Hållbar hedonism: „Copenhill“ från BIG

En avfallsförbränningsanläggning med skidbacke – är det möjligt? „Copenhill“, designat av BIG, visar hur och sprider hedonistisk hållbarhet. Är en hybrid som tillåter blandad användning, en kombination av fritid och industri, i det här fallet i form av ett avfallsenergianläggning, en arkitektonisk modell för framtiden?

Om man tillämpar den funktionsuppdelning som Le Corbusier förespråkade i „Ville Contemporaine“ på projektet, blir det snabbt tydligt att byggnaden är ett slags „Ville Mélange“ där typologiskt sett allt tycks vara möjligt. Författaren och arkitekten Alexander Russ tar en kritisk titt på Amager Bakke i Köpenhamn.

Vad åstadkommer korsningen mellan skidbacke och avfallsförbränningsanläggning? Ett projekt av BIG. Närmare bestämt det nyligen färdigställda Amager Resource Centre (ARC), ett avfallskraftvärmeverk i Köpenhamn som är ett av de största i sitt slag. Projektet, som kallas „Copenhill“, ligger cirka fyra kilometer öster om stadens centrum på gränsen till stadsdelen Christianhavn. Det ersätter en 45 år gammal föregångare, producerar el till 30.000 hushåll, fjärrvärme till 72.000 hushåll och drivs av ett holdingbolag som ägs av fem kommuner. Så mycket för siffrorna. Men Copenhill är mycket mer än så: det ska också bli ett utflyktsmål genom att erbjuda en konstgjord skidbacke med ett liftsystem som kan användas året runt, inklusive catering för afterski på taket.

Det säger sig självt att konventionell industriarkitektur inte är något alternativ här. Konceptet med hybridanvändning, som går tillbaka till en tävling som hölls 2010, kommer trots allt från de stora stjärnorna runt Bjarke Ingels. De ritade ett byggnadskomplex som består av kuboider i olika höjder som är placerade på rad och omslutna av en böjd aluminiumfasad. Enligt BIG är den volymetriska höjdskillnaden ett resultat av processerna inom komplexet, varav vissa kräver en utveckling nerifrån och upp. Vägen till skidbacken var alltså utstakad för danskarna. De till synes självförklarande designdiagrammen, som kontoret är känt för, är också tänkta att visa detta.

Projektet är paradigmatiskt för Ingels förhållningssätt till „hedonistisk hållbarhet“. Det handlar om att ha lite kul med hållbarhet. Istället för att se miljömedveten design som en broms för enastående arkitektur efterlyser den danske arkitekten istället ett kreativt förhållningssätt till de krav som ställs: „…hållbarhet behöver inte vara någon slags kompromiss – det kan till och med vara det element som driver estetiken. Det kan skapa sitt eget språk om man hittar sätt att använda miljöns krafter för att skapa former.“

Framtiden för avfallsförbränning?

Detta väcker naturligtvis frågan om hur hållbar en avfallsförbränningsanläggning är. De första anläggningarna uppfördes i slutet av 1800-talet, närmare bestämt 1874, då den engelska staden Nottingham tog i drift en avfallsförbränningsanläggning med det passande namnet „Destructor“, som redan då avgav värme. Därefter har tekniken fortsatt att utvecklas, varför anläggningarna nu också genererar elektricitet. Dessutom används den slagg som uppstår vid förbränningen till vägbyggen och flygasken används som fyllnadsmaterial i tak och väggar. Detta gäller även Amager Resource Centre, som levererar el och varmvatten till tre olika fjärrvärmenät. Dessutom kan 15 till 20 procent av det avfall som levereras återanvändas vid vägbyggen. Trots det partiella återvinningskonceptet kvarstår frågan om inte detta är en teknik som snarare pekar bakåt än framåt. Slutet på kedjan är trots allt alltid förbränning i stället för återvinning.

Danskarna är särskilt angelägna om att förbränna avfall jämfört med resten av Europa, vilket innebär att det ibland finns för lite avfall. När det gäller den nya avfallsförbränningsanläggningen importeras därför en del av avfallet från Tyskland, Italien, Storbritannien, Irland och Nederländerna för att utnyttja anläggningens kapacitet. Särskilt med tanke på Köpenhamns ambitiösa klimatmål, som syftar till att bli världens första CO2-neutrala huvudstad 2025 och uppnå en återvinningsgrad på 70 procent, framstår projektets hållbarhetskoncept därför inte som särskilt visionärt. Istället övertygar anläggningen med sin nya teknik, som ger lägre underhållskostnader, högre energieffektivitet och bättre hälso- och säkerhetsstandarder än sin föregångare.

