Viktiga tillägg
Den klassiska boken „Sammlungsgut in Sicherheit„ är fortfarande ett standardverk för praktisk museiverksamhet. Även om den tredje, utökade upplagan publicerades 2002 innehåller den viktiga tillägg för konservatorer som fortfarande är giltiga.
När en bok kommer ut i sin tredje upplaga måste den vara ganska bra eller ganska viktig. I fallet med „Sammlungsgut in Sicherheit“ stämmer båda. Boken om ämnena belysning och ljusskydd, luftkonditionering, förebyggande av skadliga ämnen, skadedjursbekämpning, säkerhetsteknik, brandskydd och riskhantering är nämligen ett grundläggande verk för museiarbete. Här samlas kunskap och många tips för att organisera arbetet på ett museum.
Volymen har utökats med kapitel om förebyggande av skadliga ämnen och skadedjursbekämpning. Denna utvidgning har framför allt efterfrågats av konservatorer och restauratörer. Avsnittet om riskhantering har tillkommit på förslag av säkerhetsexperter.
Vissa kapitel inleds dock med alltför grundläggande information. I början av sin artikel „Brandskydd i museer“ förklarar Barbara Fischer vad en brand är: „En brand är en kemisk process där ett brandfarligt ämne förenas med syre (oxidation) och som sker exotermt – dvs. under värmeutveckling – med hög reaktionshastighet.“
Detta låter lite som naturvetenskapliga lektioner i grundskolan och kommer att utmana, om inte irritera, alla läsare. Och det är helt onödigt, för Fischers artikel är bra och viktig, eftersom den inte bara beskriver orsakerna till bränder och hur man bekämpar dem, utan också går in i detalj på skydd och de problem som det kan orsaka. Detta omfattar till exempel nödutgångar, som kan rädda livet på museibesökare i händelse av brand, men som också kan användas av tjuvar. Här samlar Fischer alla vanliga alternativ för att öppna utrymningsvägar i en nödsituation, men göra dem svårare för tjuvar att passera igenom.
De andra artiklarna är uppbyggda på liknande sätt: De listar vilka tekniska alternativ som finns och utgör därmed ett beslutsunderlag och en grund för avvägningen av vilka system som ett visst museum kan behöva. Allt detta illustreras med ett stort antal tabeller, formler och diagram, som till exempel Wibke Ungers mycket övertygande artikel om skadedjur på museer. Olika insekter illustreras på ett igenkännligt sätt och det finns exakta anvisningar om hur de ska bekämpas.
Alla författarna är väl medvetna om en brist i sina bidrag, som redaktören Gunter S. Hilbert skriver i förordet: „Under arbetet med sina manuskript befann sig medförfattarna i samma situation som haren i sagan om kapplöpningen med igelkotten. Trots att de alltid strävade efter att vara uppdaterade, hade de i slutet av det sista kapitlet redan hunnit ifatt någon nyhet, någon innovation.“ En av författarna, Hans-Jürgen Harras, chef för säkerhetsavdelningen vid Berlin State Museums of the Prussian Cultural Heritage Foundation, förklarar att kapitlen, i linje med Hilberts vägledande principer, föregås av grunderna och historien för respektive ämne. Resultaten beskrivs som en handlingslinje och det framgår också på vilket sätt man har kommit fram till resultaten.