Sedan början av maj har det kommit en ny dom i frågan om gravstenar och barnarbete – denna gång från Baden-Württemberg. Staden Kehl hade i sin kyrkogårdsstadga fastställt att endast gravstenar som bevisligen kommer från rättvis handel och är tillverkade utan exploaterande barnarbete – vilket framgår av ett pålitligt, allmänt erkänt certifikat – får användas.
Sju stenhuggeriföretag från regionen väckte talan mot detta vid förvaltningsdomstolen i Baden-Württemberg, som slog fast att Kehls kyrkogårdsstadgar var olagliga. Den var oförenlig med proportionalitetsprincipen och innebar en orimlig börda för stenhuggare. Domstolen följde därmed den federala förvaltningsdomstolens dom från oktober 2013, som hade upphävt liknande kyrkogårdsstadgar i Nürnberg.
Ur konkurrensrättslig synvinkel är domarna korrekta. Det är trots allt inte alla ägare av en klädbutik som måste bevisa att textilierna har producerats och handlats på ett rättvist sätt. Skyldigheten att tillhandahålla bevis är inte möjlig för företag i slutet av detaljhandelskedjan.
Ändå kan de skada bilden av stenhuggeribranschen. Detta beror på att medborgarna bara uppfattar att staden vill ha rättvisa produkter, medan stenhuggaren är emot dem eftersom han bara har ekonomiska intressen. Argumentet att det hårda arbetet med att tillverka gravstenar inte kan utföras av barn är inte till någon större hjälp.
I stället för att förlita sig på domstolarna vore det bättre att ta itu med frågan om gravstenar och barnarbete på ett proaktivt sätt – och lyckligtvis gör många stenhuggare redan detta. De säger tydligt till sina kunder: „Så länge det inte är möjligt för mig att köpa stenar med ett erkänt certifikat kommer jag bara att erbjuda stenar där jag kan vara säker på att det inte förekommer barnarbete: stenar från Europa.“ Det gör stenhuggeribranschen trovärdig.
Ämne från STEIN i juli 2014