Mer bestående effekt än text
Utställningen „The Blue Planet“ på H2 – Centre for Contemporary Art i Augsburgs Glaspalast pågår till slutet av året. Den uppmärksammar problemen med klimatförändringarna – på ett helt annat sätt. I stället för katastrofmodeller visar utställningen konst som är både imponerande och provocerande.
Det stadiga, lugnande ljudet av havet och estetiska landskapsfotografier i storformat välkomnar besökarna till den mycket rekommenderade utställningen „The Blue Planet“, som kan ses fram till slutet av året i rummen på H2 – Centre for Contemporary Art i Augsburgs Glaspalast.
Förvåningen sprider sig, eftersom utställningen ska handla om hur vi människor i allt högre grad utsätter vår livsmiljö jorden för avsiktlig förstörelse, enligt den inledande texten i entréområdet. „Förorening av luft och vatten, överdriven avfallsproduktion, CO2-utsläpp och den därmed sammanhängande globala uppvärmningen, tillsammans med de stora sociala omvälvningarna i vår tid, ställer oss inför ett grundläggande, globalt existentiellt problem som berör oss alla“. Man skulle faktiskt kunna förvänta sig andra bilder och toner.
„Vi konfronteras med de här problemen varje dag i medierna“, säger Thomas Elsen, utställningens curator. „Vid någon punkt blir det tyvärr tråkigt.“ Det är därför Elsen vill uppmärksamma denna angelägna fråga på ett annat sätt: genom konst. Och faktum är att utställningens fotografier, video- och rumsinstallationer har en mycket mer bestående effekt än en tidningsartikel, hur välskriven den än är.
Bli inte avtrubbad, vidta åtgärder
Om man till exempel tar sig tid att fördjupa sig i Münchenfotografen Olaf Otto Beckers glaciärbilder, som vid första anblicken verkar så estetiskt tilltalande, ser man plötsligt sprickorna i det smältande isberget eller det mörkgråa i det förorenade havsvattnet. Den tjeckiska konstnären Jetlová riktar uppmärksamheten mer direkt mot vad som går fel på vår planet. Genom att projicera ord som „Varför“ eller „Det väsentliga syns“ på de svartvita glaciärerna, som blir särskilt iögonfallande när de hängs upp i ljuslådor, uppmuntrar hon till eftertanke: Om hur vi alla beter oss och vilket ansvar vi har.
Man önskar att utställningen skulle gå vidare. Helst till betydligt mer publika platser än museer. Så att den når ut till så många som möjligt och vi inte fortsätter att avtrubbas utan agerar. För i slutändan skadar vi bara oss själva.