Invalidenparken och Tilla-Durieux-parken – Lärdomar från 90-talet

Landskapsarkitekturen står inför en förändring: medan 1990-talet handlade om estetik och väckte uppståndelse med gräsmatteskulpturer och röda kranar, försöker yrkeskåren nu hitta svar på stora utmaningar som klimatförändringar, utrotning av arter och markbrist. Tiderna verkar ha blivit allvarligare och de roliga designerna från 1990-talet är inte längre aktuella, eller hur?

Lioba Lissner och Stefan Bernard, landskapsarkitekter och föreläsare vid Berlins universitet för tillämpad vetenskap (BHT), ledde designprojektet „Learning from the 90s“, där landskapsarkitektstudenter under en termin analyserade 90-talets tillvägagångssätt och design. Tillsammans med föreläsarna utvecklade studenterna nya idéer för två ikoniska projekt från årtiondet: Invalidenparken och Tilla Durieux-parken.

Är det här konst, eller kan det gå?

De båda byggda projekten är en symbol för landskapsarkitekturen i Berlin under 1990-talet, decenniet efter Berlinmurens fall, då den tyska huvudstaden öppnade sig mot världen och det nya. Frihet var det stora modeordet på den tiden, och de mestadels utländska landskapsarkitekternas design var på motsvarande sätt djärv. Vi talade med fyra studenter och de två föreläsarna i terminsprojektet „Learning from the 90’s“ om den tidens mod och dagens allvar. Vi ville ta reda på vad studenterna kunde lära sig av 90-talet och undersöka frågan om det är värt att bevara Invalidenparken och Tilla-Durieux-parken – i linje med frågan: Är detta konst eller kan det försvinna?

Mindre fritt utrymme i designen

Enligt studenterna är det svårt att jämföra dåtid med nutid: parametrar som platsbrist, klimatförändringar och planeringskommunikation har förändrat designen jämfört med för 30 år sedan. „Jag tycker att parametrarna har förändrats markant. Där det fanns öppna ytor på 1990-talet finns det inga öppna ytor i dag. Det är så här vi känner igen bristen på utrymme i våra städer“, säger Leonard Kerstein, en student från diskussionsgruppen. På frågan om utrymmesbristen är en orsak till bristen på designmod, om vi helt enkelt inte längre har råd att låta projekt misslyckas, svarar Leonard Kerstein jakande med ett försiktigt „förmodligen ja“. Han antar också att kritiken från medborgarna mot misslyckade projekt är större idag än för cirka 30 år sedan.

Konstnärliga uttryck stod i centrum

Klimatförändringarna har också gjort medborgarna mer medvetna om planeringen i sina egna bostadsområden. „När projekt förverkligas idag är invånarna angelägna om att deras designade miljö gör något för klimatet“, säger Leonard Kerstein. Sirin Dittrich håller med om detta. Hon läser sin sjätte termin på landskapsarkitektprogrammet. „På 1990-talet hade landskapsarkitekterna ett behov av att utforma unika parker. Fokus låg på det konstnärliga uttrycket. Så är det inte längre idag. Huvudfokus idag är mer på hållbarhet.“

Mellan experiment och strukturell verklighet

Det var dock inte bara kritiken och medvetenheten om hållbarhet som förändrades sedan 1990-talet, utan även inställningen hos de flesta landskapsarkitekter: DS Landschapsarchitecten, som utformade Tilla Durieux Park, drev till exempel igenom sin designidé trots en hel del kritik. Simeon von Russow, som studerar landskapsarkitektur på fjärde terminen, tycker att denna kampanda är inspirerande: „Egentligen var alla emot projektet och
„Egentligen var alla emot projektet och DS Lanschapsarchitecten stötte på många hinder.
i vägen. Men de kämpade för sin idé ända in i det sista. Det tycker jag personligen är väldigt inspirerande. Jag tror att det är 90-talsandan som vi kan ta med oss från terminsprojektet.“

Sara Thiele kan bara i begränsad utsträckning dela entusiasmen. Hon studerar landskapsarkitektur på sjätte terminen och beundrar också DS Landschapsarchitecten för deras arbete med Tilla Durieux Park. Parken har dock ett antal brister som hon anser hade kunnat undvikas med god kommunikation. Till exempel fungerar inte gräsmattans kanter och underhållet togs inte med i beräkningen. Diskrepansen mellan experiment och strukturell verklighet var ett problem med många projekt från 1990-talet, tillägger studenten Simeon von Russow. Han nämner Schouwburgplein i Rotterdam av West 8 som ett exempel.

Invalidenpark: Toppmodern landskapsarkitektur

Till skillnad från Schouwburgplein och Tilla Durieux Park har Invalidenpark knappt några strukturella defekter. Den fungerar i enlighet med Atelier Phusis och Christophe Girots ritningar. Vattenbassängen med monument och gräsmattorna, som leder till ett torg, må vara till åren komna, men de är fortfarande intakta. Det är ingen tillfällighet att studenterna fick ta itu med Invalidenpark. Föreläsaren Lioba Lissner har varit engagerad i parken sedan början av sina studier. I hennes ögon representerade projektet „state of the art“ inom landskapsarkitektur vid den tiden och kunde inte ifrågasättas. Lioba Lissner, som nu äger hochC-kontoret, trodde länge att hon först måste lära sig att tycka om Invalidenparken. Faktum är att hon har mer att säga om parken idag än vad hon hade när hon var student.

Räcker det med ett skrymmande konstverk som enda syfte?

Stefan Bernard känner likadant om Tilla Durieux-parken. Även om han säger sig ha slutit fred med parken är han kluven till om parken ska bevaras i sin nuvarande form. „Tilla Durieux Park är splittrande. De som var där på den tiden försvarar den och kallar den för ett trädgårdskonstverk. Men de som måste underhålla den dagligen ser det på ett helt annat sätt. I slutändan är parken mer som vissa konstverk: skrymmande. Det är dess extraordinära kvalitet. Men är det tillräckligt för dess enda syfte?“ Frågan kunde inte besvaras på ett entydigt sätt under diskussionen. I slutändan handlar det om en balans mellan de olika användningsområdena, säger Lioba Lissner.

Också intressant: Den gamla Spreepark i Berlin ska renoveras – och därmed bli mer hållbar.