Öppnas i en ny flik

Jakarta planerar en andra stadskärna i djungeln

Jakarta entwirft ein zweites Stadtzentrum im Dschungel – Eine urbane Revolution zwischen Vision, Planung und Realität

Wenn eine Megastadt wie Jakarta beschließt, ihr Zentrum im Dschungel neu zu erfinden, steht nicht weniger als die Zukunft des urbanen Lebens auf dem Spiel. Zwischen tropischer Wildnis, explodierender Bevölkerung und steigenden Fluten setzen Stadtplaner, Architekten und Politiker zu einem der größten Stadtexperimente des 21. Jahrhunderts an – mit Chancen und Risiken, die weit über Indonesien hinausweisen.

Zusammenfassung

  • Jakarta plant ein zweites Stadtzentrum im Dschungel Kalimantans – ein Projekt von globaler Tragweite.
  • Die Gründe: Überbevölkerung, Bodensenkung, Klimawandel und infrastruktureller Kollaps in der bisherigen Hauptstadt.
  • Stadtplanerische Vision: Nachhaltige, resiliente, multifunktionale Metropole mit Hightech-Elementen und ökologischer Einbindung.
  • Unvergleichliche Herausforderungen: Natur, indigene Rechte, soziale Gerechtigkeit und politische Steuerung.
  • Technische Innovationen: Digitale Stadtmodelle, Klimaanpassung, smarte Mobilitätskonzepte, Wasser- und Energiemanagement.
  • Vergleich mit internationalen Beispielen – von Brasília bis Songdo und Neom.
  • Chancen für die Landschaftsarchitektur: Integration von Natur, Wasser und Biodiversität auf höchstem Niveau.
  • Relevanz für deutschsprachige Planer: Was lässt sich lernen, was bleibt Utopie?
  • Kritische Reflexion ökologischer, sozialer und governancebezogener Risiken.
  • Fazit: Jakartas Dschungelzentrum als Testlabor für die Stadt von morgen – mit Lehren für die ganze Welt.

Der Ausgangspunkt: Warum Jakarta ein neues Zentrum braucht

Die indonesische Hauptstadt Jakarta steht sinnbildlich für die Herausforderungen des globalen Urbanismus: Mit über 30 Millionen Menschen im Ballungsraum ist sie nicht nur eine der größten, sondern auch eine der am stärksten gefährdeten Städte der Welt. Bodensenkung, Überschwemmungen, Verkehrsinfarkt, Luftverschmutzung und eine fragile Infrastruktur machen das Leben in Jakarta zunehmend zur täglichen Herausforderung. Der Klimawandel verschärft diese Probleme dramatisch – die steigenden Meeresspiegel bedrohen nicht nur einzelne Viertel, sondern die Existenz der gesamten Stadt.

Die indonesische Regierung hat deshalb das Undenkbare beschlossen: Jakarta soll als politisches und administratives Zentrum abgelöst werden. Die neue Hauptstadt – Nusantara – wird mitten auf Borneo, im ostkalimantanischen Dschungel, aus dem Nichts gestampft. Doch warum dieser radikale Schritt? Die Gründe sind vielschichtig und reichen von der Entlastung Jakartas über die Förderung regionaler Entwicklung bis hin zur geopolitischen Positionierung Indonesiens als zukunftsorientierte Nation.

Die Bodensenkung Jakartas ist ein Paradebeispiel für die Wechselwirkungen urbaner Fehlplanung und natürlicher Dynamik. Übermäßige Grundwasserentnahme, Versiegelung und fehlende Entwässerungssysteme führen dazu, dass die Stadt buchstäblich im Meer zu versinken droht. Prognosen gehen davon aus, dass bis 2050 rund 95 Prozent der Stadt unter dem Meeresspiegel liegen könnten – ein Szenario, das kein verantwortlicher Planer ignorieren kann.

Hinzu kommen soziale und wirtschaftliche Erwägungen: Jakarta platzt aus allen Nähten, die Lebensqualität sinkt, die Kluft zwischen Arm und Reich wächst. Die Regierung will mit dem Dschungelprojekt nicht nur ein Zeichen für Nachhaltigkeit setzen, sondern auch einen „Reset“ wagen – eine neue Stadt, frei von den Fehlern der Vergangenheit, offen für Innovation und Inklusion.

Für die internationale Planungs- und Architekturszene ist das Vorhaben ein Weckruf: Hier entsteht kein weiteres Retortenprojekt, sondern ein Labor für die Stadt der Zukunft. Die Frage ist nicht mehr, ob man ein zweites Zentrum braucht, sondern wie es gelingt, dieses im Einklang mit Mensch, Natur und Technologie zu realisieren.

Stadtplanung im Dschungel: Visionen, Konzepte und Herausforderungen

Die Planung einer neuen Hauptstadt im Dschungel ist ein Unterfangen, das alles Gewohnte sprengt. Schon die Standortwahl ist ein Politikum: Ostkalimantan liegt fernab der traditionellen Wirtschaftszentren, ist jedoch weniger erdbebengefährdet und klimatisch günstiger als Java. Aber: Die Region ist Heimat indigener Völker, einer einzigartigen Flora und Fauna und riesiger Regenwaldgebiete, die zu den letzten ihrer Art zählen.

