Proveniensforskningens dag 2025

Den internationella proveniensforskningsdagen har ägt rum sedan 2019. Sedan dess har kulturinstitutioner rapporterat om sina pågående projekt inom området proveniensforskning varannan onsdag i april. I den här intervjun förklarar Prof. Dr Gilbert Lupfer, chef för German Lost Art Foundation, hur centrets arbete har förändrats, vilka politiska åtgärder som bör vidtas och hur privatpersoner kan involveras i proveniensforskning.

Under de år som centret har funnits har det expanderat avsevärt både vad gäller personal och innehåll. Samtidigt har antalet ansökningar ökat och därmed också finansieringsbeloppet. Under de senaste tio åren har stiftelsen kunnat stödja mer än 400 proveniensforskningsprojekt med en total finansiering på mer än 60 miljoner euro. Utbudet av projekt har blivit mycket mer varierat under årens lopp. Till exempel kan vi nu erbjuda mindre museer som inte har möjlighet att genomföra proveniensforskning med egna medel möjligheten att genomföra en så kallad initial kontroll av sina innehav för att fastställa behovet av forskning. Idag utförs proveniensforskningsprojekt inte längre bara på konstmuseer utan även i tekniska, naturhistoriska, arkeologiska eller etnologiska samlingar, inte bara på museer utan även på universitet, bibliotek eller privata institutioner. Sedan 2017 har centret kunnat finansiera grundforskning om den sovjetiska ockupationszonen och DDR, och 2019 tillkom specialistområdet „Kultur- och samlingsföremål från koloniala sammanhang“.

Den senare avdelningen, „Kultur- och samlingsföremål från koloniala sammanhang“, är ett bra exempel på hur centrets arbete i viss mån speglar samhällets bearbetning av det tyska förflutna. Medan uppgörelsen med Förintelsen spelar en central roll i minneskulturen, har den tyska kolonialtiden kommit i förgrunden först för några år sedan. Detta beror delvis på debatten kring byggandet av Humboldt Forum och presentationen av de etnologiska samlingarna i Berlin, men också på en större medvetenhet om rasism och kolonialism i allmänhet. I koalitionsavtalet 2018 åtog man sig att göra upp med den koloniala eran och 2019 kunde centrets avdelning „Cultural and Collection Materials from Colonial Contexts“ påbörja arbetet med sin finansieringslinje.

Det viktigaste för proveniensforskningen är ett stabilt ekonomiskt stöd och tillräcklig politisk uppbackning. Proveniensforskare har att hantera långa historier och föremålshistorier, varav en del är dåligt dokumenterade eller inte dokumenterade alls. Det kan ofta ta år innan man har ett resultat som kan möjliggöra restitution – därför är personalkontinuitet en mycket viktig faktor för att kunskapen om samlingarna inte ska gå förlorad igen. Proveniensforskning behöver därför politiskt stöd, inte minst i form av tillförlitlig finansiering från den federala regeringen, men också från delstaterna och de lokala myndigheterna som sponsorer för sina institutioner. Den politiska viljan är särskilt viktig när det gäller återlämnande: det är trots allt inte institutionerna som avgör om ett föremål återlämnas till sin ägare, utan deras sponsorer i form av delstatsregeringar eller lokala myndigheter. Det måste finnas ett uppriktigt engagemang för omvärdering, annars kommer proveniensforskningen inte att leda till någonting.

Naturligtvis måste medvetenheten om dessa frågor höjas om och om igen – särskilt nu när den politiska högerkanten växer sig starkare och högerextrema ideologer aktivt försöker trycka tillbaka minnet av nationalsocialismen och kolonialismen. Proveniensforskningen å sin sida håller minnet av Förintelsens brott mot mänskligheten vid liv. Den rekonstruerar minutiöst mekanismerna för diskriminering, fråntagande av rättigheter, fördrivning och utrotning och motverkar därmed glömska och förtryck. Detta gäller även kolonialtiden, som började omvärderas först för några år sedan. Här återstår fortfarande mycket arbete att göra i samarbete med respektive ursprungssamhälle. För DDR:s del återstår fortfarande en bredare samhällsdebatt.

Proveniensforskning kring naziststöldgods har etablerats under de senaste tio åren och har letat sig in i mycket olika samlingar. Centrumet har redan finansierat 300 projekt inom detta område i Tyskland, och antalet ansökningar ökar fortfarande. Jag tror att vi är på rätt väg, även om det fortfarande finns mycket kvar att göra. Vi ser brister i privata samlingar, eftersom privata ägare inte är skyldiga att följa „Washingtonprinciperna“ och därför inte är skyldiga att bedriva proveniensforskning på sina innehav.

Spektret för proveniensforskning utvidgas också när det gäller koloniala sammanhang: Mindre museer skickar nu också in ansökningar inom detta område och särskilda ämnen som kristna missionärssamlingar fokuseras. Det finns ett stort intresse för att forska kring mänskliga kvarlevor och vi finansierar ett antal projekt inom detta område. Bakgrunden till detta är att kolonialherrarna i de ockuperade områdena plundrade kranier och ben för att bedriva „rasforskning“ och bevisa den vita „rasens“ överlägsenhet – bevisen för denna förfärliga praxis finns än idag i tyska samlingar och arkiv, och det är etiskt nödvändigt att spåra deras ursprung. Under sin femåriga historia har den ansvariga avdelningen hittills kunnat lansera totalt 85 projekt – det är ett stolt rekord när man betänker hur mycket grundarbete och ibland övertalning som fortfarande måste göras här, medan nazistforskningen har kunnat bygga på etablerade strukturer under mycket längre tid. Proveniensforskningen inom de båda områdena befinner sig därför på olika utvecklingsstadier och måste metodologiskt hantera olika historiska förutsättningar.

Det måste skiljas åt: Som jag sa är vi redan ganska framgångsrika med mindre museer med erbjudanden som de första kontrollerna. Privata samlare kan inte åläggas att följa „Washingtonprinciperna“. Bortsett från undantag som familjen von Schirach eller huset Hessen har vi tyvärr nästan inga privata sökande som vill få sina samlingar undersökta. Utan en motsvarande rättslig ram förblir det en fråga om moraliska överklaganden.

Läs mer på engelska: Stiftelsen Preussiska kulturarvet har återlämnat två verk av konstnären Max Slevogt och köpt tillbaka dem.