Det som har varit en självklarhet för hotell, värdshus och vingårdar i flera år kan också gälla stenar i framtiden: en återgång till regionalitet. Exemplet Sydtyrolen visar detta. Sydtyrolen är vackert, de höga bergen, det röda och vita vinet, de vackra slotten, de välkända och de (fortfarande) okända stenarna. „Nord och syd, stad och landsbygd, Tyskland och Italien, alla dessa skarpa kontraster glider här mjukt in i varandra. Till och med de mest fientliga saker verkar sällskapliga och bekanta här“, skrev Stefan Zweig i sin roman „Autumn“ från 1913.
I Sydtyrolen har bruttonationalprodukten stigit sedan 1980-talet och arbetslösheten ligger strax under två procent. Det råder i stort sett full sysselsättning. Med tanke på situationen i resten av Italien säger man här: „Andra skulle vilja ha våra problem!“ Vi tar itu med problemen. Vi arbetar med sunda och framför allt innovativa hantverksföretag, små och medelstora naturstensföretag och naturligtvis med stenarna.
Sydtyrolens naturstensfolk har gått samman för att marknadsföra sig själva till arkitekter i München och Milano. Och: det måste de göra. „Stenfolket“ i Sydtyrolen är öppna för trendiga material från hela världen. Men de håller fast vid sin lokala sten och vad som kan tillverkas av den. Som stenhuggarmästaren och före detta brandmannen Hans Karl Trojer och affärsmannen Peter Watschinger. De arbetar bara med lokal sten. När linbanan som leder till Seiser Alm byggdes råkade de hitta en basalt som kunde användas som byggsten. Från och med då gav sig de två entreprenörerna ut på jakt efter användbara stenblock i regionen.
Läs mer om stenarna från Sydtyrolen i STEIN i september 2013.