Die Vision für Nusantara liest sich wie ein urbanes Märchenbuch: Eine „Smart Forest City“ mit selbstversorgenden Quartieren, grünen Hochhäusern, autofreien Zonen, Hightech-Infrastruktur, urbaner Landwirtschaft und maximaler Durchgrünung. Ziel ist es, 75 Prozent der Fläche als Grün, Wasser oder Naturlandschaft zu erhalten und die Stadt als Katalysator für ökologische und soziale Innovationen zu nutzen.

Doch zwischen Konzeptpapier und Realität liegen Welten. Die Herausforderungen sind monumental: Wie integriert man fragile Ökosysteme in eine Millionenstadt? Wie schützt man indigene Rechte, wenn Großinvestoren und politische Interessen aufeinandertreffen? Wie verhindert man, dass das Projekt zur reinen Prestigebühne wird – oder schlimmer noch, zur ökologischen Katastrophe?

Der Planungsprozess ist daher hochgradig interdisziplinär: Landschaftsarchitekten, Stadtplaner, Ingenieure, Sozialwissenschaftler und Vertreter indigener Gruppen arbeiten Hand in Hand – zumindest auf dem Papier. Im Zentrum steht die Idee der Resilienz: Die Stadt muss nicht nur ökologisch, sondern auch sozial und ökonomisch widerstandsfähig sein. Klimaanpassung, Biodiversität, Wassermanagement und soziale Teilhabe sind keine Add-ons, sondern Grundpfeiler der Planung.

Gleichzeitig stellen sich Fragen, die auch europäische Planer vertraut sind: Wie lässt sich Partizipation im Megamaßstab organisieren? Welche Governance-Modelle eignen sich für eine Stadt, die noch gar nicht existiert? Und wie können digitale Werkzeuge wie Urban Digital Twins oder Echtzeit-Simulationen helfen, den Dschungel nicht bloß zu besiedeln, sondern intelligent mit ihm zu kooperieren?

Technische Innovationen: Von digitalen Zwillingen bis Klimaanpassung

Die Planung eines zweiten Stadtzentrums im Dschungel verlangt nach technischer Exzellenz – und nach einer gehörigen Portion Innovationsmut. Digitale Zwillinge, also dynamische, datengetriebene Stadtmodelle, bilden das Rückgrat der Planungsprozesse. Sie ermöglichen es, urbane Szenarien in Echtzeit durchzuspielen: Wie verändern sich Flüsse, wenn neue Quartiere entstehen? Welche Auswirkungen haben veränderte Windmuster auf Mikroklima und Biodiversität? Und wie lassen sich Verkehr, Energie und Wasserverbrauch intelligent steuern?

Die Integration von Geoinformationssystemen, Sensorik und Big Data-Analytik erlaubt es, den Dschungel nicht als Feind, sondern als Partner im Städtebau zu begreifen. Statt Kahlschlag und Beton setzt Jakarta auf ein Miteinander von gebauter und natürlicher Umwelt. So werden etwa Grünachsen, Retentionsflächen und Biodiversitätskorridore von Beginn an in die Planung eingebettet – unterstützt durch Simulationen, die Klima, Wasserhaushalt und Artenvielfalt in nie gekannter Präzision abbilden.

Klimaanpassung ist kein Lippenbekenntnis, sondern Planungsmaxime: Gebäude und Infrastruktur werden so konzipiert, dass sie mit extremen Wetterereignissen, Hitzeperioden und Starkregen klarkommen. Smarte Mobilitätskonzepte – von autonomen Fahrzeugen bis zu Wasserbussen – sollen den Individualverkehr minimieren und die Stadtluft sauber halten. Energiegewinnung und -verteilung basieren auf erneuerbaren Quellen und intelligenter Netzsteuerung.

Besonders spannend für Landschaftsarchitekten ist die Integration von Wasser in die Stadtstruktur. Jakarta leidet unter Überschwemmungen, in Nusantara jedoch wird Wasser als Lebensader verstanden und genutzt: Offene Kanäle, urbane Feuchtgebiete, Retentionsflächen und wassersensible Gestaltung sorgen dafür, dass das Wasser nicht zum Problem, sondern zur Ressource wird. Hier zeigt sich, wie technische und landschaftsarchitektonische Innovationen Hand in Hand gehen können.

All dies geschieht in einem politischen und wirtschaftlichen Kontext, der alles andere als einfach ist. Investoren, internationale Architekturbüros, lokale Verwaltungen und indigene Gemeinschaften haben oft widersprüchliche Interessen. Digitale Transparenz und partizipative Prozesse sind daher keine Kür, sondern überlebenswichtig – nicht nur für die Legitimität des Projekts, sondern für sein Gelingen.

Globale Vergleiche: Was Jakarta von anderen Mega-Projekten unterscheidet

Jakarta ist nicht die erste Stadt, die im großen Stil ein neues Zentrum aus dem Boden stampft. Brasília, Songdo, Astana, Neom – die Liste der urbanen Utopien ist lang, und die Ergebnisse sind gemischt. Was also unterscheidet das Dschungelprojekt von seinen Vorgängern, und was können deutschsprachige Planer daraus lernen?

