I sex kapitel visar utställningen utrustningen av sex begravningskontexter. Det speciella med begravningskläderna beskrivs i utställningstexterna på följande sätt: „Jämfört med andra arkeologiska fynd är alla kläder som burits av en begravd person väldokumenterade. Denna utgångspunkt öppnar ett snävt definierat tidsmässigt och rumsligt fönster genom vilket klädkulturen hos en befolkningsgrupp på 1200-talet kan undersökas.“
Och forskningen på totalt 200 arkeologiska textilier visar detta: De flesta plagg har reparerats om och om igen, och vissa av begravningsplaggen består helt och hållet av tygrester som tidigare tillhört andra plagg. Ett exempel är bomullstunikan till det barn som nämndes i början, som sattes ihop av 33 delar, där fodret bestod av 14 delar och yttertyget av 19 enskilda tygstycken.
En blå, 145,5 centimeter lång kvinnotunika var enligt restauratörernas fynd en vardagsklänning i bomull som hade lagats flera gånger. Särskilt iögonfallande är lapparna i knähöjd. Här har 28 tygstycken sytts ovanpå varandra i flera lager. De har troligen fungerat som stoppning för arbetsplagget. Svepningarna som de döda sveptes i består också av olika tygstycken som tidigare haft andra användningsområden. Rester av fållar eller halsringningar och formerna på enskilda tygstycken tyder på att svepningarna har satts ihop av delar från tidigare, länge använda klädesplagg. Å ena sidan pekar detta bruk på maroniternas fattigdom, men å andra sidan på den komplicerade tillverkningsprocessen för kläderna, deras höga värde och den höga uppskattning som de delvis färgade, delvis broderade och dekorerade tygerna hade.
