Hur definieras egentligen arkitektyrket? Ramona Kraxner hade ett samtal med en arkitekt och funderade över vad som skiljer arkitektyrket från att baka semlor.
Jag hade nyligen en till synes harmlös men betydelsefull diskussion med arkitekt L. Strängt taget är han inte heller arkitekt, för i Österrike får man bara använda titeln arkitekt om man har klarat civilingenjörsexamen (vars tillträde också regleras av flera års erfarenhet från byggarbetsplatser). Men han är vad man i allmänhet skulle kalla en arkitekt: han arbetar på ett arkitektkontor.
„Varför skulle inte en person som tänker och planerar arkitektur vara arkitekt?“
Diskussionen kretsade kring unga arkitekter. Unga arkitekter. Även om det inte är någon större åldersskillnad mellan L och mig, kunde våra åsikter om vem som skapar arkitektur och vem som inte gör det knappast vara mer olika. Det som skiljer oss åt är dock att han arbetar på en arkitektbyrå som senior medarbetare och att jag hellre arbetar med teoretiska tankemodeller och problem än med detaljer i samband.
För L är arkitekter fältmänniskor, och fältmänniskor är de som bygger hus, planerar projekt, organiserar anbudsförfaranden och ritar de nämnda detaljerna. Jag, å andra sidan, definierar begreppet arkitektur mycket bredare: varför skulle bara den som kan rita avloppsrör plötsligt vara arkitekt, medan den som i grunden tänker och planerar arkitektur inte är det? Särskilt unga arkitekter behöver ibland flera år på sig innan de äntligen får lov att ge sig ut i den konkreta praktiken. Så varför ignorerar vi åren från studiestarten till den första avloppsledningen, när det är just dessa år som är så formativa för förståelsen av arkitektur?
Onda iakttagare skulle nu kunna hävda att en person som bara tänker på semlor är långt ifrån att vara bagare. Men semlor är inte lika socialt, ekonomiskt eller rumsligt relevanta som arkitektur. Tio semlor ger kanske en full brödkorg, men tio byggnader ger ett halvt kvarter. Arkitekter har ett ansvar som sträcker sig längre än till bäst före-datumet för en brödkorgs innehåll. Det är ett giltigt argument att hävda att arkitektur är byggt utrymme och måste planeras och realiseras professionellt och sakkunnigt. Men dessa exemplariska tio välbyggda hus har mindre mervärde om de baseras på en dålig masterplan och en dålig design. Och det är just här som de (delvis) teoretiska områden inom arkitekturen som praktikerna gärna föraktar kommer in i bilden: Stadsdelsutveckling med dess socioekonomiska och politiska reflektioner; teori med analysen av det som redan finns och vidareutvecklingen av det som har tänkts; diskurs med den spontana potentialen i en oförfalskad utvärdering på mänsklig grund.
Allt detta är arkitektur, allt detta är en del av god praxis. Så låt oss bara kalla det praktik. Även om L inte gillade att höra det (åtminstone inte i början).
Krönikören Ramona Kraxner undrar också om vi inte behöver omvärdera allt vi hittills har lärt oss om arkitekturhistorien. Till kolumnen „Inramning“. Hon ger sig också ut på jakt efter den „radikaliserade nya generationen“.
Marsutgåvan av Baumeister handlar om nästa generations arkitekter. I numret ingår också (på rekommendation av Ramona Kraxner) arkitekter som ännu inte har byggt något.