Det är det för tillfället sista kapitlet i en mer än tio år lång tvist om den s.k. Guelphskatten från Berlin Museum of Decorative Arts. I slutet av maj rekommenderade USA:s justitiedepartement att Högsta domstolen skulle upphäva underinstansens beslut. Domstolen hade 2015 beslutat att arvingarna till de tidigare ägarna av de medeltida kyrkliga konstverken kunde stämma Preussiska kulturarvsstiftelsen i USA. Om Högsta domstolen följer den nuvarande rekommendationen skulle det inte vara möjligt att stämma stiftelsen i en amerikansk domstol. Därmed skulle tvisten om återlämnandet av konstverken från 1000- till 1400-talet vara avslutad efter mer än tio år – så länge inga nya dokument dyker upp.
Det började 2008 när det blev känt att arvingarna till fyra judiska konsthandlare skulle återta den s.k. Guelphskatten från den preussiska kulturarvsstiftelsen. Detta lät först inte förvånande, eftersom de 42 stycken medeltida kyrkliga konstverken, som anses vara den största kyrkliga skatten på ett museum i världen, köptes av den tyska staten 1935 från fyra judiska konsthandlares dödsbo. Två verk tillkom i utbyte, så att stiftelsen idag äger 44 föremål från skatten. Så snart kravet blev känt förklarade Preussiska kulturarvsstiftelsen att återlämnande skulle vara obligatoriskt om forskningen visade att de judiska konsthandlarna hade tvingats sälja de extremt värdefulla guldsmedsarbetena till den tyska staten under trycket av nazisternas förföljelser. Och började undersöka saken.
Deras proveniensrapport publicerades 2009 under titeln „Welfenschatz – kein NS-Raubgut“. I den bevisade stiftelsens forskare att försäljningen inte ägde rum under påtryckningar, eftersom den tyska staten var den enda intresserade parten vid den tiden. Enligt forskningen visar akterna inte att andra köpare medvetet hölls borta. Snarare var det museichefer och kyrkliga företrädare som övertygade staten om att den borde säkra skatten för Tyskland. Priset på 4,25 miljoner riksmark motsvarade de vanliga priserna år 1935. De klagande anser däremot att köpeskillingen är för låg och fortsätter att anta att försäljningen berodde på förföljelse.
Stiftelsens forskningsrapport beskriver å andra sidan i detalj svårigheterna med försäljningen redan från 1927. Detta beror på att relikskrin och altare, kors och bönböcker ursprungligen tillhörde Brunswick-klostret St Blasius, som invigdes 1030. I den äldsta bevarade inventeringen av klostrets skatt listas 138 relikskrin år 1482. Det var framför allt Henrik Lejonet, som dog 1195, som ökade skatten. Han hade tagit med sig olika reliker från en pilgrimsfärd till det heliga landet, för vilka de dyrbara guldbehållarna tillverkades. Det berömda relikskrinet med kupol i Berlin tillverkades troligen också för en relik från Henriks stiftelse. Det sägs ha innehållit Sankt Gregorius av Nazianzos skalle. År 1671 lämnade många konstverk klostret i Braunschweig för alltid, eftersom Braunschweigs regent gav dem till sin katolska kusin från Hannover, som hade hjälpt honom att underkuva det upproriska Braunschweig. Kyrkoskatten blev därmed en furstlig skatt, som nu enbart tillhörde den hannoveranska ätten av det guelfiska huset Brunswick-Lüneburg.
År 1927 hade den tidigare kyrkoskatten krympt till 82 delar och familjen ville nu sälja alltihop. Intresset var dock svalt på grund av den globala ekonomiska krisen. År 1930 bildade fyra judiska konsthandlare i Frankfurt – Zacharias Max Hackenbroch, Isaak Rosenbaum, Saemy Rosenberg och Julius Falk Goldschmidt – ett konsortium av handlare och betalade hertigen åtta miljoner riksmark för de 82 verken. Det var „en mycket bra affär“, sade arvingarnas advokat Markus Stötzel i en intervju 2015, eftersom experter redan då uppskattade värdet till omkring tre gånger så mycket. De organiserade sedan en utställningsturné genom Europa och Amerika för att sälja konstverken vidare. De lyckades sälja 38 av dem, men var tvungna att fortsätta leta efter en köpare till resten. Först efter lång tids sökande hittade de en köpare i den tyska staten, som 1935 betalade dem 4,25 miljoner riksmark för 42 verk. De hade fått totalt 2,5 miljoner riksmark för de 38 stycken som sålts tidigare. Detta är ytterligare ett skäl till att stiftelsen anser att det pris som staten betalade var lämpligt för den tiden.
Konsthandlarnas arvingar följde inte detta argument och vidhöll sitt krav på återlämnande efter offentliggörandet av proveniensrapporten. Båda sidor enades dock om att vända sig till den rådgivande kommission som inrättats för sådana tvister. År 2014 beslutade kommissionen „att försäljningen av Guelph Treasure inte var en tvångsförsäljning på grund av förföljelse“. Även om en rekommendation från den rådgivande kommissionen inte är juridiskt bindande följer båda parter vanligtvis dess bedömning. Så inte i fallet med „Guelph Treasure“.
Huruvida en amerikansk domstol nu kan ta upp fallet kommer att avgöras under de kommande månaderna. Vad som dock är säkert är att konstverken inte kommer att tillåtas lämna Tyskland. Detta eftersom delstaten Berlin förklarade dem som en nationellt värdefull kulturell tillgång redan 2015.
Läs mer om återlämnande i den kommande RESTAURO 7/2020: Vilken roll spelar restauratörerna här?