn från en Wittelsbach-släkt.

Guldlädertapeten behandlades redan på 1950-talet, men enligt dagens kunskap måste detta kategoriseras som otillbörligt. Restauratörerna Kristin Krupa och Inken Süß har sedan 2003 haft i uppdrag att återställa dessa åtgärder. De hantverkare som fick uppdraget på 1950-talet hade bakat tapeterna med madrassväv som de limmade fast på baksidorna. De enskilda rutorna syddes också fast ordentligt. Nackdelen med detta tillvägagångssätt är att lädret reagerar på temperatur- och luftfuktighetsförändringar, men detta var inte längre möjligt på grund av den styva bindningen med tyget och de fasta sömmarna. Det kunde inte längre expandera eller dra ihop sig, vilket resulterade i betydande skador. Dessutom utförde restauratörerna på 1950-talet retuschering, som inte bara begränsades till de skadade områdena, utan också utvidgades till den ofta fortfarande välbevarade guldlackappliceringen.
De två restauratörerna arbetar vägg för vägg och började med den södra väggen 2003. Det första steget var att ta bort guld- och lädertapeten från väggen och dela upp den i segment för transport. Den mest praktiska lösningen visade sig vara att arbeta med två remsor. Så snart tapeten är på plats i verkstaden dokumenterar Krupa och Süß fram- och baksidan med hjälp av fotografier, och sömmar, skador och förändringar kartläggs. Dessutom numreras varje panel och det noteras på vilken vägg den har suttit. Detta säkerställer att tapeten i guldläder sys tillbaka i rätt ordning och återgår till sin ursprungliga position på väggen. Restauratörerna lossar sedan försiktigt de sömmar som syddes genom madrasstyget av hantverkarna på 1950-talet. Målet är att bevara de ursprungliga sömmarna så långt det är möjligt.

Det krävdes flera försök innan de hittade den bästa metoden för att ta bort madrasstyget. Problemet är att framsidan, särskilt guldlacken, är mycket känslig för lösningsmedel. Endast icke-polära lösningsmedel kan användas, men dessa löser inte upp PVA:n i limmet. Kristin Krupa och Inken Süß bestämde sig därför för att modifiera vattnet och göra reaktionstiden mer kontrollerbar genom att förtjocka det. Restauratörerna bestämde sig för en vattenbaserad gel baserad på tylose. Gelén måste också vara lösningsmedelsfri för att förhindra skador på guldlädertapeten. Fördelen med gelen är att man kan kontrollera hur mycket fukt som sugs in i strukturen, eftersom läder är extremt känsligt för fukt. Dessutom värms den relativt trögflytande gelen upp, men man är mycket noga med att inte generera för mycket värme, eftersom det skulle skada lädret. Läder har en krympningstemperatur och skulle dra ihop sig om för mycket värme kombineras med fukt, vilket skulle vara irreversibelt. Efter applicering av gelén täcks det behandlade området med en film för att gelén ska kunna verka. Denna behandling får PVA-limmet att svälla, vilket gör det möjligt för restauratörerna att ta bort madrasstyget, som sedan kan skalas av ordentligt. Även om en liten del av läderfibrerna också går förlorade i processen, kan detta ignoreras i det här fallet. Kristin Krupa och Inken Süß har observerat att det på vissa ställen går mycket lätt att få bort tyget, medan det på andra ställen är svårare att få bort madrasstyget. Restauratörerna säger: „Detta är särskilt fallet på originalinlägg, som till exempel applicerades på svaga områden i lädret under tillverkningen av guldlädret eller på en rektangulär form för att slutföra formen.“ I sådana fall har de två inget annat val än att försiktigt ta bort tyget bit för bit med en skalpell. Nästa steg är att göra om och rengöra fram- och baksidan. Tårar som täcktes av tyget täpps sedan igen på baksidan och områden som saknas fylls i. För att göra detta använder restauratörerna ett kalvskinn som är speciellt framtaget för restaurering av guldlädertapeter. De arbetar tillsammans med forskningsinstitutet för läder och syntetiska material (FILK) i Freiberg. De har valt ett certifierat läder som ligger mycket nära lädret på guldtapeten när det gäller garvningsmetod och andra parametrar som fett- och fukthalt samt pH-värde. När arbetet med baksidan av guldlädertapeten är klart vänder Krupa och Süß blickarna mot framsidan. Där korrigeras de stora områdena med övermålning och felaktiga kulörer. Det ursprungliga färgskiktet förblir intakt. För att ta bort retuscheringen används ett lösningsmedel, vilket kräver stor försiktighet. Man begränsar sig till de färgade områdena på tapeten och utelämnar de områden där guldfärgen har målats över, och gör endast mycket små korrigeringar. När de gör detta inser de gång på gång att bristerna är mycket små, men att den övermålning som gjordes på 1950-talet var mycket grov och omfattande. Restauratörerna å andra sidan retuscherar endast de områden där bladsilverskiktet är exponerat.

