Mellan världarna

Prisbelönt arkitektur: ett flerbostadshus i Bryssel erbjuder rymliga sociala bostäder med öppen planlösning och sofistikerat passagesystem. Projektet är en del av Contrat de Quartier Durable, en projektcykel som initierats av staden Bryssel i form av stadsakupunktur, som rör sig genom olika låginkomstområden och syftar till att stärka deras sociala band.

Från en bred boulevard i stadsdelen Schaerbeek i norra Bryssel tittar jag upp mot en vit tegelbyggnad. Byggnaden ligger i hörnet av ett triangulärt kvarter med gator, vars överdel omsluter den som två händer. På ena sidan, längs Rue François-Joseph Navez mot Bryssels norra station, finns övergivna lagerlokaler. Trottoarerna är tomma. På andra sidan slingrar sig den ståtliga gröna boulevarden Lambermont i sydostlig riktning in i de mer välbärgade kvarteren. Denna skarpa kontrast överbryggas av den vita tegelbyggnad som tycks förbinda dessa två olika världar.

Jag tittar upp. Rakt ovanför mig flyger ett flygplan som just lämnar Zaventems flygplats. Det är en solig lördagseftermiddag och jag har fortfarande lite tid kvar innan jag ska träffa en av MS-A:s samarbetspartners. De har ritat byggnaden som jag står framför.

Jag går runt kvarteret en stund och tittar på den från olika vinklar. Den är kantig, med avfasade kanter utskurna ur en urban „prima materia“. Det gör att den ser helt olika ut beroende på var man står.

Jag går norrut längs Boulevard Lambermont över järnvägsspåren, stannar, vänder om och går tillbaka. Från det här perspektivet, vid slutet av den breda boulevardens vägaxel, ser byggnaden ut som en stor tom skylt med en krök i mitten. I bakgrunden syns Jules Wabbes skyskrapetorn, som ser ut att vara ett konvext eko av tegelbyggnadens vita konkava veck. Sett från sidan ser det nästan figurativt ut, som en varelse som står på ett sluttande ben och lyfter på huvudet.

Om man betraktar byggnaden längre söderifrån sticker den vita massan ut mellan fasadlinjerna längs Boulevard Lambermont och Rue François-Joseph Navez. Fönstrens placering återspeglar rytmen och dimensionerna hos öppningarna i grannbyggnaderna längs gatan. På längre håll ser det ut som en mycket tjock bok som nästan, men inte riktigt, är stängd. Fönstren och balkongerna fyller ut den öppning som uppstår längs den södra sidan.

På grund av dess karakteristiska form och kvasi-antropomorfa karaktär tycker jag att ett symboliskt smeknamn är helt lämpligt. När man tittar på den tänker man hela tiden att den ser ut som något. Men det är svårt att säga exakt vad – en slags blandning av reklamskylt, fästningstorn och sfinx. Arkitekterna kallar det helt enkelt för ett „passivhus på Navez“.

Mitt i alla dessa funderingar lägger jag märke till en man i svarta jeans och svart polotröja. Jag antar genast att han är arkitekt. Han går snabbt mot byggnaden. Jag reser mig upp från bänken, går fram till honom och presenterar mig. Vi skakar hand. Det är Jean-Marc Simon, en av de tre direktörerna för MS-A. Han är vänlig och jag tycker genast om honom.

Han ringer på ytterdörren. En kvinna öppnar. Simon förklarar att han är arkitekt för byggnaden och att han gärna vill se sig omkring. Rösten i porttelefonen låter entusiastisk. Låset surrar, Simon öppnar dörren och vi går in. Entréhallen är belägen under den upphöjda strukturen. Det är något oceremoniellt över det, som om man går in under en upphöjd gardin. Väl där förklarar Simon att MS-A lyckades övertyga staden om att godkänna förlängningen av den utkragande byggnadsvolymen utanför fastighetsgränsen.

Rymliga lägenheter

„Ni genomförde det här projektet i samarbete med V+ Architects?“ frågar jag honom.

„Vi genomförde två tävlingar tillsammans. Den andra tävlingen var en stadsplaneringsstudie för ombyggnad av fängelser i andra delar av Brysselregionen. Vi använde deras portfolio för tävlingen i Navez, eftersom vi aldrig hade byggt ett projekt tidigare.“

„Verkligen?“

„Ja, fram till dess hade vi bara gjort stadsutvecklingsprojekt. Vi vann båda tävlingarna med V+. Det var det första designprojektet som vi fick i uppdrag att genomföra. Sedan dess har vi genomfört andra projekt.“

„Inte illa för en början!“

Vi går upp för trappan till andra våningen, där en dörr till en av lägenheterna har lämnats öppen. Simon knackar på, presenterar sig för en man i vit t-shirt och pekar på mig, journalisten. Vi leds in i ett rymligt vardagsrum. En annan man i femtioårsåldern sitter vid ett matbord framför en flaska rosé. Han är klädd i kostym, slipsen är lös, han ler och nickar artigt. En varm doft av kryddor sprider sig in i mitten av rummet. Vi går runt en mittpunkt och in i köket, som är öppet mot vardagsrummet. Där möts vi av en medelålders kvinna i en limefärgad kongolesisk klänning. En flicka med ett litet barn i famnen står framför en tv på andra sidan vardagsrummet. Hon ger oss en blyg blick.

„Vad tycker du om byggnaden?“ frågar jag mannen i den vita t-shirten.

„Jag gillar den verkligen, men det är ett problem med vibrationerna.“

„Vilka vibrationer?“

„Från järnvägsspåren.“

Simon går med mannen längs en korridor som leder i motsatt riktning från ytterdörren. Hyresgästen beskriver ivrigt ett problem med toalettspolningen. Jag följer efter dem. Ett fönster skär ett stort hål i korridorens vänstra vägg och vetter mot Lambermont, på den här sidan av järnvägsspåren. Jag inser att det är en av de större glasrutorna man kan se utifrån, som jag trodde fanns i det gemensamma trapphuset. (…)

Du hittar hela artikeln om det prisbelönta projektet i Bryssel i vårt aktuella Baumeister-nummer 10/2019.