Målningar av vinstockar på trä

Under den sista renoveringsfasen i ett radhus i Salzburgs gamla stadskärna upptäckte byggnadsarbetarna senmedeltida konstruktioner i bjälklags- och brädtakssystemen. Vid en första undersökning av taken upptäcktes polykroma målningar av vinrankor och „indragna remsor“. Efter två års diskussioner påbörjades restaureringsarbetet.

Byggnaden ligger i en smal, svårframkomlig gränd i Salzburgs gamla stad, vars tak – som det senare visade sig – dolde en överraskning. Det typiska radhuset i Salzburg skulle omvandlas till ägarlägenheter i en renoveringsfas som inleddes 2013. När det involverade byggföretaget påbörjade rensningsarbetet upptäcktes ett fragmentariskt, senmedeltida taksystem med balkar och plankor i byggnaden på Goldgasse 12. Det var dock så illa förändrat att det till en början inte fick någon särskild uppmärksamhet. Vid en första undersökning av taket upptäcktes polykroma målningar av vinrankor på bjälkarna. Målningar hittades också på skiljeväggen av trä under putsen.

Taket sträckte sig över två rum, som endast var åtskilda av en skiljevägg av trä. Vid den här tiden noterades målningar på de kraftigt sotade ytorna på balkarna i det främre huvudrummet. Detta ledde till inledande undersökningar i mars 2013, som avslöjade en inhomogen helhetsbild av det främre rummet. På den södra sidan av skiljeväggen, under putsen på båda sidor, fanns också en rankmålning, medan det på den norra sidan endast gick att urskilja en monokrom ockrafärgad målning. Den konservator som då anlitades dokumenterade en mycket tunn brun fläck på hela träytan i bjälklaget, som hade kalkats över flera gånger på mellanväggens norra sida. Målningen med vinrankorna i det stora rummet kan troligen dateras till andra hälften av 1600-talet. I detta sammanhang är det intressant att notera att alla krympsprickor på undersidan av bjälkarna täcktes med papper för att få en tät målad yta. Allt detta visade redan att det fanns ett värdefullt historiskt monument här – och att det absolut måste integreras i det senare användningskonceptet.

Två år senare var dock situationen på plats en helt annan. Ett annat företag, som hade varit inblandat i byggandet under tiden, hade riktat om bjälklaget utan att rådgöra med BDA och utjämnat nedhängningen i den nordöstra delen. I detta sammanhang skars dessutom en över en meter bred sektion helt bort från taksystemet i det stora rummet på den östra sidan. Här skulle en förbindelsetrappa byggas till bostadshuset ovanför på översta våningen. Ett utjämningslager av betong installerades också. Det gjorde att skiljeväggen kunde försvinna cirka 150 millimeter ner i golvet och betongen göts ända upp till träkonstruktionen.

Det ursprungliga konceptet kunde inte längre förverkligas under de nya omständigheterna. De ansvariga för projektet beslutade därför att säkra alla kvarvarande element, men inte att rekonstruera den substans som hade gått förlorad under tiden. För skiljeväggen innebar detta att det utjämningslager av betong som låg direkt intill träkonstruktionen måste tas bort. Dessutom skulle målningarna av vinrankorna friläggas här. Målet var att på ett begripligt sätt presentera denna historiska arkitekturperiod med vinstocksmålningarna på takbjälkarna. Detta ledde dock till att stuckaturen från Biedermeier-perioden måste tas bort. För att dokumentera byggnadens historiska tillstånd skulle dock putsytan på den norra sidan av skiljeväggen behållas.

Konsolidering och friläggning av vinstocksmålningarna

Det första och mest ärliga alternativet var att lämna status quo. Detta skulle omedelbart avslöja hur okänsligt man hade ingripit i ämnet. Mot detta talade det faktum att rummet senare skulle bli en del av ett dyrt bostadshus. Ägaren fruktade att han inte skulle kunna få ut det pris han hade tänkt sig när han sålde lägenheten. Dessutom var de flisiga partierna en estetisk nagel i ögat på honom.

De övervägde också att fylla i de flisiga områdena – vilket dock endast skulle ha tillåtits i samråd med BDA om fyllningen var 100 procent reversibel. I det här fallet skulle spacklet förstärkas med ett specialtillverkat Methocel A4M® metylcellulosalim med Arbrocel® BC 1000 rena cellulosafibrer och justeras för att bli slätt med fyllmedlet Bologna-krita. Denna pasta skulle användas för att fylla ut de områden som slipats och sedan färgläggas med akvarellfärg. Det var här som önskan om en rekonstruktion av de saknade partierna i vinstocksmålningarna uppstod. Det skulle dock inte ha varit möjligt att rekonstruera rankmålningen på fri hand exakt eller, i vissa områden, bara delvis autentiskt.

Ett annat alternativ som föreslogs var att stabilisera de kraftigt splittrade, mejslade områdena. Dessa områden skulle slipas lätt och sedan helt enkelt retuscheras för att matcha balkarnas grundfärg. Sprickorna skulle fortfarande vara synliga, men färgretuscheringen skulle göra dem mindre iögonfallande. Ögat skulle få tid att vänja sig vid ytan, men skulle ändå kunna uppfatta det saknade ämnet som en skada. Det var en kompromiss som gjordes. En kompromiss eftersom åtgärden även i detta fall var förknippad med ytterligare ingrepp i ämnet. Det var dock inte möjligt att hitta en lösning som skulle göra alla parter rättvisa om taket och de historiska artefakterna skulle kunna presenteras på ett synligt sätt.

Detta är ett utdrag ur artikeln „Ombyggnadsarbete fick fram senrenässansmålningar i ljuset“ av Helge Bartsch. Du hittar hela texten i RESTAURO 1/2017.