Månadens skulptur: Drömmaren

På en 32 meter lång och tio meter bred flotte gjord av trädstammar glider en överdimensionerad, stelt liggande figur längs Rhen från Ludwigshafen via Rotterdam ut i Nordsjön. Den 20 meter långa mumien är inlindad i linne med rep och bär en blymask. Dess resa ut i havet tar tio dagar. Projektkonstnären Hannsjörg Voth inledde denna resa i maj och juni 1978, som slutligen slutade med att kolossen brändes och endast masken lämnades kvar. Månadens skulptur för maj 2016 har skapats av stenhuggarmästaren och skulptören Florian Widmann från München utifrån detta konstnärliga budskap.

Hans drömmande kvinna av kalksten från Untersbergs öring är också liggande och insvept i tyg. Till skillnad från Voths figur verkar skulpturen dock inte livlös – som om den lagts ut på väg till sin begravning till havs. Dess kroppsspråk tyder på lugn och avslappning. Konstnären hade inte en resa till havet och den symboliska döden i åtanke, utan en resa till „hans lillebror“, sömnen. Drömmarnas land öppnar sig inför kvinnans inre ögon. Skulpturen var ursprungligen tänkt att ligga i eller på en sjö, så att ljusdraperiet anpassar sig till vattnet. Denna resa från fast mark till genomsläppligt vatten är ännu inte avslutad.

Skulpturen är 1,83 meter lång, 0,53 meter bred och 0,53 meter hög. Den slumrande kvinnan skulle vara cirka 2,00 meter hög i utsträckt läge. „Kontrasten mellan stenmaterialet (tungt, hårt) och det uppspända tyget (lätt, mjukt) är medvetet framkallad. Naturstenen i sig symboliserar livet, som ofta är hårt och tungt“, förklarar Widmann. Tyget, å andra sidan, lägger en slöja över denna hårda verklighet. Konturerna bleknar och blir suddiga. På så sätt symboliserar tyget att man somnar och sjunker in i en drömvärld där allt verkar möjligt.

För den inte längre bara sovande jätten Voths är alla möjligheter och all utveckling passé. Den „döde flodgudens“ resa kan tolkas som hans väg genom ett industrilandskap som långsamt förgiftar floden och livet i den. Människans destruktivitet, men också förgängligheten i allmänhet, är de centrala temana. „Till slut var det bara blymasken som återstod. Det „konstverk“ som flöt nedför Rhen (…) varade bara en begränsad tid. Inte olikt det mänskliga livet, som rör sig i dialektiken mellan materia och ande, födelse och död“, så beskriver Amelie Pohlen konstspektaklet i katalogen till utställningen „Resa i havet“ („Verk byggt av minnet“). Konst som bleknar.

Florian Widmanns konst består. Han valde medvetet Untersbergs kalksten. Dess frostbeständighet och låga vattenabsorption gör den idealisk för utomhusbruk. Widmann arbetar ofta med kalksten. Hans erfarenhet av materialet gjorde det möjligt för honom att skapa en mångsidig ytfinish. Han använde en tryckluftspistol för detta – traditionellt bearbetade han naturstenen med en yxa. „Jag tycker inte att någon maskin kommer i närheten av ett manuellt yxhugg“, säger han. Och detta direkta arbete med stenen ger effekt. Stenens färgnyanser harmonierar perfekt med den exakta formningen och ytbehandlingen.

Att se kvinnan ligga så här, slumrande i en mellanvärld, är både betryggande och oroande. De mjuka, böjda formerna skapar en känsla av stillhet, som att korsa den dämpade världen i ett snöigt landskap. Man känner en viss lätthet. Samtidigt undrar man vad som döljer sig under ytan. De suddiga konturerna tillåter inte en klar sikt. Vart kommer sömnen att föra drömmaren och kommer hon att kasta av sig slöjan igen? I motsats till Voths nervösa och obevekliga demonstration, som slutade i ett hav av lågor på vatten, belyser Widmanns „Dreamer“ våra liv ur ett annat perspektiv. I skärningspunkten mellan verklighet och drömvärld, mellan verklighet och möjlighet, mellan medvetande och det undermedvetna. Att dölja den hårda verkligheten här behöver inte betyda att man förtränger den, utan snarare att man gör den fruktbar för nya möjligheter till utveckling ur ett annat perspektiv. Citatet från Vohls konstdemonstration ger gott om utrymme för tolkning.

Läs mer om konstnären här. Foton av „Resan till havet“ finns här.