Erstens: Die Einbettung in eine der artenreichsten Regionen der Erde macht Nusantara einzigartig. Während viele andere Retortenstädte auf der grünen Wiese oder in der Wüste entstehen, zwingt der Dschungel zu einem Umdenken. Hier geht es nicht um die Überwindung der Natur, sondern um ihre Integration und Bewahrung. Das stellt höchste Ansprüche an Landschaftsarchitektur, Umweltplanung und Governance.

Zweitens: Die politische Zielsetzung ist ambivalent. Nusantara soll Symbol nationaler Einheit und Modernität sein, aber auch regionale Entwicklung und soziale Gerechtigkeit fördern. Das unterscheidet das Projekt von rein wirtschaftlich motivierten Stadtgründungen wie Songdo oder den visionären Fantasien von Neom in Saudi-Arabien. Der Anspruch ist also umfassender – und die Fallhöhe entsprechend größer.

Drittens: Technisch setzt Jakarta auf eine intelligente Verknüpfung von Hightech und Lowtech. Während Songdo auf totale Durchdigitalisierung und Automatisierung setzt, liegt der Fokus in Nusantara auf Resilienz, Biodiversität und anpassungsfähigen Stadtstrukturen. Das zeigt, wie wichtig es ist, Technologie als Werkzeug zu begreifen, nicht als Selbstzweck.

Viertens: Die Fehler der Vergangenheit sind präsent. Brasília etwa leidet bis heute unter sozialer Segregation und fehlender Urbanität, weil die Stadt am Reißbrett entstand und den Menschen zu wenig Platz ließ. Nusantara will diese Fehler vermeiden – mit flexiblen Quartieren, vielfältigen Nutzungsmischungen und einer konsequenten Orientierung an menschlichen Maßstäben. Ob das gelingt, bleibt abzuwarten.

Chancen und Risiken für die Zukunft: Lehren für den deutschsprachigen Raum

Was kann die Planungs- und Landschaftsarchitekturszene im deutschsprachigen Raum aus Jakartas Dschungelprojekt lernen? Erstens: Mut zur Vision ist gefragt, aber er muss durch technische Exzellenz, partizipative Governance und ökologisches Verantwortungsbewusstsein flankiert werden. Großprojekte sind nie Selbstzweck – sie müssen auf soziale, ökologische und wirtschaftliche Resilienz ausgerichtet sein.

Zweitens: Die Integration von digitalen Stadtmodellen, Echtzeitsimulationen und partizipativen Prozessen ist keine Spielerei, sondern Grundvoraussetzung für nachhaltige Stadtentwicklung. Urban Digital Twins, wie sie in Jakarta eingesetzt werden, ermöglichen eine neue Qualität von Szenarien, Transparenz und Beteiligung – ein Ansatz, den auch deutsche, österreichische und schweizerische Städte stärker nutzen sollten.

Drittens: Die Verbindung von Hightech und Lowtech, von Innovation und Tradition, ist entscheidend. Auch in Europa gibt es fragile Ökosysteme, soziale Spannungen und die Notwendigkeit, Stadtentwicklung im Einklang mit Natur und Geschichte zu denken. Die Erfahrungen aus Jakarta können helfen, eigene Projekte kritisch zu reflektieren und neue Impulse zu setzen.

Viertens: Die Risiken dürfen nicht unterschätzt werden. Großprojekte wie Nusantara sind politisch, ökonomisch und ökologisch hochkomplex. Sie können zu sozialer Segregation, Umweltzerstörung und politischer Entfremdung führen, wenn Partizipation und Transparenz fehlen. Gerade in Demokratien ist daher eine offene Debatte über Ziele, Mittel und Grenzen solcher Projekte unerlässlich.

Schließlich: Der globale Süden wird zum Labor für die Stadt der Zukunft. Wer als Planer, Architekt oder Politiker in Mitteleuropa nicht hinschaut, verpasst entscheidende Entwicklungen. Jakarta zeigt: Die große Transformation ist im Gange – und die Fragen, die dort gestellt werden, sind auch unsere Fragen.

Fazit: Jakarta im Dschungel – Labor für die urbane Zukunft

Jakartas Plan, ein zweites Stadtzentrum im Dschungel zu errichten, ist mehr als ein ambitioniertes Bauprojekt. Es ist ein Experimentierfeld für eine neue Art von Urbanität, in der Natur, Technik und Gesellschaft auf bislang unerprobte Weise zusammenspielen. Die Herausforderungen sind enorm: Bodensenkung, Klimawandel, soziale Gerechtigkeit, indigenes Erbe und ökologische Resilienz verlangen nach mutigen, aber auch klugen Lösungen.

Technische Innovationen wie digitale Zwillinge, smarte Infrastruktur und wassersensible Stadtgestaltung bieten Werkzeuge, die das scheinbar Unmögliche möglich machen. Doch sie sind nur so gut wie die Governance, die sie steuert – und die Menschen, die sie nutzen. Ohne Partizipation, Transparenz und Respekt vor natürlichen und sozialen Grenzen bleibt jede Vision hohl.

