Med anledning av Ricardo Bofills död

Frankrikes president Valéry Giscard d’Estaing beskrev honom en gång som „den störste arkitekten sedan Michelangelo“. Ricardo Bofill blev en av 1980-talets mest kända arkitekter med sina postmoderna bostadskomplex. Han avled den 14 januari vid 82 års ålder. En nekrolog

I romanen „Masterplan“, som kom ut förra året, berättar Reinier de Graaf om en arkitekts kometkarriär på 1980-talet, som med sina enorma bostadsområden i Frankrike blir postmodernismens stjärna nästan över en natt. I slutet av romanen avslöjas det att han har köpt denna berömmelse genom en faustisk pakt med politiken. Hans son får i slutändan betala priset. Även om arkitekten i de Graafs bok heter Tomás och är portugis, kommer varje läsare med ens lite kunskap om 1900-talets arkitektur att känna igen att han hänvisar till ingen mindre än katalanen Ricardo Bofill. Bofills bostadsområden, som han främst byggde i Paris satellitstäder med sitt kontor Taller de Arquitectura, ser ut som en blandning av Ledoux och Ken Adams. De framstår som overkliga på fotografierna från byggtiden i det ansiktslösa brukslandskapet på Ile de France.

„L’Espace de Abraxas“ i Marne-la-Vallée, som färdigställdes 1982, antyder redan i sitt namn att den inte arbetar i en skala som är anpassad för dödliga. Ensemblen är en capriccio av element av klassisk ordning som tagits till gigantiska proportioner. Pelare, balkar, pilastrar, balustrader – allt utfört som prefabricerade betongelement. Däremellan dvärgas de av fönstren i de mestadels socialt bundna lägenheterna. „Arcades du Lac“ fungerar som en slags sjöbro över en konstgjord bassäng i centrum av den planerade staden Saint-Quentin-en-Yvelines. Här har Bofill skickligt kombinerat intryck från romerska akvedukter, slottet Chenonceaux och Avignonbron. Bostadskomplexet Antigone i Montpellier är däremot placerat i en ring runt ett stort torg. Med sina fyra stora exedraer anspelar det både på renässansens centrala byggnadslayouter och på idéer från barockens arkitektur.

Trots alla dessa referenser har Bofill och Taller de Arquitectura aldrig låtit det råda någon tvekan om att deras byggnader är resultatet av ett industriellt byggande. Charles Jencks beskrev dem som „modernistiska byggnader i klassisk skepnad“. Han pekade på deras närhet till Le Corbusiers Unité d’Habitation – både vad gäller funktionalitet och deras utpräglat idealistiska karaktär. „Verket är så tydligt utformat i termer av polära motsatser“, var Jencks omdöme. Han kallade komplexen för „petites citiés ideal“, små idealstäder, „monument som befinner sig i en kategori någonstans mellan det bombastiska, det fantastiska och det sublima“.

Det finns en koppling till Bofills arbete från sjuttiotalet i det idealistiska tillvägagångssättet. Till hans mest kända ritningar från denna period hör flerbostadshuset Walden 7 i utkanten av Barcelona (1975) och La Murella Roja (1973) i Calp. I dessa byggnader försökte Bofill kombinera element från den katalanska arkitekturen med brutalismens idéer. Hans avståndstagande från den internationella modernismens idéer var redan här uppenbart. Bofills tidiga verk är för närvarande ännu mer populära än de postmoderna byggnaderna och kan hittas i många publikationer idag. Men det är säkert bara en tidsfråga innan 1980-talets bostadskomplex också räknas till decenniets viktigaste arkitektoniska landvinningar. De måste förmodligen räknas till de mest originella skapelser som arkitekturen producerade under 1900-talet. Det har de gemensamt med Bofills katalanske landsman Antoni Gaudís verk. Liksom det faktum att de i stort sett har förblivit utan efterföljare.