Omgivna av gipsavgjutningar av berömda skulpturer diskuterade tre „samtidsvittnen“ utvecklingen i museilandskapet på Centralinstitutet för konsthistoria i München på tisdagen. En nödvändig debatt som har varit i full gång senast sedan Walter Grasskamps „The Art Museum – A Successful Misconstruction“.
Carla Schulz-Hoffmann var biträdande generaldirektör för Bayerska statens målarsamlingar fram till 2011 och en pionjär när det gäller förvärv av modern konst i München på 1980-talet. „För första gången“, sade hon i paneldiskussionen, „fördes en samlingspolitik. Och man funderade konsekvent på hur man skulle kunna samla fyra olika konstsamlingar under ett tak.“ Resultatet blev den nya byggnaden Pinakothek der Moderne.
Svårigheten vid den tiden var dock – och är än idag – bedömningen av konstverken. Brita Sachs, konstjournalist och expert på konstmarknaden, sammanfattar: „En del av inköpen gjordes alldeles för tidigt, särskilt i Nederländerna. Detta ledde i slutändan till att verken såldes för cirka 15 år sedan. Förvärvspolicyn borde ha strukturerats mycket tidigare.“ Under tiden är inköp endast möjliga genom sponsring eller mecenatskap. „Beroendet av donatorer, särskilt från den privata sektorn, har lett till ett inflytande som curatorer inte vill ha“, säger Klüser, som har arbetat som gallerist och konstkonsult i nästan ett halvt sekel. „Museer idag behöver också en strukturerad ledning och marknadsföring.“ Äldre kollegor är inte beredda på detta.
Så hur ska de ändå klara av att hantera de stigande priserna på konstmarknaden och presentera verk i storformat? „Vi måste närma oss de befintliga stiftelserna – Kulturstiftung der Länder, Ernst von Siemens-Kunststiftung – mycket mer. Arbetet med vår egen samling måste också öka igen“, säger Carla Schulz-Hoffmann. Brita Sachs föreslog att man skulle använda tomma fabriksbyggnader för stora installationer eller fundera på underjordiska utrymmen.
Trots „missuppfattningen av konstmuseet“, vad vill paneldeltagarna att museerna ska ha i framtiden? Bernd Klüser: „Besökarantalet bör inte vara den avgörande faktorn. Det borde finnas ett mer intellektuellt engagemang för artefakterna igen.“ Carla Schulz-Hoffmann skulle gärna se att museerna reflekterade över sina egna uppgifter och öppnade upp sina utbildningsprogram för en bredare del av befolkningen. Och Brita Sachs sammanfattar med två ord: „Media och mod!“
Det var en intressant debatt som nu har inletts och som nu bör få en större publik. De aspekter som togs upp var korrekta och viktiga och behöver nu upprepas, till exempel i det tyska museiförbundet.