Für die Planungs- und Landschaftsarchitekturszene im deutschsprachigen Raum bietet das indonesische Projekt wertvolle Impulse: Mehr Mut zur Innovation, mehr Offenheit für interdisziplinäre Ansätze und ein geschärftes Bewusstsein für die Balance zwischen Technik und Natur sind gefragt. Die Mega-Stadt im Dschungel ist kein Modell zum Kopieren, aber ein Spiegel für die eigenen Ambitionen und Ängste.

Am Ende bleibt festzuhalten: Die Zukunft der Stadt wird nicht im Elfenbeinturm entworfen, sondern im Dickicht von Widersprüchen, Interessen und Möglichkeiten. Jakarta zeigt, wie Urbanismus im 21. Jahrhundert aussehen könnte – visionär, riskant, aber auch voller Chancen. Wer jetzt hinschaut, mitdenkt und mitlernt, kann die Lehren aus dem Dschungel in die eigene Stadt tragen. Und damit vielleicht verhindern, dass das nächste Zentrum im eigenen Sumpf versinkt.

Också intressant
Utställningen på Centralinstitutet för konsthistoria visar
Landet där citronerna blommar
a-vin-underbyggt-hus-med-ett-öppet-tak-1I7fYFca2ZI
Modellering av gröna taks kylkapacitet
Luserna gnejs på taket
Foto: Schöck Bauteile GmbH
Schöcks filigrana plattformar i exponerad betong med mycket hög ljudisolering
AEDES-konferens i Songyang
högvinkel-fotografering-av-staden-RvCbIQ0S-Lc
Intelligenta vädervarningssystem för stadsplanering
Grönt hjärta
Tillväxt – en utmaning för europeiska metropoler
fotografi-från-fågelperspektiv-av-vita-byggnader-i-ZsI201-0ls
Förstå utvecklingsplanen: Att använda regler på ett klokt sätt för yrkesverksamma
a-city-street-full-of-traffic-next-to-tall-buildings-L7RbsRIG7DQ
Algoritm föreslår redensifiering – är det tillåtet?

Som en del av det moderna renoveringsprojektet ”Hermon” av den australiensiska arkitektbyrån Wowowa skapades ett unikt kök i samarbete med Basis Builders. En förberedelsebänk i polerad betong, gjuten på plats, vilar på en pulverlackerad stålplint, vilket ger stabilitet och en modern estetik. Designen kompletteras av fina stålhyllor, terrazzoplattor och snickerier i Bayleaf från Laminex, som tillsammans skapar en harmonisk och elegant färgpalett för detta familjehem. Projektet Hermon House har nominerats till Australian Institute of Architects Award i kategorin Residential Architecture – Houses (Alterations & Additions) för Wowowa Architecture. Med ett starkt fokus på komfort och lekfullhet erbjuder detta projekt en hög livskvalitet och en charmig estetik som gör hemmet både funktionellt och inbjudande.

Kolla in det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av WOWOWA Architecture (@wowowaarch)

Elsparkcyklar ses som räddaren i nöden när det gäller mobilitet i städerna. Men vilka resor ersätter de egentligen? Hur hållbar är marknaden för uthyrning av e-scootrar? Vilka faror lurar när man kör? Och vem tjänar egentligen på att människor använder sparkcyklar istället för kollektivtrafik för att ta sig runt? Här hittar du svaren på de mest angelägna frågorna om e-scooterbranschen.

Från hype till frustration

För många människor har e-scootrar blivit en integrerad del av det typiska transportmedlet. Även om sparkcyklar har varit en vanlig syn på lokalgatorna i tjugo år, var det först för cirka fem år sedan som hela floder av hyrda e-scootrar svepte genom stadskärnorna. De känns igen på sina slående färger som limegrönt, rosa, orange eller turkos. Men precis som med andra masstrender ledde det faktum att lagstiftaren, eller i det här fallet städerna och de lokala myndigheterna, inte ingrep förrän sent eller retroaktivt i processen till en komplex situation. Detta har i slutändan inte bara juridiska utan även sociopolitiska konsekvenser.

Överallt förvandlades den inledande euforin hos användarna förr eller senare till frustration och missnöje. Oslo, med en topp på 25.000 elsparkcyklar, har till exempel reagerat på aluminiumfloden och reglerar nu ocker på ett rigoröst sätt. Staden har redan satt en övre gräns för kommersiella elscootrar 2021 och begränsat den till 8 000 enheter. Så vad hände på vägen från hype till stor frustration? Det är viktigt att söka efter ledtrådar, för i allmänhet är det inget mindre som förhandlas här än frågan om hur våra städer ska se ut i framtiden – och vem som har ett finger med i spelet.

Enkelt hyrsystem

Historien om e-scootrar är en historia full av missförstånd. De lanserades först på marknaden för privatpersoner. Potentialen hos de spontant användbara sparkcyklarna ledde dock snabbt till att företag dök upp och erbjöd stora flottor av billiga sparkcyklar för uthyrning i städerna. En uppenbar win-win-situation där städerna får ytterligare transportmedel och företagen får avkastning på sin investering.

Med hjälp av en app kan vem som helst enkelt skapa ett kundkonto, lokalisera de närmaste scootrarna, reservera dem och använda dem. Den stora fördelen jämfört med tidigare hyrcykelsystem är att scootrarna kan återlämnas var som helst. Betalning sker smidigt via app. Om du har ett kundkonto hos en viss leverantör kan du använda den tillhörande fordonsflottan i vilken stad som helst. Men med stor makt kommer också stort ansvar.

