Gunnar Ottosson – den svenska linoljespecialisten

Gunnar Ottosson har tillverkat linoljefärger i sin manufaktur i tre decennier. Redan från början fokuserade grundaren på hållbarhetsbegreppet – långt innan klimatförändringarna gjorde begreppet allmängiltigt. Nu har även kulturminnesvården upptäckt de miljövänliga färgerna från södra Sverige för sig.

Ursprungligen var fasaden på Västeuropas största träkyrka blå. Men det gick inte längre att gissa sig till när Gunnar Ottossons Färgmakeri 2013 fick i uppdrag att tillverka linoljefärgerna för renoveringen av Marktkirche zum Heiligen Geist i Clausthal-Zellerfeld. Vid tiden för uppförandet 1642 ansågs blått vara en symbol för „gudomlig visdom“. Enligt historiska beräkningar bestod den ursprungliga fasadfärgen av 1,1 hundra vikter vitt bly och en hundra vikt azurit, vilket gjorde det lätt att rekonstruera den exakta blå nyansen. På grund av de giftiga ämnena uteslöts dock blyvitt redan från början. Färgpigmenten från azurit, å andra sidan, kännetecknades av sin intensiva, djupblå färg, men var också mycket dyra. Så det behövdes ett föroreningsfritt och prisvärt alternativ. Och det fick man av den svenske linoljespecialisten Gunnar Ottosson. „Ett blått färglager kräver fingertoppskänsla“, förklarar VD:n för Färgmakeri, vars företag tillverkar linoljefärger och grundfärger. En fasad ser alltid mycket blåare ut än färgprovet, även om tonen bara är svagt blågrå. Starkare blå kulörer gav till och med fasaden ett grällt utseende. För att undvika detta valde restauratörerna i samråd med kulturmiljövårdsmyndigheten en något ljusare och mer dämpad kulör än det första färgskiktet.

För att göra originalet rättvisa och hålla kostnaderna på en rimlig nivå blandade Gunnar Ottosson till slut koboltblå pigment med bensvart, umbra, ockra och vitt. Kombinationen av svart och vitt gav mjuka blå toner, så kallad fattigmansblått, förklarar han. Linoljefärger i blått kräver dock lite mer omsorg än andra nyanser, tillägger han. Faktum är att Marktkirchens södra sida redan efter några år var blekare. „Men pigmentfri linolja brukar räcka för att vitalisera färgerna även efter flera år“, säger Gunnar Ottosson. Svensken upptäckte linoljefärgen i början av 1980-talet under sina konststudier i Malmö, då han experimenterade med trä, sten och metall. „Mina arbeten fick ett ljus och ett djup som jag annars saknade“, säger han entusiastiskt. Konststudenten började blanda sina egna färger, som hans studiekamrater snart köpte av honom. „Det var början på Gunnar Ottossons Färgmakeri“, säger VD:n för företaget som sedan dess har expanderat flera gånger om.

Linoljefärgerna som tillverkas i den lilla skånska byn Genarp säljs över hela världen – idag står exporten för cirka en tredjedel av försäljningen. Men vad är det som är så speciellt med den här färgen, som har använts för att måla byggnader och möbler i Sverige i 500 år? Ralph-Uwe Johann sammanfattar det så här: „Linoljan uppfyller många av de kriterier som vi idag ställer på miljövänliga produkter.“ Johann är Gunnar Ottossons långvariga handelspartner och VD för Deffner & Johann GmbH, som är specialiserat på restaureringsmaterial och bevarande av historiska monument. Linolja pressas från lin, som växer särskilt bra i Skåne och Östergötland på grund av det tempererade klimatet runt Östersjön. Oljan bryts ned naturligt och är fri från skadliga ämnen. Linfibrerna förädlas till textilier och papper, medan biprodukterna från oljeutvinningen – linfrökaka och linfrömjöl – används som djurfoder.

Färgmakeri var den första industribyggnaden i Sverige som fick ett grönt tak med sedumväxter

Ottosson strävar alltid efter att hitta lösningar som sparar resurser och är miljövänliga – från produktionsprocessen till förpackningar och transporter. Det är därför logiskt att företaget är självförsörjande på klimatneutral energi. Ottosson var 2009 ett av de första företagen i Sverige att installera ett vindkraftverk som tillsammans med två solcellssystem på fabrikstaket genererar cirka 60.000 kWh el per år. Byggnaden ventileras genom ett system med vinddrivna frånluftsventiler och en bergvärmepump värmer upp lokalerna. Färgmakeriet var också den första industribyggnaden i Sverige som fick ett grönt tak med sedumväxter. Konstnären i Ottosson uppskattar också den estetiska aspekten: „Vi gillade tanken på att ha ett tak som skiftar färg med årstiderna, vilket förstås passar extra bra i en färgfabrik.“

Gunnar Ottosson presenterar sin färgfabrik i videon:

Mit dem Laden des Videos akzeptieren Sie die Datenschutzerklärung von YouTube.
Mehr erfahren

Video laden

YouTube immer entsperren

Rå linolja absorberas djupt in i underlaget utan föregående uppvärmning

Väggpepparn lyser gyllengul på våren och får en brunviolett nyans på hösten. Företagets bärande konstruktion och fasader är gjorda av betong, trä och 11.000 handgjorda tegelstenar från en riven herrgård. Gunnar Ottosson är särskilt stolt över återvinningen av tegelstenarna, som är över 170 år gamla, samt över en 20 kubikmeter stor tank som han köpte och renoverade 2002. „För väldigt lite pengar“, understryker han. Sedan dess har den kallpressade linoljan lagrats i tanken i minst sex månader. De grumliga ämnena sjunker till botten, medan den rena klara oljan kan extraheras från ytan. Rå linolja absorberas djupt in i underlaget, t.ex. trä eller murverk, utan föregående uppvärmning, varför den är särskilt lämplig för grundfärger utomhus. Rå linolja torkar dock relativt långsamt. Uppvärmning till 140 °C förbättrar torkegenskaperna. Under kokningsprocessen tillsätts syre och metallsalter till oljan så att den oxiderar snabbare. Den kokta, något tjockare linoljan används som bindemedel för färger. Vd:n för Deffner & Johann GmbH vet att traditionell produktion kan vara framtidsinriktad. Tillsammans med Ottosson erbjuder han workshops i linoljemålning, som snabbt blir fullbokade. Johann kom tidigt på idén att använda videohandledning för att lära ut hur man använder linolja. Gensvaret på detta mycket specialiserade ämne talar för sig självt: enbart guiden om ytbehandling, som publicerades för fyra år sedan, har haft mer än 77 000 visningar.

Läs mer i RESTAURO 3/2022.