Vid livets slut lämnar själen kroppen och går in i evigheten. Den protestantiska kyrkoherden i Lauterhofens församling, Helmut Gerstner, ser detta ögonblick i den skulptur som idag utgör mittpunkten i den nyöppnade urngemenskapen på Lauterhofens kyrkogård. Det är nästan omöjligt att fånga övergången från liv till död i ord. Vår månadens skulptur för mars 2016 står för en konstruktiv konfrontation med människans ändlighet, ett stöd i sorgen och en känsla för frågorna om ett ogripbart liv efter döden.
Begravningskulturen idag går ofta hand i hand med anonyma urngravar som kräver lite underhåll. Även om det också finns en trend mot individualiserade gravvårdar, går det inte att förneka att stenhuggeriernas verksamhetsområde förändras i grunden i takt med att kyrkogården förändras. Detta är inget nytt. Det som är spännande är de olika sätt på vilka dessa kulturella utvecklingsprocesser bemöts. Det finns många positiva exempel på hur stenhuggare bidrar med sin kompetens till nya koncept för kyrkogårdar. De resignerar inte, de reagerar, designar och förverkligar.
Julia Dietrich är en handlingens kvinna. Stenhuggarmästaren och stenskulptören från Reitelshofen i Oberpfalz, som för närvarande bor i München, ser förändringar inte bara som en nedgång på marknaden för gravstenar, utan också som en möjlighet att hjälpa till att forma framtidens kyrkogård. För henne är den moderna kyrkogården en plats som ger utrymme för att bearbeta sorg, men som också speglar vår tids mångskiftande kultur – och inte i pessimistisk bemärkelse. Kultur bör vårdas! För designern ska den gemensamma urnplatsen i Lauterhofen vara en plats med värde – inte en vanlig urnvägg. Varje besökare på kyrkogården skulle kunna skapa en individuell koppling till minnesplatsen.
Platsen består av en spiralformad bädd – en symbol för livets väg på jorden. Kalkstensskulpturen står i mitten vid slutet av stigen. Den är grafiskt jämförbar med en EKG-linje som pulserar i livet och vilar i döden, och den byggs upp rytmiskt från botten till toppen. Hjärtfrekvensens sista slag vilar till slut mot himlen. Livets prövningar leder till klarhet och fullständig enhet med Gud eller naturen eller vad alla nu föreställer sig att livet efter detta ska vara.
Dietrich utvecklade konceptet i ovisshet om huruvida det någonsin skulle förverkligas. Hon föreslog för kommunen, som hade behov av nya urngravplatser, att en gestaltningsplan skulle tas fram som en del av hennes examensarbete. Planen granskades av kommunfullmäktige och godkändes slutligen. Planerat och klart. När hon arbetade med sitt mästerverk av portobellokalksten närmade hon sig först formen genom att ta bort bossorna från var och en av de fyra sidorna med hjälp av en vinkelslip, en tryckluftshammare samt spetsiga och tandade mejslar. Skulpturen restes sedan upp. Julia Dietrich drog ihop ytan stående (med hjälp av mejsel, slipstenar och filar) och avlägsnade slutligen allt överflödigt material.