Och hur är det med den roliga faktorn i arkitekturen? Först och främst har vi den 370 meter långa skidbacken, som är avgiftsbelagd och erbjuder olika svårighetsgrader med olika lutningar. Det finns också gratisfaciliteter som en 670 meter lång trappa och en vandringsled som simulerar en bergsbestigning. För den som inte är så sportintresserad finns en glashiss med utsikt in i byggnadens mage. Det är en imponerande katedral med turbiner, silos, ugnar och gallerförsedda gångvägar som är inbäddade i en komplex stålkonstruktion. En takterrass med café väntar på 75 meters höjd och den sista utsiktspunkten ligger högst upp på 82 meters höjd. Därifrån har man fri utsikt över det danska slättlandet och de omgivande industrianläggningarna, vilket ytterligare understryker projektets artificiella karaktär.

Vilket för oss in på grönskan på kullen. Detta planerades av de danska landskapsarkitekterna från SLA, som bäddade in stigningen i ett konstgjort bergslandskap med stenar, träd och buskar. Vandringsleden upp till toppen avbryts gång på gång av skorstenar som påminner om den faktiska användningen. Det branta taket och dess användning utgjorde en utmaning när det gällde växtvalet. Efter omfattande efterforskningar och flera testkörningar bestämde sig SLA därför för att välja växtlighet som finns i vissa bergsområden. Syftet var att maximera den biologiska mångfalden, inklusive värmeabsorption, luftfiltrering och ett infiltrationsområde för regnvatten. Planteringarna är placerade så att man hela tiden får nya vyer över terrängen vid uppstigningen och träden fungerar som vindskydd.

Effekt och verklighet

Ett av kännetecknen för Copenhill är dess yttre påverkan, vilket är typiskt för BIG-projekt. Spektaklet med den ovanliga hybriden ska i slutändan vara igenkännbart. Därför är lådorna för de olika användningsområdena, som är placerade i en rad, klädda med en schackbrädesliknande aluminiumfasad, vars fyllningar omväxlande är försedda med akrylglasrutor eller aluminiumlådor. Den förstnämnda ger ljus till anläggningens inre. Men den fungerar också som nödventil vid okontrollerad expansion av den högtrycksånga som genereras vid avfallsförbränningen. Aluminiumlådorna är tänkta som växttråg för att än en gång tydliggöra att här ska det vara grönt och hållbart. De har dock ännu inte planterats och förverkligandet av dem är fortfarande öppet.

Ett annat mycket symboliskt element är de ångringar som planerats av Berlin-kontoret realities:united. Ursprungligen skulle de blåsas upp i luften med en diameter på 30 meter som ett minnesmärke för varje ton CO2 som anläggningen producerar. Den mängd ånga som krävdes för detta gick dock inte att förena med projektets hållbarhetskoncept, varför även detta spektakel fick ställas in. Slutligen har vi byggnadens form, som – som vanligt när det gäller Ingels – är lämpligt instagrammbar, men som ändå krävde ytterligare strukturellt arbete under dess förverkligande. Framför allt stålkonstruktionen för inhägnaden av processområdet, med sina skräddarsydda svetsade lösningar, väcker frågan om proportionalitet. I slutändan motverkar resultatet den danska arkitektens krav på en designstrategi som utnyttjar „omgivningens krafter för att skapa former“.

Hybrid som modell för framtiden

Är då Copenhill mer „hållbar hedonism“ än „hedonistisk hållbarhet“? Den som reducerar konceptet till dess användning och arkitektoniska bling-bling gör det inte rättvisa. Projektet har en inneboende visionär kraft, som framför allt har att göra med den helt osannolika korsningen av avfallsenergianläggning och fritidspark. Detta kan också vara förklaringen till det starka mediala gensvaret på tävlingsresultatet. I vilket fall som helst är det svårt att föreställa sig en större kontrast till den ideologi om funktionsseparering som den moderna stadsplaneringen propagerade för i början av 1900-talet. I stället för Le Corbusiers „Ville Contemporaine“ finns här ett slags „Ville Mélange“, där typologiskt sett allt är möjligt. Utvecklingen av stadsdelen Amager kommer att visa om konceptet fungerar. Området domineras till stor del av industri- och handelsbyggnader. Men det finns också bostadshus, varav en del ligger i närheten av avfallsförbränningsanläggningen. Copenhill ger därför också ett intressant bidrag till ämnen som blandad användning, utformningen av det offentliga rummet, industriarkitektur och utnyttjandet av den femte fasaden. Att det krävs lite av ett spektakel för att uppnå detta är helt i sin ordning.