Pascal Koertel – vinnare av Straubing 2023:s pris för främjande av kultur

Pascal Koertel har studerat måleri och grafik vid Academy of Fine Arts i professor Gregor Hildebrandts klass sedan 2020. Han är en av två vinnare av Straubing Cultural Promotion Prize, som delas ut av Dr Franz och Astrid Ritter Foundation for Fine Arts. Restauro träffade honom för en intervju.

JMK: Gratulerar till Straubings kulturpris! Har prispengarna på 3 000 euro redan använts?

PK: Tack så mycket! Pengarna har inte använts ännu, men det är planerat. Jag skulle vilja använda dem för att skapa en serie på tre verk som jag uteslutande vill måla med lapis lazuli. Jag vill bara experimentera med detta fantastiska material.

Jag har upptäckt för mig själv att jag tycker att former och skuggor är mycket mer spännande än konkret utarbetade motiv. Haute couture och haute couture-fotograferingar är en viktig inspirationskälla för mig eftersom jag tycker att silhuetterna är särskilt spännande. Jag vill också skapa verk i storformat.

JMK: Så en mycket förnuftig investering i framtida verk och inte i haute couture, till exempel?

PK: Nej, jag återinvesterar alltid.

JMK: Du har redan nämnt det: du använder ofta dyra material som lapis lazuli och gör dina egna färger av pigmenten. Varför anstränger du dig så mycket och inte bara köper färdiga tubfärger?

PK: Det finns två skäl: För det första vill jag hedra de gamla mästarna, och för det andra använde jag visserligen tubfärg i början av mina studier, men var aldrig nöjd med resultatet. Jag gick sedan till Dr Kathrin Kinseher, som leder studieverkstaden för måleriteknik vid Münchenakademin, och berättade att färgerna inte hade den briljans som jag var ute efter. Färgerna såg alltid lite „smutsiga“ ut. Hon förklarade då för mig att en del av pigmenten i tubfärgerna inte är kompatibla med varandra. Ett bra exempel är titanvitt, som ofta innehåller andra ämnen. Men jag vill ha den rena titanvitan. Så jag gör det själv för att få det rena pigmentet. För mig förändrar tillsatta ämnen alltid färgen, vilket jag märker och som stör mig.

Kolla in det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av Pascal Koertel (@daslebendegefuehl)

JMK: Du gör också dina dukar själv, det vill säga du spänner upp dem på en bårram själv. Det är också väldigt tidskrävande, man skulle också kunna köpa dem.

PK: Jag är en materialfetischist. Prefabricerade dukar har inte den tygkvalitet som jag vill ha. Jag använder ett speciellt tyg från Frankrike som är särskilt fint men ändå mycket tjockt. Detta är också mycket viktigt för mig när det gäller kläder, jag gillar verkligen fastare och tjockare tyger och det är här mode och konst möts igen i mitt arbete. Känslan i dukarna är helt enkelt viktig för mig, de måste kännas rätt för mig.

JMK: Du nämnde den haptiska kvaliteten, som är något man känner igen från museer, att man inte ska röra vid konstverk. Kan betraktaren se eller känna igen den speciella känslan eller strukturen i duken?

PK: Jag bjuder alltid in folk att ta på verket om de är intresserade av hur jag arbetar. Jag arbetar också mycket med koppar eller porslin som bärande material i min konst och har utvecklat en process som gör porslinet mindre sprött. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man kan ta på det, för man blir oftast förvånad över hur det känns. Jag är själv en väldigt haptisk person och gillar att känna på tyger när jag gör kläder eller köper tyg till dukar. Jag är alltid väldigt känslig.

JMK: Det kan jag verkligen förstå, du lägger också märke till tygkvaliteterna: allt silke är inte likadant och all bomull är inte likadan.

PK: Exakt, och jag brukar täcka mina verk med harts eller fernissa. Då är det inte så farligt om man tar på det vid sidan om. På min utställning i Straubing har jag till exempel två verk hängande som är gjorda av organiskt material som aldrig torkar. Jag hällde ett mycket tjockt lager epoxiharts över det och det har en riktigt cool känsla. Folk kommer alltid väldigt nära det och när jag inser att folk vill röra vid det går jag fram till dem och säger att de är välkomna att göra det. Det är en del av det för mig. Jag vill att min konst ska tilltala olika sinnen och därför gör jag ofta musikinstallationer eller leker med dofter. Det är också viktigt för mig hur det utrymme där min konst presenteras är utformat. Jag tänker alltid på det. I januari förra året klädde jag till exempel in ett helt rum i 3.000 desinfektionsservetter tillsammans med en konstnärsvän, Sandro Prodanovic, som vi klistrade, sydde och häftade ihop. Det är helt enkelt viktigt för mig att man kan fördjupa sig i min konst och att alla sinnen är engagerade.

JMK: Det är förstås också väldigt spännande att du arbetar tillsammans med andra konstnärer …

PK: Jag tycker alltid om att göra samarbeten. Kanske har jag också lärt mig det lite från modebranschen. Det är helt enkelt spännande när man blir involverad med en annan konstnär och sedan utbyter idéer inte bara verbalt utan också i arbetsprocessen.

JMK: Hur ska jag föreställa mig din arbetsprocess? Du har ju just sagt att du själv täcker dukarna, du gör färgerna …

PK: Jag gör faktiskt allting själv, jag köper nästan aldrig något färdigt. Jag är så besatt av material att jag alltid vill veta vad något är gjort av. Det är också ett råd jag ger till studenter på första terminen: Ta tag i materialet! Om man vet vad man kan göra med vilket material så arbetar man på ett helt annat sätt.

JMK: Och vad händer sedan? Förbereder man materialet och duken och gör sedan förstudier? Eller målar du direkt på duken?