En flod av e-scootrar. Källa: unsplash/Jonas Jacobsson
Källa: unsplash/Jonas Jacobsson

Offentliga utrymmen och privat avfall

Problemen med det stora antalet elsparkcyklar gör dem till en angelägen fråga i trafikreglerna och i stadsbilden i allmänhet. En enda scooter är dock inte tillräckligt för att utgöra ett juridiskt linjespel. Det som hände i början var dock ett oreglerat överutbud av uthyrningsenheter, som sedan ofta parkerades slarvigt av användarna på trottoarer eller taktila styrsystem. En hel del hamnade i lokala vattendrag. Men eftersom dessa dumpade skotrar inte innebar någon större ekonomisk förlust för företagen kände de sig inte längre ansvariga för dem.

I och med denna utveckling var man tvungen att skriva lagar för att reglera befintliga situationer. Till exempel finns det fortfarande så kallade ”städpatruller” i Paris idag, dvs. städteam som inte bara rensar gatorna, utan även floderna och grönområdena från trasiga eller oanvändbara fordon på uppdrag av leverantörerna. Anne Hidalgo, borgmästare i Paris sedan 2014, beskrev situationen som ”anarkistisk” och otillräcklig för en demokratisk metropol. Den franska transportministern Elisabeth Borne talade till och med om ”djungelns lag” i samband med scooterproblemet.

Under 2019 fanns det 19 internationellt aktiva leverantörer av tusentals uthyrningsenheter över hela Europa. Den vårdslösa användningen av dessa enheter är inte bara ett problem för människor som inte längre kan hitta vägen på grund av välta eller dåligt parkerade scootrar. De batteridrivna enheterna är också ett miljöproblem om batterierna hamnar i miljön och inte återvinns på rätt sätt och därmed tas bort från den cirkulära ekonomin. I många städer fördöms bristen på reglering som en fråga för de enskilda federala staterna, och ansvaret skjuts över på den andra jurisdiktionen.

Regler och lagar

För att skapa tydliga förutsättningar var man åtminstone tvungen att juridiskt kategorisera skotrar inom vägtrafikreglerna. I många städer råder till exempel än i dag parkeringsförbud på trottoarer och i de flesta länder är det numera endast tillåtet att köra på cykelbanor och endast i undantagsfall på vägarna. Enligt vägtrafikreglerna i Tyskland, Skandinavien och andra länder behandlas elsparkcyklar på samma sätt som cyklar. Det innebär att man vid eventuella oklarheter kan falla tillbaka på ett befintligt och moget system där alla rättigheter och regler redan är juridiskt definierade. Problemet här är att de bestämmelser som gäller för cyklar inte kan – eller bör – tillämpas en-till-en på skotrar inom alla områden.

Cykel kontra e-scooter

Cyklar har funnits i vår kultur i århundraden. Även om du inte cyklar själv vet du ungefär vilka beteenden som är okej med cykeln – och vilka som inte är det, till exempel att cykla på trottoaren. Motoriserade skotrar är inte bara en relativt ny uppfinning, utan deras rörlighet är inte heller begränsad enbart till din egen fysiska styrka. Eftersom de varken är tunga eller stora krävs det inget särskilt körkort för att använda dem. Detta gör dem attraktiva för dem som inte tidigare har deltagit i privata transporter och därför inte är bekanta med vägtrafikreglerna. Dessutom färdas de flesta elsparkcykelförare utan hjälm, och dödsolyckor har dokumenterats senast sedan 2019.

Frekventa olyckor, särskilt med fotgängare, är också en av anledningarna till att man nu har varit tvungen att dra i snöret i Paris. Efter en folkomröstning med lågt valdeltagande – men ett ännu tydligare resultat (89 procent av de avgivna rösterna var emot elscootrar) – genomförde borgmästaren Anne Hidalgo en minskning av antalet uthyrningsenheter och strängare lagar för dem. Senast den första september 2023 ska de cirka 15 000 elscootrarna försvinna från Paris stadsbild. Förutom säkerheten har Hidalgo också ett annat mål i åtanke: Paris ska bli den första 15-minutersmetropolen.

Naturligtvis finns det också en god anledning till den europeiska metropolens medieeffektiva ansträngningar, bortsett från livskvaliteten för dess mer än två miljoner invånare: Paris är värd för de olympiska spelen 2024, och då ska staden till och med ha blivit bilfri. Hidalgo utökar för närvarande gågatorna och fokuserar på att göra stadsrummet grönare. Stadskärnan ska vara i stort sett bilfri år 2024. Det planerade ikraftträdandet av körförbuden har dock skjutits upp i flera år.

