Även om restaureringsyrket och bevarandet av kulturarvet utan tvekan skapar ett betydande värde för samhället, uppfattas det fortfarande alltför ofta som en subventionerad hobby. Medan värdeskapandet erkänns i „mjuka“ kategorier som bevarandet av regional identitet och social sammanhållning, uppskattas ofta inte det ekonomiska bidraget tillräckligt.
Det är dock betydande, vilket rapporten „Cultural Heritage Counts for Europe“ från 2015 sammanfattar på ett imponerande sätt. Den visar att den ekonomiska kraften i skyddet av kulturarvet ligger i dess indirekta effekt. För varje direkt arbetstillfälle inom kulturarvssektorn skapas upp till 27 indirekta arbetstillfällen inom t.ex. turism eller restaurangbranschen. Det påstås vara fler än inom bilindustrin, eftersom ett välbevarat kulturarv lockar betalande besökare och turister.
Att detta bidrag till den regionala och lokala ekonomin ofta inte är tillräckligt synligt beror också på självbilden inom själva yrket. Människor känner sig engagerade i vetenskap och hantverk och inte i ekonomiskt tänkande. Frågor om avkastningen på investeringen i ett restaureringsprojekt viftas bort. Men om man inte sätter in sitt eget arbete i ett ekonomiskt sammanhang manövrerar man sig själv till bidragsmottagarens sidobord.
Istället bör restauratörer och konservatorer med stolthet visa upp det värde som det egna arbetet skapar. För att kunna etablera den egna professionen som en seriös samtalspartner för sponsorer, samarbetspartners och politiker måste man kunna kvantifiera de ekonomiska impulser och arbetstillfällen som skapas genom bevarandeåtgärder. Endast på detta sätt kan man i konkurrens med andra samhällsområden och offentliga angelägenheter bli tillräckligt hörd, uppskattad och finansierad och motverka de omotiverade nedskärningarna inom denna viktiga sektor.