Gudinna och djävulens följeslagare: katten i konsten

Katter har i tusentals år haft en speciell fascination för människor. De anses vara mystiska, självständiga och bekanta på samma gång. Denna ambivalenta inställning återspeglas också i konsthistorien.

Från heliga kattfigurer i det forna Egypten till avbildningar i medeltida manuskript och renässansmålningar till modern gatukonst och digital popkultur är katten fortfarande ett centralt djurmotiv. Dess symbolik sträcker sig från dyrkan och beskydd till skepticism och passion, oberoende och individualitet. Katten återfinns i både profan och sakral ikonografi. Även färgen på kattens päls var viktig i sammanhanget: ljusa katter sågs som en hänvisning till Jesus och som bärare av själen. De kunde också anspela på frihet och frihetskärlek, så att de också förekom som attribut för personifikationen av „libertas“ (frihet). Katter kunde emellertid också anspela på stridigheter och fiendskap. Ibland sågs de också som en symbol för synd och likställdes med „luxuria“ (lusta). Särskilt svarta katter hade ett dåligt rykte: de misstänktes vara lierade med mörka krafter. Denna ambivalens mellan vördnad och misstänksamhet präglade bilden av katten under århundraden.

Katten hade en framträdande position under antiken, särskilt i det forntida Egypten. Där förkroppsligade den gudinnan Bastet, som symboliserade fruktbarhet, beskydd och kvinnlighet. Kattfigurer av brons, trä och sten, ofta med utsmyckade gravyrer, placerades i tempel och gravar. De ansågs bringa lycka och gudomlig hjälp. Arkeologiska fynd visar att katter till och med mumifierades för att fungera som följeslagare i livet efter döden.
I den grekisk-romerska världen hade katterna mindre religiös betydelse. De värderades framför allt för sina praktiska förmågor: som mus- och fågeljägare i hushållet. I romerska mosaiker och fresker förekommer katter i jaktscener eller i det vardagliga livet i hemmet. Redan detta visar på den nära koppling mellan katt och människa som finns än i dag. Ibland kan man dock även hitta katter i mytologin, där de förekommer som följeslagare till gudinnorna Artemis och Diana.

Under den europeiska medeltiden var bilden av katten ambivalent. Å ena sidan var den ett användbart husdjur i kloster, på gårdar och i städer, där den skyddade spannmålsmagasinen från möss. Å andra sidan förknippades de alltmer med negativa bilder. Svarta katter ansågs vara demoniska och blev i legender häxornas följeslagare. I den medeltida konsten förekom katter i illuminerade manuskript, illuminerade böcker och skulpturer. Men ofta symboliserade de också slughet, oförutsägbarhet eller rentav ondska. Men det fanns också positiva avbildningar: I hushållsscener förekommer katten som en del av familjelivet, ibland vid kvinnans fötter, där den symboliserar trygghet eller fruktbarhet.

Under renässansen förändrades kattens symbolik igen. Konstnärer som Leonardo da Vinci gjorde anatomiska studier av katter och fascinerades av deras smidighet och elegans och sägs till och med ha sagt att „även den minsta katt är ett naturens mästerverk“. Katten sågs som en symbol för grace och självständighet, egenskaper som låg i linje med renässansens ideal. I målningar förekommer katten ofta i husliga scener, där den representerar hemtrevnad och närhet. Samtidigt kunde den dock också symbolisera passion eller otämjd natur. I avbildningar av Venus eller andra kvinnogestalter symboliserade katten ibland erotisk energi. Men den finns också i avbildningar av jungfru Maria, särskilt i de fall då hon avbildas tillsammans med Jesusbarnet. Katten blev på så sätt en symbol med flera lager som pendlade mellan intimitet, frihet och sensualitet.

Under barocken och rokokon blev katten en alltmer integrerad del av den borgerliga och aristokratiska livsstilen. I målningar som skildrar hemmiljön ligger den på fåtöljer, soffor eller mattor och används som en dekorativ men livfull detalj. Symboliken var dock fortfarande ambivalent: å ena sidan symboliserade katten det privata livet i hemmet, å andra sidan stod den för egensinnighet och oförutsägbarhet. Den avbildades ofta i stilleben, till exempel som ett nyfiket djur som mumsar på fisk eller fågel. Dessa scener pekar på kattens lekfulla men också okontrollerbara karaktär.

På 1800-talet flyttade katten äntligen in i hemmets sfär. I och med borgarklassens framväxt och den förändrade hemkulturen blev katten en symbol för intimitet, trygghet och privata utrymmen. Konstnärer som Édouard Manet och Pierre-Auguste Renoir integrerade katter i sina porträtt. Här förkroppsligade de närhet, mildhet och det växande känslomässiga bandet mellan människor och djur. Katter blev också populära i litteratur och illustrationer. I barnböcker och karikatyrer framställdes de som lekfulla och samtidigt egensinniga varelser. Detta befäste bilden av katten som en familjemedlem, som å ena sidan ger närhet och å andra sidan bevarar sin självständighet.

Under 1900-talet utvecklades kattens konstnärliga mångfald i en ny skala. Målaren Balthus använde katten för att skapa mystiska och sensuella stämningar. Pablo Picasso gjorde många skisser av katter, där han fångade deras smidiga rörelser i abstrakt form.
Katten fick också en permanent plats inom fotografin. Konstnärer som Brassaï och Cartier-Bresson fångade katter i stadsmiljöer – som tysta observatörer av människolivet. De stod nu för självständighet, frihet och en subtil form av individualitet.

Idag är det lika svårt att föreställa sig konst utan katten som det är att föreställa sig digital kultur utan den. Inom samtidskonsten används den i installationer, videokonst och måleri. Gatukonstnärer använder katten som en symbol för frihet och motstånd, medan samtida målare speglar dess närvaro i vardagen. Samtidigt har den gjort en makalös karriär i det digitala rummet. Internetmemes som„Grumpy Cat“ och animerade kattvideor har förvandlat dem till globala ikoner. Även om dessa avbildningar framstår som humoristiska återknyter de omedvetet till en tusentals år gammal symbolik: katten som en spegel av människans önskningar, rädslor och idiosynkrasier.

Katter är ett mångfacetterat motiv i konsten som har förändrats genom årtusendena. Från den heliga följeslagaren i det forntida Egypten till medeltidens ambivalenta figur och renässansens eleganta musa till dagens digitala popikon – katten är fortfarande ett djur fullt av symbolisk kraft.
Hon står för självständighet, intimitet, kvinnlighet och mystik, men också för skepticism och egensinnighet. Dess närvaro i konsten visar hur starkt djur fungerar som projektionsytor för mänskliga idéer. Katten i konsten är därför inte bara ett bildmotiv utan också en spegel av vår kulturhistoria – och dess betydelse fortsätter att utvecklas än i dag.

Läs mer om kattmotiv: Hundar avbildas också ofta i konsten.