I den här videon kan du se hur Anne Hidalgo, borgmästare i Paris, vill uppnå målet om en 15-minutersstad:

Den icke-moderna 15-minutersstaden

Begreppet 15-minutersstad innebär att alla nödvändiga faciliteter ska kunna nås inom 15 minuter med hållbara transportmedel. Det går stick i stäv med den moderna stadsbild som etablerats under decennier och som innebär en funktionsuppdelning: Boende, arbete och industri ska så långt som möjligt vara rumsligt åtskilda för att säkerställa funktionell renhet. Det som dock automatiskt planeras är långa avstånd för alla som (måste) röra sig fram och tillbaka mellan de enskilda funktionerna. Detta koncept uppmuntrar oundvikligen till privat bilägande. En stad med färre bilar måste därför avvika från utopin om den moderna staden.

Paris är inte ensamt i Europa om detta mål. Barcelona vill revidera sin typiska kvartersstruktur, visserligen med ett annat koncept, men med samma mål. Resultatet är de så kallade superblocken, vars koncept går ut på att flera kvarter ska slås samman. I mitten av dessa kvarter skapas en bilfri zon som i första hand är till för fotgängare. Enskilda försök har redan genomförts och feedbacken är genomgående positiv: Mindre trafik och färre farliga gatusituationer, bättre luftkvalitet, mer lugn och ro, fler möjligheter till grönska och därmed minskad uppvärmning är de kvantifierbara fördelarna med superblocken.

I båda fallen måste man också ta hänsyn till frågan om elscootrar i stadstrafiken.

E-scootrar i städerna

I många länder behandlas elskotrar på samma sätt som cyklar för att ge en rättslig grund för deras användning. I Wien infördes strängare regler 2018 på grund av problemet med trasiga och olagligt parkerade elsparkcyklar. Endast icke-motoriserade skotrar är tillåtna på trottoarerna. I Österrike betraktas elsparkcyklar sedan 2019 som cyklar enligt vägtrafiklagen (StVO) och får, precis som i Paris, inte parkeras på t.ex. trottoarer.

Sedan 2023 har Wien också egna parkeringszoner kring så kallade hotspots (dvs. välbesökta platser) där elscootrar måste parkeras. I Oslo förbjöds körning nattetid i staden för att minska den ökade risken för olyckor under påverkan av alkohol. Regeringen i den norska huvudstaden såg dock ett av problemen just i det faktum att elsparkcyklar juridiskt likställdes med cyklar. Detta innebar också att de inte var föremål för strängare reglering.

I Köpenhamn får elsparkcyklar användas, men inte parkeras eller hyras i stadskärnan. På så sätt befäster Europas cykelhuvudstad sin välvårdade image. I Sverige har man fått kontroll över flödet av elscootrar genom att höja avgifterna för leverantörerna. Syftet är också att minska det oförsiktiga användandet av transportmedlet. Oslo toppade rankningen över de mest skotervänliga städerna i Europa, redan innan antalet enheter minskades.

Skotervänliga städer på höjden av sin popularitet:

  • Oslo
  • Rom
  • Madrid
  • Zürich
  • Lissabon

Det totala antalet tillgängliga enheter var särskilt viktigt här. Med tanke på den nuvarande utvecklingen kan man anta att andra städer än Oslo och Paris, särskilt de som är populära bland turister, kommer att bli alltmer restriktiva när det gäller användningen av enheter.

Allt oftare får elsparkcyklar endast parkeras på särskilt märkta parkeringsplatser. Källa: unsplash/Christina Spinnen
Allt oftare, som här i Paris, får elscootrar endast parkeras på särskilt märkta parkeringsplatser. Källa: unsplash/Christina Spinnen

Problematisk nyttjandeperiod

När uthyrning av elsparkcyklar lanserades i europeiska städer 2018 uppskattades den genomsnittliga livslängden för en enhet till endast cirka 30 dagar. (Uppgifterna här kommer från USA.) Av goda skäl finns det fortfarande, fem år senare, inga riktigt tillförlitliga dataset som kan ge information om den faktiska hållbarheten i användningsperioden.

Den registrerade användningstiden varierar kraftigt. Under 2019 var den t.ex. i vissa fall några månader och därmed betydligt kortare än för privatanvända sparkcyklar. När det gäller privata elsparkcyklar skulle det höga priset för att byta ut batteriet och det relativt dåliga utförandet av sparkcyklarna innebära att hela fordonet skrotas när batteriet tar slut. Hyrda enheter skulle vara mer stabila och utformade för flera reparationer. I genomsnitt används en scooter i två till tre år, enligt uthyrningsföretag, åtminstone under 2023.

Leverantörerna har ett intresse av att inte bestämma enheternas livslängd. När allt kommer omkring annonserar nästan alla företag sina produkter med slogan hållbarhet. Och naturligtvis har e-scootrar många fördelar när det gäller hållbarhet för att ta sig runt i staden. De kan användas flexibelt, tar liten plats, drivs utan förbränningsmotor med ett uppladdningsbart batteri och orsakar därför varken buller eller avgaser på platsen.

Produktens och den hyrda bildens gränser

Det är framför allt unga människor i storstäderna som använder hyrbilarna, vilket ytterligare förstärker den hippa stadsbilden. Samtidigt är nackdelarna med att använda dem i stadskärnor uppenbara. De smidiga, lättmanövrerade och tysta elscootrarna är en nagel i ögat på fotgängare, cyklister och bilförare. De tenderar att köra för fort på gågator och för långsamt på vägarna. De har ingen plats på trottoarer och den största fördomen är att användarna inte följer några trafikregler.

