Är allt vi lärt oss och lärt ut om arkitekturhistoria fel? En föreläsning har väckt tvivel hos vår krönikör Ramona Kraxner.
Inramning är något vi känner igen från politik, kriminalhistorier och rättegångar. Men framing förekommer betydligt oftare än man kan tro. Jag var nyligen på en mycket intressant föreläsning. Den sortens föreläsning där man lämnar rummet med helt nya perspektiv och insikter och bara kan förundras över sin egen (och alla andras) okunskap.
Föreläsningen handlade om historiens förvandling. På grund av selektiv dokumentation har fakta presenterats bristfälligt och helt enkelt inte korrekt under århundraden. Av dessa skäl är arkitekturhistorien som vi känner till, undervisar och lär oss den idag i bästa fall otillräcklig, i värsta fall fundamentalt felaktig.
Om man till exempel undersöker hur den arkitektoniska modernismen kom till USA kan man få reda på vad forskarna tror var den första moderna teatern i USA. Man skulle inte tänka en sekund på att denna information kanske inte är sann. Forskningen inom detta område är alltför intensiv och noggrann för att ett sådant fel ska kunna smyga sig in och förbli oupptäckt på lång sikt. Men, som vi lärde oss under föreläsningen, det är just sådana fel som gång på gång kopieras och bekräftas.
„Vi står på tröskeln till en ny historieskrivning – inget mindre än så.“
Mycket korrekt information registreras däremot aldrig eftersom vi helt enkelt saknar det rätta språket, det rätta perspektivet. Att lyssna på föreläsningen kändes som att läsa en deckare. Fängslande och irriterande på samma gång, spännande och frustrerande. Trots allt hade grunden för mitt förtroende för min egen profession just skakats.
Så hur har dessa misstag inom den arkitekturhistoriska forskningen uppstått? Varför reagerar vi med misstro i stället för att tro på en banbrytande upptäckt när vi konfronteras med detta faktum? En sak blev tydlig under föreläsningen. Vi står på tröskeln till en ny historieskrivning – inget mindre än så.
Samtidigt undrade jag varför föreläsningen, trots att den ingick i en prestigefylld föreläsningsserie vid ett prestigefyllt universitet av en prestigefylld professor, lockade så få personer. Sätesraderna var glest fyllda. Det kunde inte ha varit datumet, föreläsningsserien äger alltid rum på torsdagskvällar. Det var något fundamentalt fel här, det var nästan kusligt. Så det kunde bara vara inramningen, tänkte jag för mig själv otroligt.
Mysteriet är löst: föreläsaren var en kvinna – Despina Stratigakos, professor i arkitektur och arkitekturhistoriker. En nestor inom sitt område och författare till flera prisbelönta böcker, bland annat „Hitler at Home“, Hitlers planer på ett ariskt Norge och kvinnliga arkitekter i Berlin vid sekelskiftet. Hon bedriver forskning om mångfald och genus vid University of Buffalo. Hennes föreläsning hade titeln „From Margins to Centre: Rethinking How We Write Women’s Architectural Histories“. Publiken var huvudsakligen kvinnlig. Allt är klart nu, eller hur?
P.S.: Skulle du ha gått på en föreläsning med titeln „Är allt vi lärt oss och lärt ut hittills helt enkelt falskt? A Much Needed New Approach on Historical Narrative in Architecture“?