Under lång tid fanns det inga indikationer på dess äkthet, varken i utställningskataloger eller i korrespondens. Büsche fann den avgörande ledtråden i arkivet på Busch-Reisinger Museum i Cambridge. Ett glasnegativ visar målningen och Feininger hade på baksidan av ett papperstryck antecknat: „Lyonel Feininger 1912/An der Seine, Paris/(bilden förstörd)“. Därmed identifierades den fragmentariskt bevarade målningen och en omfattande forskning kunde påbörjas i Halle.
Denna har nu blivit föremål för en utställning med titeln „Lyonel Feininger: Paris 1912. Återkomsten av en förlorad målning“. Tvivlen om huruvida en målning som konstnären kastat bort och som bara bevarats av en slump skulle behandlas som en del av hans konstnärskap kvarstod dock in i det sista och är huvudtemat i utställningen och katalogen. Till slut kom alla inblandade – museichefen Thomas Bauer-Friedrich, restauratören Albrecht Pohlmann, intendenten Wolfgang Büche och konsthandlaren och Feininger-specialisten Achim Moeller – fram till att forskningen kring en så viktig målning måste offentliggöras. För: „Målningen från 1912 befinner sig så att säga vid en central punkt i Feiningers konstnärskap. Misslyckandet med denna målning, som fortfarande innehåller många av de gamla Mummenschanz-figurerna, fick Feininger att inse att han måste börja om på nytt i sitt måleri“, säger Wolfgang Büche.
Och det var precis vad konstnären gjorde, som vid den här tiden redan hade en karriär som karikatyrtecknare och serietecknare bakom sig. Hans färdigheter och de nya avantgardistiska bildidéerna utvecklades med utgångspunkt i teckningarna och i dialog med den franska kubismen, fauvismen, orfismen och konstnärsgrupperna Blauer Reiters och Brückes idéer. Dessa debatter kan studeras perfekt i målningen i Halle – efter omfattande rengöring och konsolidering av lösa färglager. Restauratören Albrecht Pohlmann har inte bara kunnat bevisa förekomsten av fem överlagrade färgskikt med hjälp av de analyser som Kerstin Riße och Ivo Mohrmann från Dresdens konstakademi har gjort (röntgen, IR-reflektografi, tvärsnitt av färgskiktet), utan har också fått häpnadsväckande insikter i Feiningers sökande efter en ny målningsteknik. „Feininger var en absolut perfektionist“, säger Pohlmann och tillägger: „Den senimpressionistiska, penseldragsbetonade texturen har raderats i dagens utseende genom den beskrivna modifieringsprocessen (upplösning med terpentinolja och skrapning av färgskiktet med en målarkniv).“
Överlevt och undersökt
Dessa resultat är oerhört värdefulla „eftersom Feiningers verk i stort sett är outforskade ur teknisk synvinkel. Det är därför omöjligt att avgöra om övermålning av en målning i fem eller fler lager var ett vanligt förfarande för Feininger omkring 1912“, säger restauratören Pohlmann. Målningen kombinerar fem bilder med olika färger, men det är svårt att rekonstruera dem helt och hållet. „Annars skulle vi vara tvungna att göra tvärsnitt i färglagren på flera hundra ställen“, säger Pohlmann. För honom är inblicken i Feiningers kreativa process det viktigaste resultatet av hans forskning.
Förutom målningen och restauratörens förklaringar visar utställningen i Halle ett stort antal studieblad som illustrerar Feiningers väg från karikatyrtecknare till avantgarde-målare. Resultaten av studien av Paris-målningen har gjort denna väg till den kristallina uppdelningen av motiv, till mästerverk som Halle-vyerna „Röda tornet“ och „Katedralen i Halle“, mer begriplig.
Målningen kommer att förbli ett permanent lån till Moritzburgs konstmuseum, men enligt nuvarande planer kommer den inte att bli en del av den permanenta utställningen.
Halle, Moritzburg Art Museum, 24.10. till 29.01.2017, katalog: 15 euro (på museet) 19,80 euro (i bokhandeln)
