Läderalfabetet i det tyska lädermuseet i Offenbach

Den absoluta höjdpunkten i den aktuella utställningen är det varierade läderalfabetet, som presenterar föremål från alla historiska epoker och från alla kontinenter i både vanliga och mindre kända typer av läder: Fina handskar av älgskinn från 1600-talets England, till exempel. En påfallande mönstrad underarmsväska tillverkad av bandat monitorläder på 1960-talet. Barnstövlar av renskinn från Iñupiat-folket i Alaska. En huvudmask av antilop med pergament från södra Nigeria. Eller en fin necessär av smaragdgrönt färgat hajskinn, som användes i Europa i början av 1800-talet. Ur bevarandesynpunkt är det ganska knepigt att presentera historiska föremål i långtidsutställningar, eftersom läder är mycket känsligt för ljus; denna utmaning löstes genom att använda mjukt LED-ljus.

En haptisk upplevelse med materialprover i varje monter

Den verkliga höjdpunkten är dock inte bara presentationen av dessa sällsynta och överraskande föremål, utan också det faktum att man också har tagit hänsyn till de haptiska egenskaperna hos läder som material. Varje enskilt föremål kan inte bara beskådas, utan ett prov av materialet är också fäst på utsidan av varje monter, så att besökarna kan känna hur respektive lädertyp känns. Hur tjockt elefantlädret verkligen är vet man först när man sätter fingrarna i det fasta materialet. Rayskin är sammetslent, laxläder är tunnt och har en fin, fjällig textur. Och torkad sältarm, som inuiterna använde för att tillverka vind- och vattenavvisande parkas, känns nästan som smörgåspapper.