I det sista steget, innan guldlädertapeten kan fästas på väggen igen, sys rutorna ihop med hjälp av sadelstygnstekniken med en dubbel lintråd. Sammanlagt tolv rutor bildar en komposit, på vars yttersidor läderkanter limmas med pergamentlim. Läderbitarna används för att fästa guldlädertapeten på spännramar av trä så att den kan sättas upp på väggen igen. Ramarna byggs av en trärestaurerare. I samarbete med konservatorn har man utvecklat ett system där underbenet på träramen är rörligt så att ramen även kan fungera vid temperatur- eller fuktvariationer. Det finns fjädrar på sidorna så att ramen fortfarande kan röra sig. Detta innebär att lädret fortfarande kan röra sig, eftersom slottet inte har museiliknande förhållanden och klimatet ofta varierar kraftigt. En luftfuktare i riddarnas salong hjälper till, men förhållandena är ändå inte idealiska ur konserveringssynpunkt. Konservatorerna valde därför en installation som uppfyller konserveringskraven och samtidigt tillgodoser slottsförvaltningens önskemål om en enkel lösning för demontering. Önskemålet om ett sätt att ta bort guldlädertapeten uppstod ur tanken att man ville kunna agera snabbt och flexibelt vid underhålls- eller renoveringsarbeten samt räddningsinsatser.
I sitt arbete var det viktigt för restauratörerna att det fortfarande skulle vara möjligt att se var lädret hade brister. De har därför varken präglat det använda lädret eller applicerat någon färg. Endast i de gröna områdena på den guldfärgade lädertapeten har de gjort en liten färgjustering så att helhetsintrycket uppfyller estetiska krav. På så sätt följer de en väg som har blivit standard för de flesta andra restauratörer. Inken Süß understryker: „Vi vill inte bara bevara föremålet, utan är också skyldiga att bevara föremålets historia.“ Hon fortsätter med att förklara att ett ingripande endast är nödvändigt om verket riskerar att skadas. Men arbetet bör utföras så försiktigt som möjligt, eftersom föremålen verkligen kan visa sin ålder.

Arbetet kommer troligen att vara slutfört om cirka tre till fyra år. Det är dock ibland svårt att sätta en tidsplan, enligt de båda restauratörerna, eftersom det finns många faktorer som påverkar arbetet. Exempelvis har covid-19-pandemin lett till flaskhalsar i leveranserna av viss kartong, och även andra material har varit otillgängliga på grund av kriget i Ukraina. Men det kan också uppstå produktionsfel, vilket för närvarande är fallet med läder. Nu måste vi vänta på att slakten ska äga rum. För närvarande väntar Krupa och Süß på lädret, som bara tillverkas i små partier, så att de kan fästa en del av det på väggen igen nästa vinter. Restauratörerna betonar dessutom att varje läderpanel också är ett överraskningspaket, eftersom man aldrig kan förutse vad man kan förvänta sig. Vissa tapetbitar har bara en liten mängd klister över, medan andra är mycket kraftigare klistrade. Dessutom vet man aldrig vad som kommer att avslöjas under madrasstyget. Men även motgångar i själva slottsbyggnaden kan ställa till problem; till exempel fick den västra väggen först putsas om på grund av en utbuktning på utsidan. Som ett sista steg planerar restauratörerna sedan att återställa området runt fajansmanteln, men där kommer de inte att kunna arbeta med ramsystemet. Detta beror på att guldlädertapeten runt den öppna spisen är särskilt komplicerad och att ramarna inte kommer att fungera i detta område. Restauratörerna har också gjort nya fynd: de har kunnat bevisa att rutorna, åtminstone på den västra väggen, ursprungligen var placerade på ett annat sätt än de är idag. Med hjälp av en särskilt iögonfallande panel kunde man fastställa att verket ursprungligen var placerat längre ner. De kunde dock inte dra några exakta slutsatser om placeringen och satte tillbaka den guldfärgade lädertapeten på samma sätt som den hade tagits bort. Med den nya appliceringsmetoden kommer guldlädertapeten också att ha en liknande effekt som den förmodligen hade på 1700-talet. Tapeten satt inte slätt på väggen utan var vågig, vilket i kombination med bladsilvret och guldlacken verkligen skapade magiska ljusreflexer i stearinljusens sken.

För övrigt ska Louvren renoveras på grund av många defekter.