Tillbaka till ämnet. Vi var med kreativitet. Och med begravningsentreprenörerna. Det här är en annan yrkesgrupp som inte nödvändigtvis sägs ha ett kreativt beteende. Obefogat, enligt vår mening. För jordförflyttningstekniker kan intrycket mycket väl vara korrekt, men för så kallade sorgrådgivare är situationen en helt annan.
För om man oväntat hamnar i en situation där en sådan person sitter i ens hem och man har koncentrationen att lyssna uppmärksamt på vad denne kan göra för den avlidne familjemedlemmen, så kan man få intrycket att det ligger en hel del kreativ potential bakom. Uppfinningsrikedomen hos en bra affärsman blir uppenbar. En säljare som alltid kan komma på något bra som kan göras för den avlidne.
Vi talar inte om nödvändigheter – även kallade „must haves“ – som kistan, utan om riktigt intressanta godbitar som namnskyltar, skjortor och liknande. Eller kuddar och filtar – de fattiga ska inte behöva frysa! Naturligtvis är det inte sagt på det sättet, eftersom psykologins verktygslåda är alldeles för välfylld för att det ska vara nödvändigt att sänka sig till nivån för grannskvaller. Och så erbjuds du möjligheter med varma ord, vars pris du med all sannolikhet inte skulle betala för dig själv eller någon annan levande person.
När man ställs inför en sådan koncentrerad uppfinningsrikedom i en situation av viss mental instabilitet är det ganska svårt att tänka rationellt och komma ihåg att man är „Kung Kund“ och borde veta vad man behöver och vad man inte behöver. Om inte det är ett exempel på kreativitet i betydelsen att maximera fördelen för försäljaren. För oss som bransch kan vi bara lära oss av detta att man måste be om sina pengar. Men inte mer än så.
Sidovyer från STEIN i april 2013.