„Sista chansen för en långsam dans“ – ett skyddsrum av behark Architekten

En rad från låten „Last Chance for a Slow Dance“ inspirerade arkitekterna på behark att skapa en genomsläpplig träkonstruktion som skapar ett skydd i Larrabetzus centrum. Nu kan det offentliga livet äga rum där även när det regnar.

Historien om projektet „Sista chansen för en långsam dans“ var smärtsam. Den omfattar år av ekonomisk kris, olika användningskoncept, arkeologiska problem och oväntade händelser, samt en byggentreprenör som inte kunde slutföra sitt arbete. Innan byggandet av en ny „aterpe“, ett skyddsrum mitt i den nordspanska byn Larrabetzu, äntligen kunde slutföras, var man tvungen att ändra designen igen. Detta förde honom tillbaka till sina rötter. Den här gången kunde man dock lösa de problem som hade uppstått under den katastrofala första byggfasen. Mot bakgrund av denna turbulens var ombyggnaden av det lilla skyddsrummet verkligen en „sista chans till en långsam dans“.

På baskiska betyder „aterpe“ ett litet skydd, en täckt plats eller ett rum. Termen är nära förknippad med den baskiska regionen i norra Spanien. Detta beror på att skydd är viktiga här på grund av det regniga klimatet. Det lilla samhället Larrabetzu saknade just ett sådant skydd, en täckt offentlig plats som skyddade mot regn. Som ett led i planeringen av ombyggnaden av Larrabetzus rådhus kom arkitekterna behark från Bilbao på idén att bygga ett sådant utrymme. De ville ersätta en gammal byggnad i anslutning till stadshuset med en täckt „aterpe“.

Den gamla byggnaden i utkanten av stadshuset var oanvänd, saknade arkitektoniskt värde och inbjöd till att omvandlas till ett offentligt rum. Detta skulle komplettera det stadsrum som omger stadshuset. Detta centrala torg är den viktigaste platsen i Larrabetzus stadsväv. Följaktligen äger många sociala aktiviteter rum här. Det saknades dock en plats där dessa aktiviteter kunde äga rum även när det regnade. Arkitekterna ville råda bot på denna brist. De ville skapa en plats mitt i staden som var skyddad från väder och vind, men som samtidigt var öppen, ventilerad, ljus och genomtränglig. Samtidigt skulle utrymmets dimensioner och arkitektur smälta in i Larrabetzus stadsväv på ett diskret sätt.

Det nya, övertäckta offentliga rummet kännetecknas av en byggnadsstruktur som omger det som ett kuvert. Volymen är ungefär densamma som den tidigare byggnadens. Detta var viktigt för arkitekterna. De ville hylla den tidigare byggnaden och ge den nya byggnaden samma fysionomi. De ville också behålla rådhusets yttervägg, den yttre trappan och fontänen i den nya byggnaden. Denna hänvisning till den tidigare byggnaden var dessutom avsedd att stödja det kollektiva minnet hos Larrabetzus invånare. Slutligen skulle reminiscensen också hjälpa invånarna att acceptera den nya byggnaden. De ska kunna acceptera den som en ny del av den historiska staden och förstå den som en ny del av historien.

Det yttre skalets struktur skapar utrymmet och ger det identitet. Bjälkarna är konstruerade av laminerat trä och bildar tillsammans ett öppet och ventilerat kuvert som bär upp tre sluttande takytor. Strukturen vilar på en stor träpelare som är fäst vid stadshuset och som håller upp taket och mezzaninvåningen. Interiören är fördelad på två våningar. På bottenvåningen är planlösningen öppen. Vid kanten ligger en liten multifunktionell byggnad som innehåller en bar och andra förvaringsutrymmen. Den lilla mezzaninvåningen nås via en utvändig trappa. När renoveringen av det intilliggande stadshuset Larrabetzu är klar kommer utrymningsvägen från mötesrummet också att ligga här. Tillskottet av mezzaninvåningen gör det nya, täckta stadsrummet mångsidigt, eftersom det också kan fungera som predikstol eller scen.

Designen maximerar genomträngligheten i det nya, allmänt tillgängliga utrymmet. Det är därför två stora entréer leder in i byggnaden. Den ena leder in i byggnaden från det centrala torget och den andra från den västra sidan. Detta innebär att entréerna ligger på de vanliga vägar som människor tar över Larrabetzus huvudtorg. De vertikala balkarna och pelarna är placerade så att de ger en visuell genomsläpplighet, vilket understryks av en ljusinstallation. På natten lyser den nya „aterpen“ som en lykta i ett diffust och återhållsamt ljus.

Den nya byggnadens utseende verkar tillfälligt. Samtidigt är den en hyllning till omgivningen och den lokala arkitekturtraditionen. Konstruktionen och ytorna är återhållsamma. Trä, natursten och en betongyta som ser ut som sten bidrar till att integrera byggnaden i sin omgivning. Samtidigt gör dessa material att den nya byggnaden tydligt skiljer sig från det gamla stadshuset. Samtidigt förstärker tillbyggnaden också stadshuset. Resultatet är att helheten smälter in i Larrabetzus arkitektoniska struktur på ett harmoniskt och diskret sätt.

Ett annat exempel på hur en stadskärna kan vitaliseras genom att befintliga byggnader integreras: I Avricourt i Frankrike har Gens Architekten blåst nytt liv i en gammal lada.