Sjukhusbygge i tider av Corona

Ingen byggnad är mer relevant under coronapandemin än sjukhuset: det är här sjuka människor, hjälpare och resurser samlas. I den rådande situationen är det meningsfullt att sammanföra det decentraliserade sjukvårdssystemet. Det finns ett bra exempel på detta i USA. Även i Tyskland funderar man på sjukhusbyggen. Problemet i det här landet? Täckning och befintliga strukturer.

Sjukhus och kliniker är de centrala platserna i covid-19-krisen. Självkarantän, hemarbete och social distansering (eller snarare rumslig distansering) är däremot decentraliserade lösningar som på ett modernistiskt sätt ska förhindra att sjukdomen sprids genom rumslig distansering. I händelse av sjukdom samlas patienter och deras vårdare – läkare, sjuksköterskor, sjukhuspersonal – i sjukhusbyggnaden, kliniken, sjukhuset eller nu militärsjukhuset, mot bakgrund av tillgängliga resurser av rumslig, terapeutisk och psykosocial karaktär. Bara detta skapar många utmaningar.

Ett steg i denna process är att övervinna den institutionella decentraliseringen av sjukhussystemet, som kan verka helt förnuftig i normala tider. Ett överraskande exempel på sjukhusarkitektur finns i USA. Den federala regeringen i Washington förklarade nyligen 18 nya sjukhus öppna. I själva verket är bara ett av dem i drift, Javits Centre i New York City. I delstaten New York har dock guvernör Cuomo lyckats göra något som annars skulle verka omöjligt, oekonomiskt och helt enkelt vansinnigt. Han har fört samman alla sjukhusoperatörer, privata och icke-privata, och konsoliderat delstatens sjukhussystem på grund av krisen. Som ett resultat av detta har många enskilda, centraliserade platser blivit ett veritabelt helande nätverk för behovsbaserad resursfördelning. De befintliga anläggningarna är dock inte längre tillräckliga, särskilt inte i metropolen New York. Ett tältsjukhus byggdes i Central Park för att stödja klinikverksamheten i hela staden.

Näst största ekonomiska sektorn

Från institutionella till sociala aspekter: I New Orleans börjar det bli uppenbart att staden vid Mississippi, „Sliver by the River“ – stadsremsan som ligger vid flodstranden – håller på att bli en hotspot för covid-19-pandemin. Nu kan man skylla på Mardi Gras, stadens berömda karneval, för detta. Social distansering är knappast möjlig. I efterdyningarna betonade borgmästare LaToya Cantrell att ingen av de federala samarbetspartnerna (inklusive den federala polisen och Department of Homeland Security) hade utfärdat en varning om att inte hålla den världsberömda festivalen. I en stad som är känd för att ha ont om pengar är Mardi Gras en viktig ekonomisk drivkraft för turismen. Faktum är att stadens näst största ekonomiska sektor är hälso- och sjukvården. Kontextuella, urbana och etniskt-sociala faktorer som bidrar till nya ojämlikheter och sårbarheter i spridningen av sjukdomen bör inte försummas.

Standardiserade moduler i paviljongstil som en lösning

Även i Tyskland funderar man på vad covid-19-krisen innebär för verksamheten och sjukhusarkitekturen. Christine Nickl-Weller är ordförande i tillsynsnämnden för Nickl & Partner Architekten, som är verksamt inom sjukhusbyggnation över hela världen. Som professor vid TU Berlin fokuserade hon på utformningen av byggnader för hälso- och sjukvårdssektorn. Hon är också specialiserad på hantering av krissituationer och på att översätta medicinsk praxis till arkitektoniska system. Hon inser att vi har ett problem i Tyskland, trots att vi har en mycket bra hälso- och sjukvård. Den höga medicinska kunskapen är inte lika tillgänglig överallt, men det kan lösas genom centralisering och telemedicin.

Samtidigt är det en stor arkitektonisk utmaning att separera besöksflöden och sjukhusverksamhet samt lätt och tung vård – vilket är nödvändigt i fallet med coronaviruset. I det senare fallet handlar det om att skapa enkelrum och separata gemensamma utrymmen. Dessa ska erbjuda anhöriga och personal en trevlig rumslig miljö i anslutning till kliniken. Befintliga strukturer är dock ofta endast anpassningsbara i begränsad utsträckning, eftersom minimikraven vid sjukhusbyggen har bidragit till en överspecialisering av lokalerna. Nickl-Weller ser därför standardiserade moduler i ett paviljongmönster som den optimala lösningen för en sjukhusbyggnad. Det är viktigt att se till att sjukhusets funktionella kärna har separerbara sektioner. Dessa kan kopplas samman igen efter behov för att möta nya medicinska utmaningar eller pandemier.