Genom att hyra dem får användarna också ett mindre känslomässigt band till e-scootrarna, vilket innebär att de behandlar dem mer vårdslöst än de skulle göra med till exempel sina egna enheter. Efter påtryckningar från städer och lokala myndigheter har leverantörerna infört säkerhetsåtgärder, som att kräva att ett foto tas av parkerade elsparkcyklar. Detta dokumenterar sedan det korrekta tillståndet och den lagliga parkeringsplatsen. Detta förhindrar missbruk av hyresenheterna.

Slarvigt parkerade e-scootrar är ett problem. Källa: unsplash/Ernest Ojeh

De sista metrarna

En annan fråga när det gäller användningen av elsparkcyklar är vilka resor de ersätter. Under 2018 var Paris den första europeiska staden där man kunde hyra elscootrar. Barcelona och Madrid följde hack i häl. År 2019 fanns det redan totalt 19 leverantörer i Europa.

De största leverantörerna i Europa är

  • Tier (Tyskland)
  • Bolt (Estland)
  • Voi (Sverige)
  • Lime (USA)
  • Bird (USA)

Lime hävdar att sedan företaget grundades 2017 har nästan en femtedel av alla scooterresor ersatt en bilresa. Den inledande hypen var enorm, eftersom elsparkcyklar verkade lösa många mobilitetsproblem direkt för användarna: de är extremt flexibla att använda, lätta att hyra och parkera och kan överbrygga den ”sista milen”. Med detta menas det avstånd som en person måste tillryggalägga till fots från det att han eller hon kliver av det sista transportmedlet till sin slutdestination.

Stor potential för de perifera stadsdelarna

Nu när bussar och liknande har ett fast nätverk av hållplatser behövs det ofta en överbryggningslösning för de sista metrarna, som kan vara mer eller mindre långa. Om du måste gå ytterligare tjugo minuter från busshållplatsen till din destination minskar ju attraktionskraften hos hållbara transportsätt snabbt. Bilen har hittills varit oslagbar som dörr-till-dörr-lösning i många områden, men har nackdelarna med höga inköps- och underhållskostnader, förbränningsmotorer, avgaser och utrymmesproblem vid parkering. För det mesta körs inte bilen alls.

E-scootrar är ett bättre alternativ till bilen om de används mer i perifera stadsdelar. Den tyska federala miljöbyrån anser inte att elsparkcyklar är ett hållbart transportmedel 2021. Enligt myndigheten är det största problemet privatbilismen i städerna. Resor med bil kommer inte att minska på grund av den ökande användningen av elsparkcyklar. Men på grund av den lägre tätheten av kollektivtrafik i städernas ytterområden är det just här som elsparkcyklarna skulle kunna ta poäng genom att förlänga den körda sträckan bortom tvåkilometersgränsen. Upp till denna sträcka brukar folk ändå cykla eller gå. I vilket fall som helst är båda transportsätten mer hållbara än att använda en elscooter.

E-scootrar kan göra det överflödigt att vänta på bussen i avlägsna områden. Källa: unsplash/Erik McLean

De verkliga vinsterna bakom låneverksamheten

Hyresvärdarna har en gemensam nämnare: de kommunicerar starkt och konsekvent att de främjar en hållbar affärsmodell. Lime, Tier och Co:s webbplatser är fyllda med modeord som ”grön”, ”hållbarhet”, ”gemenskap” och ”innovation”. Det räcker sedan länge inte längre för företagen att bara erbjuda en produkt. På grund av den hårda konkurrensen måste produkterna erbjuda kvaliteter som går långt utöver själva produktegenskaperna. I fallet med uthyrningsföretag för elscootrar är det termer som människor som också är mer villiga att avstå från en bil eller köra elektriska enheter för att undvika utsläpp gärna identifierar sig med.

Bara i Tyskland uppgick omsättningen för uthyrning av elscootrar till 167 miljoner euro 2022, vilket placerar bilnationen på andra plats i världen, före Frankrike och efter USA. Bakom marknaden finns alltså en stor lobby som vill docka direkt in i lokalpolitiken. Där kan de arbeta med beslutsfattare för att ta fram nya lagar som gynnar användningen av elscootrar. Städer har nämligen oftast ett särskilt självstyre när det gäller lagstiftning, vilket innebär att de kan anpassa nationella lagar även inom det egna stadsområdet. Om städer som Oslo och Paris nu antar restriktiva scooterlagar, begränsar detta marknaden och därmed omsättningen för enskilda leverantörer. Och det ligger inte i profitörernas intresse.

Representation av intressen i stor skala

En särskild online-tidning belyser distributörernas intressen, överväganden och strategier. Ironiskt nog är ZAG-koncernen inte särskilt känd utanför sin bransch, åtminstone inte bland den breda allmänheten. Men ZAG Group är verkligen välkänd: Den består trots allt av de ledande entreprenörerna inom e-mobility-sektorn utanför bilindustrin och företräder deras intressen. Och dessa intressen är så starka att till exempel biluthyrningsföretaget Hertz stämdes av Lime för påstådd olaglig tjuvjakt på ingenjörer.