PK: Det varierar väldigt mycket. Ibland börjar det med en studie, men jag kan tycka så mycket om den att jag lämnar det därhän. Men den här studien kan sedan ändå användas för att göra en målning. Jag är mycket uppmärksam på underlaget, men jag gör mycket sällan preliminära skisser. Jag målar ofta på fri hand, eftersom skisser ofta ger mig en känsla av att vara begränsad. Jag gör inte heller något rutnät på duken.

JMK: Jag läste nyligen något om en målare vars målning analyserades i detalj med hjälp av röntgenstrålar. Det visade sig att han hade gjort förändringar under arbetsprocessen. Kan man hitta något liknande i ditt arbete?

PK: Jag gör också en viss mängd preliminära skisser, men jag gör det för att kunna använda dem i verket och få bakgrunden att se lite smutsigare ut. Jag brukar göra skisserna med grafit eller träkol som jag gör själv. Jag bränner pilved för detta. Sedan sprider jag ut och späder ut det svarta pigmentet med olja direkt på duken. I kombination med de ljusa färgerna som jag sedan applicerar uppnår jag en helt annan effekt.

JMK: Varifrån kommer dina idéer?

PK: Jag kommer ofta på motiv när jag går en promenad. Då kan jag se en relief eller ett fönster som jag verkligen gillar. Då plockar jag upp det. Men också historier som människor berättar för mig.

JMK: Finns det också konstnärer som påverkar dig? Jag vet från ditt arbete att motivet med en blå häst ofta dyker upp. Vi sitter här i München, så jag kommer snabbt att tänka på Franz Marc och hans blå hästar …

PK: Franz Marc har att göra med att jag brukade gå på museer i München ganska ofta med min mormor och min mamma, och Lenbachhaus var ofta där. Jag hade „Blå hästen I“ hängande som en affisch ovanför min säng. Det lämnade naturligtvis ett bestående intryck. Annars gillar jag Basquiats verk, och det syns också i mina målningar. Jag har också några favoritkonstnärer, varav de flesta inte längre lever, men som i allmänhet inte har något inflytande på mitt arbete. Francis Bacon eller Louise Bourgeois, till exempel. Jag är ingen installationskonstnär, jag arbetar för närvarande med rena platta verk, dvs. måleri. Men jag tycker att burar och utrymmen är väldigt spännande, och jag är särskilt intresserad av det mörka och abstrusa. Det jag får där tar jag sedan med mig in i mina verk och förverkligar i mina målningar.

JMK: Det märks väldigt tydligt i dina verk. Det är ganska mörka motiv, som till exempel dödskallar.

PK: Vanitasmotiv är definitivt en del av mitt arbete. Men depressiva stämningar förekommer också. Jag arbetade ett tag med borderlinepatienter, vilket resulterade i mycket mörka verk. Men det blev en för stor påfrestning i längden, så jag fortsatte inte.

JMK: Du har också sagt att du orienterar dig efter de gamla mästarna, åtminstone i den materiella produktionsprocessen.

PK: Jag är lite kluven till det nu. Jag brukade älska att besöka museer som Louvren eller Alte Pinakothek här i München, men just nu kan jag inte längre se de verk som ställs ut där på samma sätt. Jag har fått nog av dem, så att säga. Men deras hantverksskicklighet imponerar på mig. De gjorde fortfarande allting själva eftersom tubfärger, till exempel, inte ens existerade ännu. Jag tycker att detta engagemang är imponerande. Många konstnärer gör inte längre den ansträngningen i dag. Men när man väl har börjat tillverka materialen själv vill man inte använda något annat.

JMK: Vad arbetar du med just nu, vad arbetar du med?

PK: Jag förbereder för närvarande en utställning i Paris, i Marais. Jag är väldigt glad över det eftersom jag verkligen gillar den här delen av Paris, det är ett av mina favoritdistrikt. Nästa målning blir min hyllning till haute couture, som vi talade om i början. Det är framför allt designern Martin Margiela som inspirerar mig. Jag tycker att hans dekonstruerade design är superspännande. De extravaganta former som han har skapat påverkar mig. Jag är särskilt intresserad av att leka med former, eftersom det gör det möjligt för betraktarna att utveckla sina egna berättelser om verket. Detta var också viktigt för mig i Straubing-utställningen, därav titeln „Somewhere between them and us“. Jag är fascinerad av det utrymme som öppnar sig mellan konstverket och betraktaren och som till en början är tomt. Som betraktare kan du sedan fylla det med dina känslor, dina uppfattningar, dina minnen och kanske till och med börja drömma. Det är så jag känner för Chagalls verk, de fångar mig alltid. Några av hans saker har också en resonansbotten i min konst.

JMK: Vilka är dina kommande utställningar? Var kan jag se dig förutom i Straubing och Paris?

PK: Det blir förmodligen en utställning till i Milano, och i maj har vi en klassutställning här i München som organiseras av Academy of Fine Arts.

JMK: Sista frågan: har du något utställningstips?

PK: Definitivt Kafka-utställningen på Villa Stuck. Den är inte kvar så länge till, men den är mycket bra. Sedan skulle jag vilja se Mark Rothko-utställningen i Paris på Fondation Louis Vuitton. På Tate London, den expressionistiska utställningen med lån från Lenbachhaus och sedan i München på Kunsthalle utställningen om formgivarna Viktor & Rolf. Det finns mycket mer, jag har en hel lista.

2024

„Någonstans mellan dem och oss“ (Straubing)

2023

„MEIN TRÜBES WASSER WURDE KLAR“ (Berlin)

„daslebendegefühl“ (München)

„Getreidegasse 24“ (Salzburg)

2022

„MINDS ARE MAGNETS“ (New York)