Rolling Stones

Knappast någon annan arkeologisk plats har undersökts så intensivt som Stonehenge och fortfarande har inte alla mysterier lösts. Nu verkar geologer åtminstone ha klarlagt frågan om varifrån människor fick de stora stenarna från Stonehenge för fyra och ett halvt årtusende sedan

Den förhistoriska människans föreställningsvärld ger oss fortfarande många gåtor. Det saknas inte hypoteser, men det saknas tillförlitliga fakta. Vi vet t.ex. att den spektakulära megalitstrukturen vid Stonehenge uppfördes under den neolitiska perioden och användes åtminstone fram till bronsåldern. Byggnaden ligger cirka 13 kilometer norr om Salisbury och består av en vallgrav som omges av en megalitisk struktur bestående av flera koncentriska stencirklar.

Det finns olika motstridiga teorier om syftet med denna avancerade struktur: Var det en plats för tillbedjan, ett tempelkomplex eller ett observatorium? Åtminstone en mycket omdiskuterad fråga i samband med Stonehenge verkar nu ha fått sin lösning: De enorma stenarnas ursprung. Överraskningen: Man antar att stenarna transporterades över 230 kilometer från stenbrottet till platsen där de restes.

Forskare har länge vetat att de så kallade „bluestones“ – den spräckliga diabasstenen som utgör installationens inre cirkel – ursprungligen bröts i Preselibergen i Wales, men de exakta stenbrotten hade ännu inte spårats. Nu, efter åtta års forskning, har dessa stenbrott lokaliserats.

Enligt en studie som publicerats i tidskriften Antiquity har två specifika stenbrott identifierats, Carn Goedog och Craig Rhos-y-felin, som båda dateras till omkring 3.000 f.Kr, den första konstruktionsfasen av Stonehenge. Med hjälp av fynd av verktyg och träkol samt koldioxiddatering och vissa särdrag i stenhuggningen kunde megaliterna i Stonehenge hänföras till dessa två stenbrott.

Arkeologen Mike Parker Pearson är förvånad: „Alla andra neolitiska byggnader i Europa byggdes av stenblock som hittades högst 15 kilometer bort. Vi försöker ta reda på vad som var så speciellt med Preselibergen för 5.000 år sedan och om det redan fanns betydande stencirklar här innan blåstensblocken fördes till Stonehenge.“

Forskarna har tidigare antagit att stenarna släpades till Englands sydkust och transporterades därifrån med flottar, men den senaste studien av Pearson och Rob Ixer tyder på att upp till åttio stenar släpades över land längs en rutt som kanske inte låg långt från den nuvarande motorvägen A40 som förbinder Wales med London. Var och en av dessa stenar i den inre cirkeln väger lika mycket som en bil och till skillnad från megaliter från sydligare regioner, som Egypten, bröts dessa stenar inte ut ur större block.

Joshua Pollard, professor i arkeologi vid University of Southampton och en av författarna till studien, beskrev blocken för BBC som „ett av de mest anmärkningsvärda förhistoriska exemplen på att mycket stora stenar transporteras över långa avstånd“.