Rätten till förstahandsval
Birgit Schwarz har undersökt sambandet mellan Führervorbehalt och konststölder.
Omslag till boken av Birgit Schwarz
Omslag till boken av Birgit Schwarz
När Birgit Schwarz skriver om Hitler och den nazistiska konststölden får läsaren vara beredd på att lära sig nya saker och revidera enkla sanningar. Schwarz granskar nämligen de konventionella föreställningarna om en omfattande nazistisk konststöld som konstvärlden inte förstod och om Hitlers planer på ett gigantiskt museum i Linz. Till de välkända fakta om den allestädes närvarande och kriminella konststölden lägger hon nya fakta som förstärker omfattningen och den byråkratiska självklarheten i en oöverträffad plundringskampanj och korrigerar enskilda idéer på lång sikt. Ett exempel är det enorma „Führermuseet“ i Linz. När hon 2004 upptäckte de fotoalbum där museets inköp hade dokumenterats i åratal förändrades bilden av ett museum som upprepade gånger hade ryktats vara större än Louvren och Uffizierna tillsammans. Fotoalbumen bevisar att ett gigantiskt museum aldrig planerades, men däremot ett museum fullt av plundrad konst.
I sin nya bok „På order av Führern. Hitler and the Nazi art theft“ har Schwarz analyserat Führerns order och den nazistiska konststölden. Det handlar om Hitlers konstförståelse och hans rådgivare, men också om plundringens helt otroliga omfattning och den byråkratiskt välorganiserade distributionen. Namn på konsthandlare som idag är viktiga för proveniensforskningen förekommer i Schwarz bok, liksom ödena för de plundrade, deporterade och mördade samlarna. Schwarz förklarar dock inte bara målningarnas vägar, utan också det system som banade väg för dem och som fungerade så perfekt att detta rån än idag inte har behövt sonas genom full restitution.
„Även om konfiskeringen skedde på Hitlers order fick den inte ske i hans namn. Han ingrep först efter att konstverken hade konfiskerats i det tyska rikets namn“, skriver Schwarz. Den första „Führerreservationen“ daterar sig från den 18 juni 1938 och gav Hitler rätt att först få tillgång till konfiskerade judiska konstsamlingar i Österrike.
Det utvidgades gradvis – i flera cirkulär – till all konfiskerad konst i alla ockuperade territorier. Konst plundrades inte bara i Frankrike och Nederländerna, utan även i Polen och Tjeckien och fördes till Tyskland. Vart den sedan skickades bestämdes utifrån dess kvalitet. De mest värdefulla till Hitler, „resten“ till regionala museer.
Att Hitler bara samlade på kitsch och pompa, som Albert Speer sa efter kriget och som Joachim Fest skrev i sin stora biografi om Hitler, är inte sant, vilket Schwarz kan bevisa. Det var inte för inte som Hans Posse, chef för Dresdens konstsamlingar, fick förtroendet att välja ut och organisera samlingarna. Hitler följde hans omdöme – även när det gällde hans privat inköpta samling. Det är därför inte förmätet av Birgit Schwarz att i förordet hävda att hennes bok „omskriver historien om nazisternas konststölder till historien om Hitlers konststölder“.
I en tid då proveniensforskning börjar bedrivas systematiskt och många offer för denna konststöld utan motstycke äntligen kan hoppas på att få tillbaka sin egendom, är denna bok ett måste – inte bara för forskare.
Birgit Schwarz „På order av Führern. Hitler und der NS-Kunstraub“, 320 s., Theiss Verlag, Darmstadt, € 29,95.
Vi behandlar ämnet „plundrad konst“ i detalj i RESTAURO 2/2015.