ZAG Group driver också ZAG daily, en online-tidning som fokuserar på mobilitet med elscooter och cykel. Målet är att etablera hållbar mobilitet i städer över hela världen. I detta syfte bjuds VD:ar, influencers och andra branschaktörer in att skriva om sina åsikter eller ge insikter i beslutsfattarnas motiv och avsikter i form av intervjuer.

Mark Cutler och Richard Woods samt en handfull redaktörer ansvarar för ZAGdaily. E-mobilitet marknadsförs med nyckelord som hållbarhet, CO2-neutralitet och som ett hållbart alternativ till bullriga, illaluktande och trängselskapande motoriserade privata transporter. De negativa aspekterna av elscootrar ignoreras. Det kan vara det farliga körbeteendet och höga hastigheter, slarvigt parkerade och hindrande elsparkcyklar och ökningen av olyckor, särskilt på natten och under påverkan av alkohol.

Mänskliga rättigheter och revolution

Närvaron på nätet är tänkt att skapa en grund för att synliggöra det självutnämnda behovet av förändring i stadslivet för politiska beslutsfattare. ZAGdaily har således en tydlig agenda. Den syftar inte bara till att sprida objektiv information, utan också till att påverka det offentliga samtalet till förmån för företag som vill stödja omställningen till hållbara transporter. Den visar hur viktig stadsmarknaden är för företag som förlitar sig på elscootrar och deras uthyrning.

Det talas också om att ”mobilitet är en mänsklig rättighet” (Horace Dediu, analytiker, influencer och grundare av olika mobilitetsföretag), eller att ”säker och laglig användning av elscootrar har potential att revolutionera arbetspendlingen” (Adam Norris, grundare av Pure Electric). Allt är möjligt och elscootrar verkar vara vår tids räddare i nöden.

Den omstridda staden

I vilken utsträckning kan och bör privata företag ingripa i offentliga angelägenheter? Voi, en av de största leverantörerna av elscootrar i Europa, ser sig helt klart som en medskapare i den offentliga sfären. Jack Samler, Regional General Manager för Storbritannien och Frankrike, försäkrar ZAGdaily att de förr eller senare kommer att vara tillbaka på Paris gator. Vi måste arbeta tillsammans med den offentliga förvaltningen för att hitta sätt att möjliggöra individualiserade transporter. Detta bör ske i samarbete mellan näringsliv och politik.

Det offentliga rummet måste utformas av och för befolkningen. Moderna stadskoncept griper in i frågan om elsparkcyklar, precis som elsparkcyklar är övergången från den privata sektorn till det offentliga rummet. Löftet är individuell transport under täckmantel av hållbarhet. Omedvetet förhandlar vi om vilka former av rörlighet vi tillåter oss själva i staden. Skotrarna gör 15-minutersstaden mer påtaglig än någonsin. Integreringen av e-uthyrningsutrustning i den urbana mobiliteten måste dock planeras noggrant. Stadsförvaltningen, som inte drivs av aktieägare eller försäljning, utan agerar som en representant för medborgarna, bör ha ansvaret.

I vilken riktning färdas vi?

I verkligheten är städerna långsamma med att reagera på det stora antalet uthyrda elscootrar. Företag har erbjudit sina enheter utan att ta hänsyn till lagstiftning, byggd infrastruktur och intressenter. Men städerna bör faktiskt först identifiera behoven och ta hänsyn till alla möjliga transportmedel, med fokus på säkra och inkluderande transporter med låga utsläpp och låga bränslen. Först i det andra steget kommer en konkret integrering i den verkliga stadsstrukturen att ske på grundval av transparenta anbudsförfaranden med ett offentligt stött utvärderingsprogram.

För om man får tro utvärderingarna är elscootrar och liknande inte på något sätt lösningen på våra problem med rörlighet i städerna. De är bara en liten pusselbit på vägen mot en klimatvänlig och verkligt hållbar rörlighet, som också omfattar icke-motoriserade cyklar och i synnerhet lokal och långväga kollektivtrafik. Detta beror på att resor med elsparkcyklar för närvarande endast i stor utsträckning ersätter resor med cykel eller till fots. De löser inte på något sätt problemet med det konstanta antalet bilresor.

Genom att fokusera på fotgängare planeras automatiskt stadsrum av högre kvalitet för alla, med bredare gångvägar och minskade trafikvolymer. Minskningen av den motoriserade trafiken innebär också mindre buller och mindre stress för de boende i området. I princip ändrar redan fokuseringen på väganvändningen viktningen av de enskilda transportmedlen. Till exempel kan nya vägar redan från början utformas som bostadsgator eller cykel- och gångvägar där bilar inte är det bokstavliga måttet på allt.

Stadssamhälle och rörlighet i städer

Kampen och rätten till en hyrd elsparkcykel är inget mindre än en förhandling om rörlighet i städerna under täckmantel av hållbarhet. De verkliga spelfördelarna är dock privata företag vars högsta prioritet är att maximera vinsterna i stället för att skapa en hållbar stad med människan i centrum. Det är nödvändigt att ta en kritisk titt på de inblandade aktörerna – och inte tro på dem som skriker högst. Målet med hållbar mobilitet är inte att maximera vinster eller ekonomisk avkastning, utan att främja välbefinnande och komfort i städerna.